Maj 2016

Det gör mig ledsen att läsa hur dåligt jag mådde i maj. Men jag skrev fint och jag skrev klokt. Fick allt mer insikt om min sjukdom och började bearbeta den, försökte hitta en mening.
 
tredje // Jag önskar jag kunde säga att våren stormat in i själen min också och att rosorna slagit rot i huden men det råder istid längre in. Jag är depressed as fuck. Exakt allt är meningslöst och framtiden är nattsvart. Ingenting berör mig. Jag är inte längre där. Kroppen svarar bara med palpitationer och säger du är körd, du orkar inte mer, jag kan inte hjälpa dig mer. [...] Det är för mycket och jag är trött på exakt allt jag är. Det kanske är bra att allting går utför nu, att jag drivs mot branten just när jag vet att jag vill leva, kanske drivs jag så långt att jag inte har ett val, tills jag måste ta tag i mitt liv även om jag inte kan. Det börjar på riktigt bli ohållbart. 
 
trettonde // Någonstans är det ändå den enda trösten: att jag faktiskt förstår att det är mörkt nu, att jag har en slags sjukdomsinsikt. Jag sörjer mitt fjortonåriga jag som var övertygad om att det var så hon var, som var säker på att hon var evigt Misslyckad och Ful och Hopplös, som inte tyckte att hon var "tillräckligt" sjuk för att vara sjuk. Ni vet, jag har smakat på någon form av vår och jag vet att det inte behöver vara så här, jag vet att det någonstans i mig finns en tro på en framtid och en tro på min styrka. Jag vet att jag är värd mer, jag vet att jag är starkare än såhär. [...] 
Kanske borde det få mig att kämpa mer. Faktiskt försöka bli bättre. För ärligt talat, jag vill ju inte ha det såhär och jag vet att det inte behöver vara såhär. Men jag vet inte, mina issues sträcker sig längre än så. Det här är nåt som händer varenda dag - även om mitt huvud just nu är en lite mörkare plats än vanligt - och jag vet att jag aldrig någonsin kommer kunna fungera som "alla andra". Det är klart att det är en tragisk inställning men samtidigt tror jag att det är sunt, jag måste inse att jag måste hitta och våga lita på mig själv, måste hitta min egen väg och min egen kraft och lära mig att bruka den. Allt det där som jag ständigt ältar. 
 
 
 
nittonde // Mellan panikattackerna så går det kanske framåt. Det jag behöver är nog ett knivblad mot halspulsådern. Saker är satt i rullning och snart är det kanske mer ångestladdat att avbryta än att fullfölja. Ärligt talat är jag livrädd. Antingen är det början på någonting nytt eller bara ännu ett fall, ett steg mot att verkligen förlora min framtid. Ärligt talat, det här är ett vägskäl. [...] Trött på blicken som faller till marken, naglarna som borrar sig in i hud, luften som tappar allt syre och hjärtat som brinner för att bli sedd. Jag längtar efter någonting våldsamt men vet så väl att jag inte klarar sånt. Trött på exakt allt, jag dyrkar pessimismen men jag önskar jag var vassare än vad jag är. Allting börjar bli ohållbart, vi pressas alla mot bergskanten och undrar, med ett svagt leende, vem som dör först. 
 
DSNFA släpptes: Det finns så mycket jag skulle kunna säga just nu. Skulle kunna prata om hur sjuk jag blivit, hur jag nästan lät ångesten vinna, om min dissociativa läggning och om alla gånger som jag fallit för den. Jag skulle kunna berätta om tårarna, tappade andetag och hjärtskärande sorg och om alla känslor som nästan inte fick plats. Skulle kunna skriva om hur nattsvart framtiden känns och hur meningslöst allt blivt, om vakuumet innanför revbenen och allt jävla tvivel. Men vi sparar det till en gång, det här är inte Tiden för det.
 
trettionde // Jag vet inte längre. Ångesten äter upp mig inifrån och all min energi går åt till att stå ut. Ge mig några veckor så kanske det är början på någonting nytt. Ge mig några veckor så kanske vi går in i nästa fas av hopplösheten. [...] Jag håller bara andan. Är trött på att vara på drift. Jag drömmer om någon form av trygghet, säker mark som kan få mig att gro. Vill bara känna att jag hör hemma någonstans, vill bara tro att det finns någonting där ute. Allt är ett tidsfördriv och jag flyter bara med, men det funkar inte hur länge som helst. Tiden rinner ut och när inte syret längre bär mig vet jag inte vad som kan rädda mig.
 



vår

 
Det känns nog lite lugnare och stabilare, i alla fall just för tillfället. Har bara varit på praktiken två dagar och fick sluta innan klockan två båda dagarna, så har mest hängt hemma och inte gjort någonting. Har varit väldigt stressad över skolan men har andats in och andats ut och börjat inse att det löser sig. Har hela sommaren på mig att skriva på kompletteringarna liksom. Min handledare på praktiken är som jag nämnt också så himla bra och avslappnad - så jag tror inte bedömningen kommer bli några som helst problem. Ska ta tag i att söka sommarjobb också och med tanke på personalbristen i omsorgen lär det inte det heller bli några problem.
 
Som jag nämnde så basically dumpade jag grabben i början på veckan. Jag psykade ur totalt liksom. Vi har skrivit massor under veckan (relativt sett) och allt känns jobbigt men ändå bra liksom, det kan bli bra. Jag är rädd att han bara fortsätter träffa mig för att han inte vill lämna mig när jag mår dåligt, han förstår hur övergiven jag skulle känna mig. Men han ställer verkligen upp till hundra procent för mig och jag är så himla tacksam. Annars väntar jag bara på både utredning och någon form av samtalsbehandling och köper medicin för en halv tusenlapp.
 
 
Igår kom min jodel- och odlarpolare förbi en sväng. Vi åt godis och han fick en paprikaplanta och vi pratade (eller mest han) om allt möjligt. Playboy och kent och perkulatorkaffe. Han basically dumpade mig förra veckan men sen så skrev han att han tänkte att om han fortsätter skriva med mig så vet han i alla fall om att jag lever. Han är verkligen en så fin person och han får mig att skratta och jag behöver verkligen någon som honom i mitt liv. Så jag hoppas han vill vara min homie!
 
Har ett fantastiskt flyt i träningen och det gör mig så himla lycklig, gud så jag har saknat detta! Jag skrev ju ett nytt träningsprogram som jag tyckte kändes grymt bra men som vanligt har jag flytit ifrån det - men det gör inte så himla mycket när det ändå går bra. Jag kör mer byggning men ändå tungt i frontböj och bänkpress. Hållt mig borta från både marklyft och knäböj bak då det är det som har fuckat ur min skuldra - men har oerhört försiktigt börjat plocka in det igen. Bebisvikter och avbryter så fort jag har känningar i ryggen och hittills funkar det bra. Så jag hoppas verkligen att det kan fortsätta såhär!



- - -

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, den senaste veckan har bara varit så kaotisk. Skulle behöva skriva något strukturerat, sammanhängande men mitt huvud håller inte med, jag spårar bara ur. Men jag ska försöka.
 
 
Först och främst så är jag mitt uppe i VFU:n och som jag nämnt trivs jag himla bra. Jag åker buss fem timmar om dagen men det går helt okej. Och även om jag inte har kunnat göra så himla mycket själv så känner jag att jag lär mim massor. Min handledare är fantastisk, inspirerande och stämningen på arbetsplatsen är så himla bra. Jag trivs verkligen. Jag inser som jag redan insett förut att jag verkligen inte vill arbeta på en avdelning - men på mottagning skulle kunna bli bra! Annars i skolan så ligger jag fortfarande väldigt efter och jag vet inte hur jag ska klara det. Men det får gå på något sätt.
 
För närvande befinner upplever jag mig själv vara mer lättirriterad och explosiv, agerar på impuls och i affekt. Det är såklart ingen ursäkt för någonting jag gjort, i slutändan är jag alltid ansvarig för allt jag gör och säger, jag har nästan alltid förmåga att kontrollera det. Jag har sårat min bästa vän, sårats av min enda vän. Skrämt bort min kanske nya vän. Vet ni vad jag till och med gjort? Pretty much dumpat honom. Han som jag sa att jag skulle dö utan. Men jag tror att vi är okej nu, jag hoppas det i alla fall - för även om jag menade det jag skrev till honom så vill jag ju inte egentligen sluta träffa honom. 
 
