augusti

Med skam och ångest hamnade jag där igen. I osynlig handfängsel och bakom låsta dörrar. Den här gången: ung och full och dum. De vet inte att de står vid en brottsplats, men i hela lägenheten finns det spår; jag säger ingenting, för tänk om det (som alltid) är kvinnan som är skyldig? De vet inte att de lämnar mig vid en brottsplats, men det är inte första gången de struntar i lagen; jag möter deras blickar och berättar hur det är, men tror ni att de lyssnar?
 
Jag får ta konsekvenserna, när jag är ung och full och dum. Ännu en fläck i papprena, blåmärken och en sargad integritet. De säger att det var bra agerat, att det visar på att jag inte vill; kanske är jag ännu lite vassare, men inga tankar har förändrats. Jag upprepar bara att jag ångrar allt. Förlåt, jag ville inte såra någon annan (men det kommer jag alltid göra). Låser min dörr omkring mig, kryper ner under täcket; det ger mig bara en känsla av otrygghet och jag vrider mig om nätterna.
 
Ge mig det som krävs eller låt tiden till sist ta slut.



juli

En gång sa att det var så tvära kast och jag frågade vad han menade. Jag kunde ändå inte greppa det, förstå hur han såg det så. Det är en så fin gräns mellan hopplöshet och en glimt av hopp, sa jag och så är det ju. Men lite som en käftsmäll insåg jag i juli (eller kanske juni) exakt vad han menade. Med lite förakt och lite nyfikenhet såg jag mig själv från en vinkel jag aldrig stått i förut.
 
Saker som hänt och saker som händer och helt idiopatiska rubbningar har försatt mig i ett tillstånd där jag inte kan göra så mycket mer än att klamra mig fast vid nuet. Ibland tänker jag såklart utanför det, drömmer mig bort och oroar mig för mycket, men av ren utmattning tvingas jag tillbaka. Och visst är det skönt ibland att bara se det som finns, flyta med strömmarna eller se hur mina val styr mig, att slippa kvävas av ångest över sånt som inte påverkar den här dagen, den här timmen, den här sekunden.
 
Jag är ödmjuk inför det som hållt mig så grundad som jag ändå lyckats vara.



maj

Det är andra maj och det snöar; jag vet inte heller riktigt var jag har mig själv. Jag tänkte ju att jag kanske till sist hade landat, hittat mina doser och börjat tillfriskna på riktigt. Men sen kommer ångesten (ibland smygande, ibland hänsynslöst) och jag känner mig naiv och jag tänker att allt kommer falla igen igen igen. Vet att jag inte ska tänka så mycket, förstora saker, oroa mig; jag ska fokusera på att ta en dag i taget och sakta bygga upp funktioner som jag förlorat. Vet att tillfrisknande eller återhämtning inte är en rak väg, att det kommer ta år eller kanske en livstid, att bakslag ständigt kommer komma. Så jag ska försöka att andas lagom snabbt och vara lite mer logisk än jag brukar vara när det gäller mig själv. Behövde bara få ur mig att jag inte är i balans och att jag är fruktansvärt rädd.
 
 
Allt hänger såklart ihop, de yttre och de inre faktorerna. Har börjat en tredje praktikperiod och kommer därmed att ha spenderat tolv veckor nästan i sträck (och i uppehållet innan påsk så blev jag ju själv slutenvårdspatient, vilket inte gav särskilt mycket återhämtning) ute i det kliniska arbetet. Känner mig så slutkörd både fysiskt och psykiskt och nu när huvudet börjat slira lite igen så känner jag verkligen att jag skulle behöva en paus från allt; bara hämta andan och strukturera upp saker och ting och hitta någon form av trygghet igen. Blir rädd att jag ska pressas över gränsen igen (och verkligen tänka dö och få polisen efter mig igen och bli inlåst igen och göra honom besviken igen och bara vara tidernas fuck up igen) men det finns inget annat val än att försöka.
 