 
Annars så höll han basically med mig om att det var ett dåligt självmordsförsök. (Ja, det var dumt och kallt skrivet av honom. Men dra inga slutsatser bara av detta, ni har ingen aning om varför han skrev som han gjorde.) Och jag betedde mig grymt omoget och otacksamt mot honom. Jag hoppas att det här är botten - men jag har trott att jag nått botten så många gånger och jag är inte så naiv längre. En kan alltid falla djupare. Men jag försöker andas in & andas ut. Försöker lyssna på alla ord alla råd jag får, försöker vara konstruktiv analysera mitt agerande lära mig av mina felsteg. Försöker ta ett steg i taget, våga se det jag gör som är bra och starkt, inte vara för hård. Psyk ringer för att höra hur det går men vad i helvete ska jag ens säga till dem? Jag vet ju verkligen inte. Vet inte alls hur jag mår. Alltalltallt är bara ett enda kaos.
 



April 2016

Alltså april... Mitt förfall bara fortsatte. Jag fattade två heldumma beslut: att börja kostregistrera och att träna fast skuldran fortsatte göra ont - och hela april präglades av det. Och jag var all over the place, jag mådde dåligt och skrev mycket diffust.
 
 
tionde // 
Det är bara tungt och jag vill inte mer. Vi kan kalla det relapse, men jag har alltid stampat på samma nivå. 
Siffror, kontroll och aldrig lagom. Ambivalensen. Kompensationsbehovet som varit begravet så länge hugger tag i mig igen men jag biter i, står emot, det är inte värt det. Inte stark för det här, det är inte starkt att överleva, en bara gör. [...] 
Det är svårt och jag är inte stark alls, en ständig kamp men jag flyter bara med. Men tro mig; min självinsikt är silver och jag ser urkraften i mina ådror. Jag har kommit så långt men jag har ännu längre kvar. Det finns en framtid. Det kanske aldrig kommer bli bra men en dag kommer jag acceptera och förlåta. Jag vet det. Kanske blir jag aldrig lycklig men det kanske inte spelar någon roll.
 
tjugonde // 
Jag förstår knappt själv hur allting kan kännas så turbulent men antagligen hänger det på min aldrig svikande förmåga att övertänka allt och den ständiga kampen mellan emotioner och logik. Fucking allt jag är och tror på känns som en paradox. Gör allting mer komplicerat än det är och om mina nerver var lite starkare så hade jag kanske kunnat använda det till min fördel. Efter alla år av självhat har jag faktiskt landat i en oerhörd tro på min egna potential och därmed någon form av hopp om framtiden - men allt hänger liksom på att jag faktiskt agerar. [...] 
Och maten... Jag obsessar kring det som om det vore mitt jobb och ändå är det ingen skillnad. Jag är i något slags vakuum mellan relapse och recovery och jag flyter mest med, så länge jag inte faller tillbaka till destruktiva beteenden så är det väl okej tänker jag. [...]
 
 
Jag kom nära mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare och började tro på mig själv på ett pessimistiskt och nihilistiskt sätt. Jag saknar den där känslan som jag hade då, jag har tappat koderna och nycklarna som krävs för att ta mig tillbaka. // Jag tänds så lätt. Blir till eld av minsta lilla. Av en blick, ett vasst tonläge, av solljuset, av smaken av socker. Den där elden rinner genom ådrorna; ut i varje muskelfiber, genom hjärtats alla rum och i hjärnan gör den logiken till aska. Men eld är flyktigt, liksom alla de där stimulina, och oftast tar det bara sekunder innan den är släckt av snön i blodet. Svart snö som bevarar permafrosten. Det är för sent såklart för intellektet är redan satt ur spel och processerna har redan kickat igång, jag är redan förlorad och kylan har hunnit återfå greppet igen.
 
Ibland når lågorna huden, de slickar ögonen och gör tungan vass; drabbar även omgivningen och i sekunderna när jag falnar så ser jag i deras blick frågorna. Vad tusan är hennes problem. Ibland når deras ljus bara väggarna i mitt rum, drottningen är den enda som uppfattar röklukten och har vi tur får hennes nos mot min kind elden under kontroll, innan den gör någon skada. Oftast är lågorna tama, djupt röda och lämnar mest aska efter sig; men jag har hört att det inte är hälsosamt på sikt att fylla lungorna med sot. 
 
Jag har bannats och jag har bannat mig själv för det där. För de gånger som jag inte kan kontrollera mig och för de gånger jag kontrollerar mig för mycket. Som om det inte redan var smärtsamt nog, utan att behöva skammas för det. Jag har alltid bara gjort mitt bästa, jag har för tusan kämpat för att bara överleva. Kanske är det tyngre än någonsin nu, när jag äntligen förstår mekanismerna och när jag på riktigt inser min inkompetens. Men den urkraft som rinner i artärerna är både elden och frosten och min potential är otrolig. Jag är en naturkraft och jag måste bara lära mig av mina misstag. Trial and error. En dag kommer jag att också att kunna brukas.
 
Det finns något tröstande i att alltid bara haft sig själv.
Jag vet att jag står ut ännu en livstid på egen hand.
Jag är inte rädd för att dö ensam. 

 
Det var nog i april som jag började få problem med panikångest, de där oprovocerade attackerna som nu närmast är min vardag. // Det har funnits tider då jag romantiserade min sjukdom och drömde om revben och sönderskurna armar. Skadandet var närmast en ritual och jag suktade efter att alltid bli värre (bättre, skulle jag ha sagt då). Givetvis var allt det där en del av det sjuka och jag tänker inte gräla på mitt gamla jag - men det äcklar mig och jag säger bara: fucking aldrig mer. 
 
Det är inte vackert alls när en tappar precis all luft och allt omkring en försvinner för det enda som finns är ångesten. När det inte slutar göra ont trots det desperata gnuggandet och bankandet mot tinningarna. Det är inte vackert när händerna skakar och rakbladet sveper över höften gång på gång. När det där är det enda som gör det uthärdligt, när det inte är ett val utan när en rispar för att en inte kan göra något annat. Det är inte vackert att förlora kontrollen. Det spelar ingen jävla roll hur mycket det blöder eller om det inte blöder alls. Det är aldrig någonsin vackert. När en kan andas igen och ångrar strecken på huden, när stegen svider och påminner om skammen. 
 
Jag minns inte senast ångesten drabbade mig såhär. Så fruktansvärt intensivt, men framförallt - från ingenstans, nästan oprovocerat. Det är inte häftigt. Det är inte vackert. Jag vill fan bara vara frisk och kunna leva ett vanligt, tråkigt, normalt liv. Jag var fan på gång men nu är jag bara rädd att det här bara är början. 
 
I slutet av april kom jag åter in på det där med hypomani. "Det är inte alls något extremt, jag är inte bortom kontroll, gör inget dumt, jag tror inte ens omgivningen reagerar på det men jag upplever det åtminstone som en distinkt förändring från mitt normala stämningsläge."
 



den nittonde maj

TW - - - självskada
 
 
Skadar mig själv. Tar 100 mg. Signerar pappret. Höjer musiken. Vet att tabletterna inte dödar men vet att jag kommer dö på något annat sätt. För jag klarar inte det här längre. Ska jag skära upp handlederna eller leta mig ut på en bilväg? Det är ikväll allt tar slut. Vet inte varför jag säger att han får komma. Men han kommer till mig mitt i natten. Minns knappt någonting. Tror jag att faller ihop i hans famn och somnar nästan direkt. 
 



;

Det stämmer det de säger, att en inser vilka ens riktiga vänner är när en är som sjukast. Vilka som stannar kvar, kan ta ens dåliga sidor. 


En dör inte av benso men kanske kan det bedöva litegrann. Räknar, äter glass och skriver avslutar A4-arket med min signatur. 

Det går bra nu. 




noll

Träffar Chili i regnet vid ett övergångsställe. Fylls av någon form av skuldkänslor fast jag inte bär någon skuld. 


Psyk ringer. Jag svarar inte. Skötaren ringer. Jag svarar verkligen inte. Måste kontakta psyk. Vc ger mig inga piller. 


Jag har inga vänner kvar. Det kanske är lika bra. Då kan jag förstöra mitt liv, ta mitt liv, utan att behöva ta hänsyn till dem. 

Myser på praktiken. Trivs så fantastiskt bra. Det är bara två veckor kvar, jag har åttatusen inlämningar jag inte påbörjat, jag kommer inte fixa det här. 

Saknar min grabb men undrar ständigt vad det är vi ens har. Kanske är det lika bra att även han försvinner ur mitt liv? 

Faller ihop när jag kliver upp ur sängen, benet bara viker sig. Har bröstsmärtor, är det levern som klappar ihop? 

Alltalltallt faller i bitar och jag vill slita lungorna ur kroppen. Men jag brinner ännu. Brinner och glittrar och känner mig starkare än någonsin.

 Kanske är det i just den här passagen som allting till sist kan ta slut. 




170519

En ska inte svara i affekt, men jag skriver ändå i affekt för jag älskar dig och jag hatar mig själv för att jag litat på dig. 






170517

Har inte ens orkat torka bort blodet från badrumsgolvet sen igår. Så sitter jag där igen. Jodå, det går bra nu. 




:

Fuckar upp fast inte alls. Cuttar upp mitt ben värre än jag någonsin gjort. Gråter, blöder näsblod på badrumsgolvet. Det går bra nu. 




170515

Skäms för att jag flippar ur på folk utan anledning. Skäms för att jag nojar, låter det gå ut över honom. Skäms för saker jag skriver. Skäms för att jag ändå saknar förmåga att prata. Skäms men det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll för allt är guld. 


Är impulsiv. Men inte farlig. På gränsen, kommer jag förstå när jag passerar den? 

Paranoid & jagad. Men jag ser fortfarande klart. Kommer jag förstå när de saker jag ser inte är verklighet? Har aldrig varit rädd men jag är rädd. 

Upprepar samma saker. Är explosiv, lättirriterad & hård. Och samtidigt skakar darrar jag, fryser har ont i nerverna, viskar tyst om att bli räddad. 

Förstår kanske egentligen att det här tillståndet inte är hållbart. Men jag krampar klänger mig fast. Ta mig aldrig härifrån. 




en gammal sång får en helt ny text

Pratar med mig själv när jag går längs med hamnen. Säger att alla borde gå och dö, att alla är svin. Jag mår bra men samtidigt skakar jag av ilska & besvikelse. Varför är jag så naiv? Jag trodde jag älskade henne men jag vet inte längre & det spelar ingen roll för allt är slut. 


Grabben håller om mig, jag vill dö exakt precis där i hans armar. Han är allt jag har. 

Vi stalkar varandra, jag undrar om jag på riktigt får honom att tro att jag är helt från vettet, men det är kul och han får mig att le men jag blir rädd. Går det för långt, kommer jag inte kunna bromsa? 

Har knölar i nacken & i mitt speedade huvud blir jag övertygad om att det är SJS att jag är döende att det är cancer. Skriver till grabben, han har sett att jag tar piller vet inte vilka piller men jag frågar vad det är och han säger att jag inte kommer dö att det är lugnt att jag ska fortsätta ta mina piller. Men det kliar på kroppen & jag har huvudvärk & jag tror jag kommer dö. 

Räknar räknar räknar tabletter,  hur många har jag kvar hur många ska jag ta när kan jag få fler. Är livrädd för att bli som honom men jag är redan som honom,  missbrukare. 

Trots att jag är såhär så fungerar jag inte, kan inte prata, det går inte. Äter benso dricker vin minns inte mycket. Pratar kanske mer men inte tillräckligt. Hånglar mest, när kommer han tröttna. Har fula ärr men jag somnar fort, får inte ångest. Vill ju berätta att jag äntligen är lycklig men inte ens det kan jag berätta. Så jag ler & nickar. 

Han svarar inte och jag blir irriterad. Borde inte bry mig det är jag som är elak mot honom. Men jag vill prata med honom vill att han ska tycka om mig hålla om mig men inte begära mer än så. Han svarar inte & det stör mig men om vi ses igen vet jag inte ens om jag kan prata med honom. 

Skolan praktiken dödar mig, det är för mycket jag kommer inte klara det. Vad händer när jag måste läggas in för SJS? När jag dör? Vad händer då, jag måste ju få göra klart den här praktiken. Tar SSRI måste få stanna här för evigt för om jag faller nu så faller jag för hårt jag tror inte jag klarar det vad händer då när han ser mig komma in på akuten skadat mig själv för mycket. Då kan jag inte göra klart praktiken, har inga vänner kvar,  vet inte hur jag ska kunna möta hans blick. Räddräddrädd. 

Och jag är rädd för saker som jag inte ser. Saker som inte finns men som jag kanske kommer se. Rädd för att bli psykotisk, schizofren. Bältas & injiceras. Har aldrig varit rädd men jag är livrädd nu. 




Mars 2016

I mars gick nästan allt utför. Ätstörningen började vakna till liv men jag var fortfarande i kontroll, "Tro mig, jag har ältat det här så mycket nu och jag svär att jag vet vad jag egentligen vill, jag svär mina motiv till friskhet är långt mycket starkare än smalheten och sjukdomen. Men det jag inser är att en nog aldrig blir frisk, hjärnspökena kommer alltid jaga en och en måste alltid prioritera balansen". Jag passerade gränsen för övervikt men jag kunde hantera det konstruktivt just då. Det var i mars jag skadade min skuldra.
 
6:e // "Men inte bara min egen ätstörning har ruskat om mig utan även sjukligheten hos andra människor jag bryr mig om har fått mig ur balans. Två situationer har länge varit påfrestande, dels för att jag känt mig så maktlös och inte kunnat hjälpa på något sätt och dels för alla lögner, ord och handlingar som skadat mig. Men min mamma sa något, som egentligen är så självklart, som verkligen gjorde avtryck på mig (inte alls ordagrant, men innebörden var som följer): 'Vi kan inte tvinga någon att förändras utan de måste välja det själv och de måste dra det tunga lasset för att åstadkomma förändringen själv, det spelar ingen roll vad vi gör. Det vi kan göra är att säga ifrån och inte acceptera det, berätta vad vi ser och berätta hur vi själva känner det. Tolerera aldrig lögnerna eller skadan.' Och så har vi en tredje situation - min moster som hanterar allt så kraftfullt och så konstruktivt, som både sätter hårt mot hårt och accepterar på samma gång - som ger mig kraft och tro."
 
 
11:e // 
ett utkast från ett par dagar sen: Jag ser också hur min hållning har blivit vass, hur ryggmusklerna spänns, klorna fälls ut, frosten i blicken och tystnaden i rösten. Jag förstår att människor drar sig undan, förstår avsmaken i orden. Men jag har kommit längre än så och det är inte fel att tänka på sig själv, allt är självförsvar, jag är den enda jag har. Och även jag har gränser även om min tolerans är hög. Tro mig, jag vet värdet i tystnaden - det är ett vapen såväl som en sköld: låt människor älta sina sorger, var tyst och ta emot, ge dem aldrig dina egna, du är starkare ensam. Låt dem skada dig, ta emot deras ord med ryggen rak, visa aldrig hur du påverkas av dem - låt dem tro vad de vill, de vill ändå aldrig lyssna, de kommer ändå aldrig förstå, aldrig ens försöka. Men var inte rädd, kära syster, att ryta ifrån om du måste. Du har din urkraft och du vet att du har rätt, du är inte skyldig någon någonting för du har tagit dig dit du är alldeles själv. Deras ord är lögner. Allt är lögner och knappast är din tunga perfekt, men du är tyst och du ser och du förstår. Och om du någonsin tvekar - lägg din tro på verklighetens icke-existens.
 
och några ord från ikväll: Jag vet inte vad det är men det är bara fel. Det känns som att jag raserat saker, och jag har gjort det medvetet men konsekvenserna blev kanske lite värre än jag hade för avsikt. Jag känner mig lost. Mår dåligt över min kropp. Har sår på höften. Det är så mycket jag måste ta tag i. Träningen går skit och för första gången ever känns till och med motigt, fast jag vet att jag bara överkomplicerar saker. [...]
 
 
Sen kom den där käftsmällen. Jag minns hur jag panikgrät på badrumsgolvet, minns hur död jag kände mig. Fick ståplåtar till sista konserten någonsin. En vecka senare skrev jag om det och lite annat:
 
IV. Nihilisten ler, "ser du vad jag ser?". Det där med att förtränga är hennes melodi. Tröttheten, tomheten, hopplösheten, meningslösheten. Och tvivlet - du älskar inte dom, du vill inte det här, det är inte verkligt, ingenting av det har någonsin varit verkligt. Det är lätt att bara falla för dissociativiteten. Men jag har ett löfte, en blodsed, jag ska hålla ut och jag ska fortsätta känna. Det måste jag. Det vi har ska aldrig dö.
 
VII. Och ärligt talat jag är bara så trött. Kroppen känns fucked upp och antagligen bidrar den mentala stressen till det. Men om kroppen hade varit i fas kanske jag hade kunnat bearbeta allt det andra lättare. Jävla nedåtgående spiral. Trots att jag sover så vaknar jag fullkomligt utmattad. Aldrig har träningen tagit så hårt på kroppen, trots att jag har dragit ned på volymen. Min skuldra är ett vrak, jag svär jag är försiktig men den vägrar bli bra. 
 