Annars så har min bästa vän avvisat mig igen och jag känner mig oerhört ensam. Och naiv. Egentligen har allt kanske varit dödsdömt från första början och alla försök meningslösa. Aldrig fått någon konkret respons, hon har länge distanserat sig från mig. Trots bruten tillit har jag gång på gång lagt mitt fulla förtroende i hennes händer; kanske för att jag bara är så oerhört ensam, kanske för att jag faktiskt älskar henne. Kommer jag någonsin lära mig?
 
Jag har klippt av mig håret och Han håller på att flytta och imorgon är sista gången jag träffar psykologen. Kanske visar det riktningen på hur maj kommer utveckla sig (även om jag knappast kan räkna ut vilken riktning det nu skulle vara).
 
 



180428

Sen sist har det hänt så mycket och varit så omtumlande. Ännu en gång har polisen kom in i min trygga etta, tagit mig under armarna och lett mig ut till polisbilen. Jag har suttit på akuten och hyperventilerat. Vårdintyg har skrivits och jag har blivit inlåst igen. Utsatts för en läkare som måste ha varit den stördaste människa jag träffat (min syster håller med). Anklagad för att missbruka. Undermedicinerad och brutal ångest. Kallad imatur, regressiv och hysterisk. Skrivit ut mig så fort LPT släppts för att varenda nerv i min kropp skrek att jag inte kan träffa den människan igen; trots att jag i flera veckor efteråt kände att jag hade behövt ligga inne några dagar till. Direkt veckan efter att jag legat inne började ännu en praktik. På något vis tog jag mig igenom den också, fyra veckor på en akutpsykiatrisk avdelning. Det var oerhört roligt och givande och jag hade en fantastisk handledare. Men stundtals fruktansvärt jobbigt när jag kunde relatera allt för mycket, när allt kom så nära och det var så nära i tid. 
 
 
Jag skrev ju något nästan vanföreställt om att vi inte var en grej längre. Kanske var vi i en skakig position och kanske letade jag en övertygelse om att jag fattade rätt beslut. Lätt hade jag kunnat driva allting längre men jag drev andra saker för hårt och saker utvecklade sig på egentligen ganska sannolika sätt. Det jag vill komma fram till är i varje fall att vi nog aldrig riktigt hade tappat varandra då men vi har stått inför flera vägskäl sen dess. Men nu är allt annorlunda; eller det är åtminstone vad jag hoppas. Jag har kunnat slappna av totalt, vara mig själv med honom. Haft magiska nätter med brutalt bra sex och sedan pratat i timmar; om labradorer, om drömmar, om sånt som skaver. Jag förstår inte riktigt hur jag bara kan fortsätta falla djupare och djupare för honom.
 
 



180318

På något vis har jag lyckats ta mig igenom fyra veckor praktik på en medicinsk avdelning. Det har varit roligt och lärorikt men inneburit en extrem belastning på mitt redan nerkörda psyke. Har knappt klarat av att göra någonting annat och ständigt känt att jag är på väg att bryta ihop totalt, det har varit ångestattacker på bussen, jag har konstant varit irritabel och haft suicidplaner konkretare än någonsin. Men ja: slutbedömning är gjord och jag har inte blivit inlåst.
 
Annars har jag påbörjat en utredning som jag knappast känner går framåt, men psykologen är fin och förstående. Efter att ha fått tjata mig till det har jag till slut fått ta EKG och imorgon ska blodprover tas. De fortsätter att diffust lova att jag ska få börja med behandling men jag räknar med att det dröjer ytterligare flera månader eller att de hinner avsluta mitt case igen. Inte heller tycks de planera att jag ska få träffa en läkare för att följa upp läkemedelsbehandlingen. Jag fortsätter att knapra tricykliska som fuckar upp min mage och ger mig yrsel men inte tycks ha någon effekt i den dosen jag står på. Fortsätter att trappa upp lamotrigin löjligt sakta och planerar att själv öka takten. Sen kan vi väl nämna att jag stått på benso i över ett år utan att någon brytt sig om det och antagligen är beroende så in i helvete vid det här laget; försöker att begränsa konsumtionen men vad fan ska jag göra när jag inte får någon annan hjälp?