VIII. Känner mig bara så oduglig. Så värdelös. Patetisk. Tragisk. Ärligt talat, jag vill inte mer. Vill sluta andas, inte existera, fucking dö. Men de jävlarna håller mig vid liv. Då som nu för alltid. Det är bara tungt och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Men jag vet att det löser sig. Jag vet det kommer bli bättre. Det måste bli det och jag tror verkligen det.
 
Den trettionde mars skrev jag ett inlägg med rubriken "jag är starkt svart kaffe, ambitioner och regn" och berättade att jag bland annat sett One flew over the cuckoo's nest - det är så roligt för ett par månader senare skulle den textraden komma att bli en symbol för hur jag träffade grabben som har den filmen som favorit.



det bleknar, trubbas av tills det är normalt

Jag ska inte ljuga: ingenting slår när allting glittrar, huvudet rushar och min självtillit tycks gränslös. Jag satt hos läkaren och kryssade i att de där perioderna aldrig var negativa utan mest till och med positiva. Om jag fick formuläret framför mig idag så hade jag nog varit mer nyanserad. Då skulle jag nog minnas den där känslan av att allting spårar, att jag tappar kontrollen, närmar mig för många gränser. Trots att jag liksom kan se konsekvenserna av mitt agerande, att jag nästan inser att jag en dag kommer ångra hur jag handlat - så finns det inte på kartan att backa. För huvudet rushar och jag vet jag vet jag vet att jag agerar rätt just precis nu, det finns inget annat jag borde göra för varenda infall är perfekt.
 
Lämnar för djupa spår, driver allt för långt, bränner broar. Jag är rädd, det erkänner jag. Livrädd. Men den där rädslan är ingen anledning att bromsa. Och jag fortsätter ta SSRI varje morgon, ber och ber och ber att om jag bara fortsätter knapra tabletterna så kan jag stanna här för evigt. För om jag ständigt får må såhär bra gör det väl inget om jag raserar mitt liv? Vad gör det att jag fuckar upp allt när jag inte ens bryr mig? Tar en karta benso. Räknar och räknar och räknar. 



170511

Jag träffar en bipolär kvinna, injicerar Xeplion i höften på någon annan. Blir rädd, kommer jag en dag vara den som ligger på britsen? Är det schizofreni jag har i blodet, läser om sambandet till bipolaritet, blir rädd och knaprar benso. Jag kan leva med att vilja dö varenda dag, leva med ångestattacker och med att vara socialt handikappad men snälla låt mig aldrig bli psykotisk. Hans nummer syns när mobilen är låst och jag undrar om någon någonsin kommer behöva ringa det. 
 
Vaknar upp och ser precis bussen passera utanför, har ändå dödens huvudvärk så jag säger att jag är sjuk fastän jag nog hade kunnat ta mig dit. Dricker Treo och höjer dosen Lamictal. Psyk har fortfarande inte ringt och jag fortsätter ta min SSRI. Vi går till apoteket, hämtar medicin åt en patient. Hundra tabletter Mirtazapin. Jag går dit när jag slutar. Hämtar trettio tabletter av samma sak. Det är svårt att veta vilket tillstånd jag är i när jag mest är fysiskt och psykiskt utpumpad, ramlar i säng och äter för lite.
 
Jag saknar honom så det gör ont i bröstet. Räknar ner. Men han skriver aldrig så jag skriver med någon annan. Vi ska springa tillsammans och odla någonting från Slemmis och han ser bra ut. Jag kommer aldrig någonsin göra något med honom, så sjuk är jag inte - men tänk om jag fortätter bli sjukare tänk om jag förlorar kontrollen tänk på alla löften jag redan brutit? Jag har aldrig varit den som varit rädd och nojat över saker men nu är jag rädd för exakt allt. Rädd men aldrig någonsin beredd.
 
Räknar tabletterna jag har hemma. Varför ger ni mig inget som jag kan dö på? Vet inte om jag vill dö tror fortfarande jag mår bra men ångesten kramar så hårt om mitt bröst. Vill skada mig, den där känslan jag sällan känner, bara någon form av längtan önskan sug efter att få blöda. Det var nog dumt att stanna hemma. Vet inte vad den här känslan jag har i kroppen är. Huvudet rushar ännu men jag mår inte bra. En tillfällig dipp eller är det nu allt vänder? 
 
 



170507

Jag spenderar cash och snackar med en kille. Jag är långtifrån alla gränser men kommer allting accelerera med åren, kommer jag börja passera gränser? Har varit ångestfri i säkert en vecka så kommer den från ingenstans. Sväljer benso. Först två och sen fyra. Tar en till. Blev det sex eller blev det åtta? Det är inte mycket men det kanske bara är början. Jag somnar i alla fall. Jag som lovat mig själv att aldrig börja missbruka men jag har missbruk i blodet, dömd att bli en bensotorsk. Jag slösar för mycket pengar och jag söker efter honom men det är honomHan är inte hos mig, varför är han inte det när jag äntligen tror att jag kanske kan prata med honom. Jag äter för mycket och jag pluggar för lite. Min yrkeskompetens ska bedömmas och jag förstår inte hur det ska gå. Kommunen ringer men jag svarar inte, väntar på att psykiatrin ska ringa men de ringer aldrig. Jag mår bra, tro mig, har aldrig mått såhär bra.



Februari 2016

Jag nämnde det inte i januariinlägget, men förra vintern/våren pluggade jag arbetsrätt (blev aldrig klar med den kursen dock pga struntade i en redovisning) och träningslära på distans. Tänkte läsa hundetologi också, men det blev inte av. Även om arbetsrätten var en campuskurs så gick jag knappt på någon föreläsning. I februari fyllde jag i alla fall tjugo och kände mig mest bitter över det. Träningen fortsatte att gå relativt bra och ätstörningen låg lågt men problemen med domningar blev bara värre. 
 
 
7:e // Jag vet inte om det beror på min åratals långa isolation eller om det bara är så mina gener är programmerade. Men satan vad mänsklig kontakt rör mig djupt när den väl tar sig igenom mitt skal, den borrar sig in och startar tusentals reaktioner och den är allt eller inget. Och även om den fyller mig med en eld som jag saknar och behöver så finns det inget som gör mig så osäker, som får mig att tappa greppet om mig själv och verkligheten. Den plockar fram allt det som är fel med mig, gör mig obehagligt medveten om mina brister. Och ändå; längtar jag så djupt och innerligt efter den. [...] Det är nästan absurbt hur jag misstror människor, hur jag övertänker, skapar sjuka konspirationsteorier, får hybris... Men jag förlåter mig själv; det är bara en skyddsmekanism och den är befogad. Ändå var mitt svar till honom lika sant: det gör jag absolut inte. För samtidigt är allting fullkomligt tvärtom - jag litar på folk alldeles för lätt, faller för dem, blir beroende, dör för dem. [...] Ibland kan jag faktiskt se mig själv utifrån och förstå vad som får folk att hejda sig; jag är en naturkraft och i mina rätta element så syns det faktiskt genom järnfasaden.
 
I mitten på februari skrev jag om att jag var agiterad och uppåt, "det här känns helt ärligt som en soft fylla" och det var nog första gången jag rörde vid begreppet hypomani. Vi lämnar det osagt om det verkligen var något sjukligt men jag kommer få anledning att återkomma till det. Den tjugoandra skrev jag såhär: 
 
2: Varför känns det som att jag har sprungit ett marathon när jag inte ens har tränat hårt? Palpitationer, illamående, yrsel. Är det ångesten eller klappar kroppen ihop nu? Finns det ens en skillnad mellan det fysiska och det mentala? Spelar det ens någon roll? Vännen, du behöver bara få sova ikapp. Det är bara för mycket stress, hjärtat, ditt nervsystem måste få återhämta sig. Sov, så ska allt bli bra. Jag somnar klockan två och vaknar klockan fyra, somnar om och vaknar klockan sex. Huden känns inte alls och brinner på samma gång. Det är frustrerande att vakna av smärtan och det spelar ingen roll hur jag placerar armarna. Snart sitter jag i rullstol och snart är jag manisk. Lika bra att dö innan det är för sent. Nej, förlåt, nu överdriver jag igen.
 
3: Min moster. Jag beundrar henne så djupt. Så klok och stark och rakryggad. Det hon går igenom är sjukt men kraften som hon forcerar allting med är obeskrivlig. Hon är liksom definitionen av ett kraftfält och allt jag vill bli. Kanske kan en bli ett kraftfält med tiden, när en piskats av erfarenhet och kunskap... Jag tvivlar inte på att vi delar samma urkraft, samma blod flyter i våra ådror - men mina nerver och mina artärer är inte skapta som hennes, de har inte potentialen att bli ett kraftfält. Och kanske är det inte fel att förbli en naturkraft. 
 
4: Tid. Allting handlar om tid. Och ingenting har någon mening. Ingenting spelar någon roll. Med tiden blir vi ändå bara stjärndamm. Existensen är ändå bara en illusion. Du är nihilisten, embrace it honey.
 
 
Den tjugosjätte skrev jag ett inlägg som nog handlade om både min pappa och om min bästa vän (även om jag inte minns de exakta omständigheterna). Det skär i hjärtat nu och det känns fortfarande så aktuellt: 
 
Det är svårt att inte vara frisk och omges av sjukdom. Kanske i synnerhet när en inte längre är sjuk och när en omges av de som vägrar släppa greppet om sin sjukdom eller de som sjukdomen vägrar släppa greppet om. Trots att sjukdom är något en inte önskar någon, så är det en värdefull erfarenhet att ha varit sjuk. En vinner en förståelse för de som är där nere, som någon som aldrig har varit där aldrig kan ha. En erfarenhet som en nog med tiden kan lära sig använda produktivt - men innan dess måste en nog slå sig helt fri från sin egen historia. Det är svårt att inte vara frisk och att inte vara sjuk på samma gång, även om det inte går att jämföra med sjukdomen, en ser så klart och ser all potential men en har inte kraft och makt att bruka det. Att se omgivningen klamra sig fast vid djupet när en själv har insett att det både går och är värt att ta sig ur det. Skuldkänslorna och sorgen för att en inte kan göra mer. Att ha insikt om hur lite en kan påverka och att ha insikt om att det handlar om liv. Att en borde göra mer. Men inte orkar.
 
Och när en tagit sig så långt och tagit sig dit alldeles själv.
När en vet att en själv är den enda en har och alltid kommer ha.
Att förstå att en måste stå upp för sig själv, skydda sig själv.
 
Trots att det är fel.
 



170504

Dagen har gått bra, dagarna går alltid bra, jag var till och med trött för att jag inte sovit så mycket. Betedde mig normalt det vill säga onormalt på skolan, höll käft fastän tankarna fladdrade händerna darrade. Försöker planera, strukturera, tar mina tabletter som jag ska, dricker kaffe, äter för mycket. Kommer hem låser in mig vandrar på mina tjugofem kvadrat måste fokusera men det finns för mycket att göra. Tappar saker glömmer saker famlar. Hur ska jag klara mig hur ska jag klara det här hur ska jag klara mig utan honom hur ska jag klara den här månaden. Mår bra, är det här lycka, älskar livet blir tårögd av träden himlen natten vinden. Visst får jag stanna här, visst kan mitt blod fortsätta flyta lita enkelt genom artärerna, visst kommer glittret i mitt hår aldrig sköljas ur. Jag vill be honom stanna, stanna hos mig, se vilket kraftfält jag är, vilken potential jag har, be honom hålla kvar mig här.



170503

Håller på att förgås av rastlöshet. Har planterat citronkärnor, tvättat kläder i handfatet, skrivit listor, duschat, sopat golvet. Borde plugga, kan inte fokusera. Börjar tidigt imorgon, borde sova, finns inte en chans. Jäklar alltså. Har promenerat cirka femton kilometer idag, borde vara lite trött? Han är borta i helgen, varför just denna helg? Men det kanske är lika bra, jag veet inte. Vet bara att jag snart klättrar på väggarna. 



lägg dig damm, röda maj

 
Han sa inget om såren men jag tar för givet att han märkte dem. Jag kanske önskar att han hade sagt något i alla fall men jag förstår honom och det är bättre att han håller tyst än blir arg. För en gångs skull var jag relativt ångestfri, kanske en kombination av vin och att de senaste veckornas största ångestmoment är förbi. Jag firade inte valborg alls men söndag var fin; finns ju knappast något bättre än att vakna till att han drar en närmare och smeker en över låret, och det snöade nästan hela dagen (vilket var mysigt, även om jag såklart tycker att det ska bli vår nu). Jag har nästan varit helt befriad från mensvärk i typ ett år sen att min menscykel gick och blev kort men i måndags vaknade jag upp till mensvärk från hell så det sög. Igår såg jag på onlineföreläsningar och läste litteratur hela dagen och annars så har jag varit och tränat söndag-måndag-tisdag och det har känts rätt bra varenda pass! 
 
Imorgon har vi laborationer, bland annat injektioner. Vi ska (tyvärr) inte ge på varandra men ska däremot märka ut stickställen vilket innebär att jag behöver visa upp mina höfter, nu har jag inga färska sår men det är ändå rätt obvious. I normala fall skulle jag nog haft rätt brutal ångest över det men jag bryr mig faktiskt knappt alls. Resten av veckan ska jag bara förbereda inför VFU:n och jag börjar känna mig low key stressad, har inte ens fått svar på mejlet jag skickade till min placering och behöver köpa busskort för ett par tusen, men det löser sig. Är stressad över sommaren också, de ringde fårn komunen förra veckan men ajg svarade inte och jag vet inte ens om jag ska jobba men vet att jag borde, fast det löser sig också.
 
Annars så mår jag fkatiskt riktigt bra nu! Mitt huvud är så himla sppeedat, det är säkert bara placebo men det är trevligth ur som helst. Det är så såvrt att tänka mig att jag verkligenverkligen ville ta livet av mig förra veckan? Haha. Jag har i alla fall diskat undan all disk som legat i säkert en vecka och städat och skrivit listor på sånt som måste göras måste köpas. Det är jobbigt att vara kring folk nu, inte på grund av den vanliga slags ångesten utan det är jobbigt att liksom hålla band på sig själv. För jag klarar det, jag är inte helt från vettet, men det tär på mig och det känns hela tiden som att jag ska få ett utbrott på folk när det stör mig. Det känns bra att plugga och att träna, är mer effektiv är vanligt men det kräver fokus, håller mig sysselsatt så att jag inte är så himla rastlös och agiterad. Förlåt om jag spårar, bara babblar på. Även om det är patetiskt och bara placebo så spelar det ingen roll för det är fint att glittra som ajg gör. JAg känner mig snygg och bra och ingenting kan röra mig. Det är synd bara att jag inte kan fungera bättre socialt fastän mina tankar rör sig så lätt, det tror jag inte i alla fall men det kanske går lättare, vi får se. Jag vill träffa honom, vill prata med honom, vill berätta hur fint jag tykcer livet är, att jag inte ivll dö längre, vill prata om allt som är vackert och intressant. Han hör inte av sig, jag skulle såklart kunna skriva men jag har hur som helst mens och hur som helst bryr jag mig inte om han inte hör av sig just nu. 
 
Han smsade exakt precis när jag publicerade det här inlägget dock. Haha, så söt. Han frågar hur det är, jag vill skriva om exakt allt men jag ska försöka contain myself för annars kommer ahn tro att jag är helt från vettet. Vet inte om jag är sjuk eller inte men jag är uppenbarligen inte så sjuk för jag fattar att det här makes no sense så då spelar det ingen roll right!?
 
 



Januari 2016

Av en händelse så kollade jag tillbaka lite i mitt arkiv och alltså god bless vilken skatt det är att ha flera år av dagboksanteckningar, i synnerhet när en har så dåligt minne som jag har. Jag slogs av hur dåligt jag mått men hur jag samtidigt varit så stark och klok, och hur fint jag kan skriva ibland. En kanske brukar göra en recap vid nyår, men fuck the system. Så vi börjar med en samling citat och reflektioner kring januari tvåtusensexton (det kommer bli långt, för jag är sämst på att sammanfatta):
 
 
Jag skrev om mitt nyår som var himla fint - åt god mat, spelade sällskapsspel, kände mig snygg, var nykter, såg på fyverkier med syster & hennes grabb & några vänner till dem. Annars handlade januari mest om grabben som jag träffade i slutet av tjugofemton, han som sa "Jag kommer bryta mig in där" och han som jag kind of öppnade upp mig för, litade på och trodde att det faktiskt kunde bli någon bra med. "Jag tror jag håller på att bli en hetero. Det känns så äckligt, jag känner mig så tragisk, så patetisk" (mitt nyårslöfte det året var att bli flata, fullkomligt seriöst, ni vet ju hur det gått med det). Det var också där i januari som jag nog för första gången i mitt liv kände att jag ville ha barn i framtiden, som en djurisk drift trots att mitt intellekt kämpade emot. "Borde kastrera mig innan det är för sent, innan modersinstinkten övermannar mig totalt". En känsla som allt oftare drabbar mig, som mitt förnuft har mjuknat inför. 
 
Den åttonde tog allt slut, och tur var väl det när jag ser tillbaka. Jag kände mig väldigt färdig med män och var säker på att det skulle dröja väldigt länge innan jag skulle kunna öppna mig för någon igen. Jag ältade allting intensivt men jag resonerade ofta väldigt klokt. "Jag är en naturkraft och han skadade mig, nu kan han inte röra mig. Jag vet jag är värd tusen gånger mer, det är han som är ett vrak och det är han som borde gråta. Ilskan bygger upp mig, kan få mig att bli ett kraftfält. Allt var en illusion och jag var fan inte svag, han var svag som pratade om ärlighet och ändå inte stod för de ord han inte uttalade". Den sjuttonde (som sagt, jag ältade intensivt) kunde jag berätta att: "Vet ni vad, mina fina Valeries? Jag tror det är över nu. Såren i lungorna har läkt ihop, de blöder inte längre".
 
Jag skrev också ett inlägg om att jag kommit till insikt om vad jag söker för förhållande och partner, vad jag vill ha och behöver. Nämnde trygghet, mognad, att "vara klar med sig själv", något att bygga en framtid på. Framåt, drivande, social, spontan, öppen, impulsiv, ärlig. Empatisk och som inte ryggar undan från mina issues, ingen som löser mina problem eller räddar mig från mig själv men som försöker och vill förstå. "
Jag vill bara ha någon att liksom dela vardagen med, bara kunna hänga avslappnat och uppskatta varandras umgänge och känna sig uppskattad. Det kanske låter självklart, men jag har liksom inte sett det så förut - har snarare suktat efter ett äventyr, bara någon som kan få mig att känna, något flyktigt. Ett glas vin och På Spåret och lite hångel vore liksom Drömmen just nu. Det känns så märkligt hur det har förändrats, men det känns himla bra också." Det var så himla kul att läsa, för H är typ allt det där!? Inte riktigt lika 
framåtspontanöppenimpulsiv som jag tänkte mig då - men annars är han verkligen spot on. Senast igår drack vi vin och såg på Smartare än en femteklassar och hånglade, haha.
 
 
tjugonde // Jag känner mig så omtumlad. Det är så fruktansvärt mycket som pågår i huvudet just nu och min sinnesstämning är instabilare än någonsin. Framtiden är så höljd i dimma och det är så många beslut som måste fattas och saker som kräver handling. Ändå har jag kanske aldrig tidigare känt mig såhär lugn och trygg. Jag ser så mycket klarare och jag accepterar det jag ser - såväl det som rör mig själv som det som rör min omgivning. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, men det är inte tid ännu - det är processer som är alltför unga och outvecklade, sköra, riskerar att spåra ur om jag tar dem för givet. 
 
Kylan håller sitt grepp om staden samtidigt som solen visar sig allt mer. Jag har aldrig tidigare noterat skönheten i just det där nästan motsägelsefulla. Kanske är det februari som gjort mig till det jag är, gett mig frosten i benmärgen och mörkret i blicken. Och kanske har jag bara blundat för solen och kristallerna i snön. Jag är en naturkraft. Jag vet det nu och jag börjar förstå hur en sådan ska brukas men jag är inte framme än och kanske är det en av alla processer som aldrig når laga kraft.
 
Jag tror att jag har Slutet att tacka för mycket. Det (ja, och det som ledde fram till det) var som ni märkt en så oerhört omvälvande process trots att den var föga dramatisk - så mycket undantryckt drogs upp till ytan och så mycket som varit vagt kristalliserades sig och blev självklart. Kom än närmre mig själv. Den processen har fått sin dom och vi går in i nästa - Uppbyggnaden 3.0 pt.I. Jag tror det här är mitt år, det finns en så oerhörd potential. Det måste vara min tid nu... För vad annars kommer det bli av mig?
  
 
tjugofemte // 
Åker bil genom snötäckta landskap, passerar träd och älgar, kör genom dimma och ser solen för några minuter. Fingertopparna förlorar all känsel, armarna krampar. Mörkret har lagt sig när vi vänder hemåt, renarna reflekterar tillbaka strålkastarljuset, det enda sårade djuret på femtio mil sitter inne i värmen innanför plåten. Mina andetag rasslar mot den frostbeklädda fönsterrutan, blicken flackar mellan snötyngda träd och siluetterna i framsätet. En hjärna utan hjärta tillsammans med deras respektive hjärtan (som Slår I Samma Takt) och hjärnor (med Samma Elektriska Frekvens). [...] 
Men ärligt talat så vet jag inte. Mesta av tiden är jag bara så trött. Logiken och emotionerna är i ständigt krig. Jag vill inte leva, gud, jag vill verkligen inte det. Är så lost. Allting har förändrats men jag är ändå fast i samma rutiner. All min tid lägger jag på drömmar, jag lägger den på sånt som är skadligt - när jag borde odla bitterheten och låta den hjälpa mig framåt. Jag hade kommit längre än såhär men det är fem steg bakåt två steg fram. Behöver en Valerie som kan få mig att minnas mina nyårslöften igen.
 
Annars så hade jag problem med domningar, framförallt i händerna nattetid. Det var verkligen ett helvete. Jag sov dåligt och det gjorde fruktansvärt ont. Jag är så oerhört glad att det försvann (det kan faktiskt vara tack vare magnesiumtillskott). Träningen flöt på så himla fint, jag slog PB:n och kände mig stark, nådde flera mål jag strävat efter länge. Jag hade gått upp i vikt och det var något jag kände mig ambivalent inför men ätstörningen var under kontroll
 
tjugosjätte // Från trettio minus till nollgradigt. Från krispigt blå till tunga, våta flingor. Raring, pratar du om dig själv eller om staden nu? Det spelar knappast någon roll - ingen av oss existerar, vi är bara tid, bara en illusion. Och visst är det en tröst att vi en dag kommer bli ett på riktigt; mitt blod i ska sjunka genom jorden och innan gryningen är vi inget annat än stjärndamm. Fast nu går jag händelserna i förväg.
 



fredag

 
Onsdag och torsdag var riktigt jävla tunga. Det är skrämmande hur allt kan bli så himla mörkt så plötsligt men det är såklart skönt att det svänger lika snabbt och hårt uppåt igen. Idag har varit betydligt mer uthärdlig, jag har kunnat äta ordentligt och har lyckats bli klar med den där jäkla psykologiuppgiften som jag aldrig trodde jag skulle bli klar med (med över tre timmar tillgodo)! Det borde ha inneburit att jag var klar med hela kursen också men som jag tjatat om så har jag en hög med kompletteringar att göra, men jag tänker att jag har gott om tid att ordna det när jag börjar VFU:n och måste pendla fett länge. Vad gäller helgen har jag inte särskilt storslagna planer. Ska träffa H imorgon men det är jag som sagt fruktansvärt ambivalent inför, är ärligt talat livrädd för hur han ska reagera på att jag har skadat mig men jag får skylla mig själv. Kids, börja aldrig någonsin skada er själva. Aja, hoppas ni får en finare helg!
 



There's no more night, blue skies forever.

 
Det finns så mycket jag skulle behöva få ur mig men det enda jag riktigt kan berätta just nu är att jag aldrig har känt mig så ensam. Han skulle aldrig överge mig men jag har aldrig känt mig så övergiven. Hon var min enda vän men allt är en jävla illusion. Jag känner mig helt slut, den lilla kraft som jag har kunnat upprätthålla har gått ur mig. Glöm det där med att det inte är något fel på min aptit; jag mår illa, orkar inte äta. Varför fortsätter ångesten bara bli värre? Vill inget hellre än att ha hans armar omkring mig och mitt huvud mot hans hjärta men jag är livrädd för det ögonblick då han vidrör såren. 
 
Och över mig hänger alla inlämningar jag har kvar, VFU:n och sommaren. Jag förstår inte hur jag ska orka? Förr eller senare kommer verkligheten komma ikapp mig. Jag vill inte leva mer. Den framtidstro som jag faktiskt hade ter sig nu bara absurd. 



här kommer bot, här kommer bättring

 
Jag trodde att det var vår; men både i staden och i mitt hjärta verkar det råda istid. Jag vill stanna inne under täcket tills det slutar storma, men rävdrottningens svans börjar bli långhårig igen så hon tvingar mig ut. Min granne försöker ragga på mig, kommunen ringer om jobb, jag kommer aldrig ikapp med skolarbetet. Grabben fortsätter att inte bry sig, jag fortsätter att inte försöka. Jag äter godis till frukost, skadar mig igen, orkar inte ens koka kaffe. Det är nu eller aldrig. Jag orkar inte länge till.
 



om ätstörningen

Ärligt talat: För varje dag som går känner jag hur jag lämnar ätstörningen allt längre bakom mig. Det absolut bästa jag har gjort i mitt liv är allt som jag har gjort för att bli fri från den och jag är evigt tacksam över att jag aldrig blev sjukare än jag blev. För varje dag som går inser jag kanske också att en aldrig riktigt blir fri (fast vem vet hur det ser ut om fem år tio år tjugo år). Förvisso har nog väldigt få tjejer i den här jävla värld vi lever i ett riktigt sunt förhållande till mat och sin kropp och träning, men jag inser att min relation till allt det där fortfarande präglas av något patologiskt. Det är sorgligt men jag kan acceptera det och jag kommer nog bara, för varje dag till som går, mer och mer kunna försonas vid det och lära mig skilja på vad som är friskt och vad som är sjukt. Det är synd att jag känner att jag måste lära mig leva vid att aldrig bli fri från ätstörningen, men det är okej för jag kan hantera det och jag ger inte efter för impulserna när det finns så mycket annat som är viktigare.
 
- - - TW på resten av inlägget - - - 
 
 
Jag har börjat räkna kalorier. Egentligen är väl begreppet kostregistrera bättre då jag varit intresserad av såväl makro- och mikronutrienter och inte bara haft fokus på kilokalorier. Men, det är något som jag har varit rädd för att göra, rädd att det ska trigga igång allt igen. Kontrollbehov, kalorifobi, kompensation. Det är något som jag å ena sidan försökt intala mig själv att jag aldrig behöver börja göra, att det fyller väldigt liten funktion samtidigt som det innebär en stor risk. Å andra sidan har jag sett det som nödvändigt när jag faktiskt har (sunda) ambitioner med min träning och när jag av olika (sunda) skäl lagt om min kost. Kanske inte nödvändigt, men i alla fall som ett viktigt verktyg och hjälpmedel. På samma sätt har jag resonerat kring att börja väga och mäta mig men jag har än så länge inte införskaffat vare sig våg eller måttband.
 
Jag är glad, och kanske lite stolt, över att det faktiskt har gått bra att registrera min kost. Jag har inte fått någon nämnvärd ångest när jag legat högt eller lågt, inte känt något som helst behov av att kompensera och inte blivit stressad när jag har inte kunnat eller missat att registrera. Det är nästan allt en kan begära. Men jag har insett att det finns vissa problem och den där rädslan för att fastna i dåliga mönster blossar upp.
 
Mitt ätande är aptitstyrt. Jag kan känna hunger, typ när jag börjar skolan tidigt och äter bristfällig frukost så blir jag hungrig framåt lunch, men det är sällan alltså. Det leder dels till att jag är väldigt benägen att överäta när jag har tillgång till sådant som triggar det, dels att jag är benägen att underäta när jag inte har den tillgången. Till exempel igår hade jag ätit knappt 1000 kcal under dagen och hade lätt kunnat stanna där. Den lilla äs-rösten i mig tyckte såklart att det vore vettigt att bara ta proteinshaken som jag hade planerat - men jag åt ett paket kikärtor och åt till och med ren rapsolja bara för att komma upp i en energimängd som på alla sätt är mer förenlig med alla aspekter jag ser av hälsa. Så uppenbarligen fyller kostregistreringen en funktion då jag inte bara behöver hålla koll på att energiintaget inte blir för stort och att proteinintaget är tillräckligt utan även på att jag får i mig tillräckligt med energi
 
Det kanske låter som ett jäkla icke-problem. Jag agerar ju trots allt "rätt" på den information som hade kunnat trigga ätstörningen och försöker korrigerar när jag ligger lågt. Sen är jag trots allt överviktig och faktum är att skulle vilja gå ner ett par kg. Dessutom är det inget fel på min aptit som sådan och jag skulle utan problem kunna äta mer om jag antingen orkade laga riktig mat/äta matlådor två gånger om dagen (vilket jag verkligen inte pallar för min depression är en bitch just nu) eller hade mer lättillgängliga mellanmål hemma. Men så har vi det där med att överäta också. Har jag hemma annan mat än råvaror så äter jag upp det, det funkar inte, det finns liksom ingen mellanväg. Det handlar inte om hetsätning men det känns ändå inte som ett hälsosamt och hållbart beteende. Och även om jag i dagsläget inte får ångest när jag överäter, utan kan resonera kring att det i längden nog inte spelar någon roll, så är jag liksom rädd att förlora kontrollen.
 
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma utan behöver nog bara försöka sätta ord på saker och ting. Jag är långt ifrån ätstörd och jag tror inte ens att jag är påväg att falla dit igen. Mitt issue är nog egentligen den där känslan av att jag inte har kontroll över mig själv, att jag upplever att jag saknar makt att påverka mina beteenden och kontrollera olika impulser. Jag är rädd att jag liksom aldrig kunna slappna av i förhållande till mat och min kropp och träning. Det kanske löser sig, jag kanske bara behöver mer tid, kanske bara behöver slåss ännu hårdare. 
 
 



vecka sexton

Tru shit: Kommande vecka är sista veckan i den här kursen. Jag behöver skriva 11 sidor komplettering för att jag varit dum i huvudet och struntat i alla seminarium + en inlämning på 6 sidor. Det är just därför jag skriver det här inlägget istället. Pray eller slay eller yolo! (Vet inte vad som passar bäst)
 
 
 
💎 Nåväl, en sak har jag lyckats med angående skolan i alla fall: jag gick på en (1/one/unus) föreläsning i veckan!  När en inte varit där på flera veckor så blir jag alltid nervös över att folk ska reagera på att jag plötsligt dyker upp, så det känns faktiskt som en bedrift. Orsaken till att jag ens orkade dra mig dit (kan tillägga att jag hade typ 100 meter till föreläsningslokalen från min lägenhet) var att den läraren är så otroligt bra! Han är så vettig, duktig som pedagog, verkar vara en fantastiskt ssk (och människa!) och har jobbat med sådant jag vill jobba med. Vill verkligen bli som honom och när jag tvivlar på om det här verkligen är vad jag vill göra (för tusan vad jag är opepp på att dela medicin till äldre och lägga om trycksår hela dagarna) så tänker jag på honom och tänker att det visst kan bli bra ändå! 

💎 Föreläsningen var dock mentalt jobbig. Inte bara för att ämnet (krisstöd) som sådant är tufft och himla aktuellt just nu, men jag kunde också relatera personligt en hel del. Förutom hela grejen med att jag har anhöriga som genomgår någon form av krisreaktion just nu så blir jag orolig över mig själv och att jag inte kommer klara av att göra det jag vill för att jag uppenbarligen är väldigt sårbar. Vet ni att vårdpersonal är en riskgrupp för missbruk? Jag har faktiskt aldrig tänkt på det. Toppen liksom, jag har både arv och miljö emot mig - den enda framtid jag kan se just nu är att jag fastnar i ett missbruk och sen tar livet av mig. (Jag förstår verkligen inte hur jag gick och blev såhär nojig? Jag har alltid sett mig som en så himla vettig och realistisk och logisk person. Fast i och för sig är det realistiskt att allt går åt helvete, fy jag vet inte.)
 
💎 Jag känner mest att min enda räddning angående punkten ovan är H och att han borde fria cirka nu. (Dödligt allvar: Jag skulle säga ja. Jag vill flytta ihop nu direkt. Jag vill ha en unge om cirka 5 år. Skyller på att jag har ägglossning ps det har jag inte ens) Men som sagt håller det här så kallade förhållandet på att verkligen raseras. Jag ska inte gå in på några detaljer för det är under min inbillade värdighet, men jag gör det ändå: Vad svarar en ens när någon säger att det är bra att en inte har skurit sig? "Tack"? Är det bara jag som tycker det är helmärkligt att vara så obsessed vid att någon inte ska cutta sig men annars inte verka bry sig om hur personen mår? Jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag blir i varje fall lite ledsen över att jag känner behov av att säga förlåt för att jag får ångest. Det är klart som fan att det är jobbigt för honom och det är klart som fan att det är svinigt av mig att jag inte ens säger vad det är jag mår dåligt över - men det är väl ändå värst för mig, eller. Fan jag är bara så trött och förvirrad.
 
💎 Annars så gav jag blod i veckan. Varje gång jag gjort det så har jag känt mig lite ledsen för att en inte får donera hela sin blodmängd på en gång, det hade känts trevligt. Men det är trevligt med gratis fika och järntabletter, förutom att det känns som en rätt självklar sak att göra om en kan. Skadad som jag redan blivit så reflekterade jag över alla fel sköterskan gjorde, och just hon (som nog har stuckit mig hälften av gångerna jag gett blod) är så himla otrevlig. Ska inte bli som henne. 
 
💎 Det är mindre än fyra dygn till mitt förbannade jävla läkarbesök. Ångest. 
 



jag är ingen, du är aprilhimlen

Mitt jävla psyke bara fortsätter att falla i bitar. Jag har utvecklat förväntansångest. Jag kanske har haft det i någon form ett bra tag, men igår slog det mig verkligen vad det är. Oron över att få ångest stegras bara i takt med att trycket över bröstet blir större. Jag vill bara inte vara en jävla belastning, han ska inte behöva trösta mig varenda jävla gång vi ses, han är värd så mycket mer. Han frågar om det är något särskilt jag tänker på och jag skäms över att jag som vanligt inte kan yttra ett ord. Men vad skulle jag ens säga? Jag tänker ju på allt. Han vänder ryggen mot mig, är det en protest? Och jag kryper ihop mot väggen, hoppas att han inte hör hur min andningsfrekvens stegras. Men han drar mig intill sig, håller om mig tills våra bröstkorgar följer samma rytm. Vi är så långt ifrån men så finns de där ögonblicken när vi verkligen når fram och jag inser att det kommer vara värt det till slut. Och jag försöker intala mig att han måste känna samma sak ibland, att han menade vad han sa när han skrev att jag var värd att vänta på.
 
 
Som vanligt inser jag hur farligt snabbt tiden rör sig. Det finns inte längre någon chans i världen att jag ska hinna klart med den här kursen i tid och när det enda jag gör om dagarna är att oroa mig inför den tjugosjätte så kan jag inte ens försöka jobba ikapp litegrann. Jag ska snart ut på praktik och även om det såklart känns spännande så är det mest ännu ett stressmoment, jag har liksom inte tid eller ork med det just nu. För att inte tala om att det snartär sommar och att jag fortfarande inte har sökt något jobb. Jag skickar in min högskoleansökan och kollar GMU-starter, tror egentligen inte att det kommer bli något av något av det men det känns tryggt att ha någon form av reservplan. Men även om jag mentalt kanske är skörare än någonsin så känns fysiken desto bättre. Jag är övertygad om att mitt nya träningsupplägg är exakt vad jag behöver. Ryggen håller ihop och det är verkligen min prioritet att det ska förbli så. 



livet suger osv

 
Felåt felåt för mitt smått hysteriska inlägg igår, men ska jag beskriva min sinnesstämning just nu så är det skärrad. Jag vill på riktigt bara lägga mig under min säng och ruttna bort, jag orkar inte mer. Orkar inte känna mig så misslyckad och orkar inte känna mig så inkompetent. Jag är trött på all jävla tid som bara rinner bort, det är snart maj och jag har inte kommit någonstans? Och det här jävla förhållandet det håller verkligen inte länge till, jag märker ju det men det finns ingenting jag kan göra åt det, det gör faktiskt inte det. Men jag vet inte om jag klarar mig utan honom.
 
Jag har i alla fall börjat skriva på en av alla förbannade kompletteringar jag har att göra. Dricker kaffe, gråter, skriver - typ så. Det är verkligen spännande med psykologi, jag tycker verkligen det men jag kan verkligen inte fokusera som jag borde. Det är jävligt svårt när SPQ och RAADS ligger brevid på bordet och när det enda som får mobilen att plinga till är reklammejl. Gråter, skriver, dricker kaffe. Jag äter för lite men är ändå tjock. Rävdrottningen håller mig i alla fall lite sane; tvingar mig kliva upp, klä på mig, ta mig utanför dörren. Tar mig till gymmet ibland, det är alltid värt det när jag väl är där, annars väntar jag bara hela dagarna på att få gå och lägga mig igen. 
 
 



170412

 
Jag har bara väntat på den där förbannade jävla kallelsen från psyk, väntat och inte kunnat göra någonting annat av oro. Har inte kunnat koncentrera mig över huvud taget på läroböckerna och ligger alldeles för långt efter. Men igår låg till slut brevet i postfacket, en tid två veckor bort och fyra häften med frågor, och jag känner mig inte ett dugg lugnare.
 
Igår grät jag halva dagen, ville skada mig men tog mina piller från förpackningen med hans namn på och lät bli att skicka sms till honom som jag skulle ångra. SPQ och RAADS. Jag förstår att de misstänker att jag är autistisk, jag förstår att de måste börja i någon ände - men jag vet att jag varken är aspie eller schizotyp, det är verkligen inte det som är fel på mig. Och det som gör mest ont är att jag inte klarar av att förmedla till dem vad mina issues är och inte är, att jag ger dem fel bild av mig - och att jag antagligen kommer sitta där om två veckor, med läkaren som jag kanske redan stött på på mitt ICA, och att hen också kommer tro att jag inte förstår mig på människor och inte vet hur jag ska bete mig socialt.  
 
Idag gråter jag också. Av rädsla. Jag är rädd att jag är sjukare än jag tror, att det här bara är början. Jag tänker på C och på hur hon mått så mycket värre än vi alla anat och på hur vi borde ha reagerat tidigare. De gånger jag har sett upp mot natthimlen och kunnat svära på att de gröna flammorna betyder någonting, har det varit sjukt? Jag tänker på C och på allt som jag alltid beundrat med henne, som jag fortfarande beundrar, och jag undrar om hennes urkraft också bara är symptom? Jag är rädd, för jag trodde att jag äntligen börjat lära känna mig själv på riktigt - men jag vet inte längre vad som är sjukt och vad som är jag.
 
De kan inte bara skicka SPQ och RAADS hem till mig utan förklaring och ge mig en tid om två veckor. Han kan inte bara säga att han ställer upp och hjälper mig på alla sätt han kan och sen aldrig fråga hur det går. Hur fan har de tänkt att jag ska orka när jag inte ens orkar dushca? Jag tänker inte ens säga förlåt om jag skär mig för du bryr dig uppenbarligen inte.
 



170409

Allt oftare har jag känt hur ångesten kryper sig på när jag är bland folk, eller mer bestämt: när jag är med honom bland folk. Jag vet inte vad det är, oftast är det ingenting särskilt som triggar igång det utan jag bara känner pulsen öka och synfältet bli snävare. Kanske beror det på alla ord jag inte kan yttra till honom, på tystnaden som lägger sig trots att den sällan känns obekväm. Kanske beror det bara på att jag inte kan fly som jag kan när jag är ensam bland folk, fly till musiken eller gågågå tills ryggraden slappnar av igen.

 

Det har aldrig varit allvarligt: jag har kunnat ta en klunk kaffe, ett djupt andetag och möta hans blick igen, bekräfta att jag är okej (för både honom och mig själv). Men idag bara fyllde hjärtslagen öronen och allt omkring mig var tusen mil därifrån, andningsfrekvensen steg och jag kunde inte göra något annat än att treva med blicken över bordet. Han frågade om jag var ok och jag nickade smått desperat, "bekräfta att allt är okej så blir allt bra", men det hjälpte inte utan ångesten hade mig redan. Han la handen på min och gav mig på så sätt en kontakt till verkligheten (eller gav omgivningen en kontakt till verkligheten, hur det nu var). När han fortsatte misslyckas med att fånga min blick satte han sig brevid mig och med hans arm omkring mig lyckades jag undvika fullskalig panik. 

 
Jag vet att det sista jag ska göra är att bli rädd för att det här inte var första och sista gången, att den rädslan bara gör risken större och ångesten värre. Men det som skrämmer oss kan vi inte välja. Precis som att jag är rädd att jag också ska läggas in enligt LPT en dag. Precis som att jag är rädd att jag också ska sätta alkoholen framför allt. Precis som jag ständigt är livrädd för att han ska lämna mig. Han frågar om det är något särskilt jag tänker på, om det är någonting jag vill berätta. Jag vill kvida till honom att allting bara går sönder, att jag inte orkar mer, att jag vaknar varje morgon och bara hatar mig själv. Men som vanligt säger jag inte ett ord och han lämnar mig ensam på busshållplatsen.




Follow


NORRA NORRLAND // 21
blivande sjuksköterska och hundägare. dricker kaffe och leker kroppsbyggare. frisk ätstörd men mentalt vrak.