16:23

Det är nästan skrämmande hur fort mina tankar vant sig vid att benämna honom som mitt ex, och hur likgiltigt jag går genom korridorerna som han rondar samma dag. Nästan skrämmande men likväl lugnande: att jag är så mjuk och beslutsam, säker på vad jag gjort och ska göra. Jag har slutbedömning och sen går jag och själv lägger mig på britsen. Lämnar ett smått ironiskt EKG, ett bevis på att mitt hjärta faktiskt pumpade blod innan jag dog, på att det faktiskt fanns något de hade kunnat rädda. Han tyckte att jag skulle ljuga så det är väl det sista jag ger honom (som om jag någonsin gett honom något?) - ska möta psykologens blick och ljuga om allt, inte ge henne orsak att dra för höga växlar. Och till sist kan alla mina problem lösas, jag kan glömma allt det som dragit mig till botten.



medical case

Snälla, berätta mer om hur jag påstått att han agerat fel. Berätta om de gånger som han bemött mig utifrån sin yrkesroll. Berätta mer om allt det jag uppenbarligen inte vet om vår relation.
 
Och snälla, beskriv på vilket sätt jag är utagerande. Förklara på vilket sätt du är mer intellektuell än vad jag är. Låt mig veta allt det som jag uppenbarligen inte vet om mig själv.
 
 



180304

 
Jag har förlorat dem som hållt mig flytande. Förlorat dem som jag älskat. De har lämnat mig ensam kvar. Lämnat mig när jag föll igen. När jag börjat lita på henne igen; anförtrott henne allt, gett henne makt över hela mitt liv. När jag kanske börjat öppna mig för honom; viskat att jag är döende, gråtit att han gör mig illa, sagt att han är allt för mig.
 
Det är då de får nog. Då som de visar att allt var ett misstag. Min bästa vän gör det så tydligthon bara kan; skickar polis och sedan radiotystnad. Min pojkvän gör det så diffust han bara kan; vaga uttalanden, bortförklaringar. De gör det lika kallt.
 
Jag har kämpat för att riva mina murar bara för att inse att alla broar slog lågor i samma stund. Mina tankar är så klara nu, och snart lämnar också jag. Ni har en sista chans att vara rak, en sista chans att förklara utan undanflykter. För jag vet in i benmärgen att det här är sista gången, det är allvar nu. Jag orkar inte mer och jag gör det som krävs. 
 



ruta 1

 
Ett omotiverat agerande. Telefonen ringer utan att jag svarar. Känns som timmar. Knaprar tabletter för att stå ut. Skadar mig för att jag inte står ut. Sms:ar ett förlåt till Honom. De knackar på dörren. Hotar att bryta upp den. Hyperventilerar och kan inte medverka. Har inget val. Polisbil. "Välkänd hos psykiatrin". Låsta dörrar. Fast och är det såhär hela mitt liv kommer se ut? 



inlåst

Jag skriver på ett papper. Tack och förlåt, fast med andra ord. En trasig signatur. Jag skriver till henne, kanske sover hon, är glad att hon slipper ta beslut. Jag skriver till han som redan har nog att oroa sig för. Han försöker resonera men han tvingas att handla. Kanske var det ändå bäst, kanske var det det jag ville. Jag vet inte; en tänker inte klart när en sitter där. Kanske var jag rädd, kanske ville jag ha hjälp. Fastän jag visste att det var då jag skulle dö, fastän jag äntligen kände ett lugn i hela kroppen inför den vetskapen. Fastän det sista jag någonsin ville vara att bli inlåst igen.
 
Hör steg och röster i korridoren, men det är knappast ovanligt ens efter midnatt på en torsdag. Men det är på min dörr det knackar och innan jag knappt hunnit reagera kommer två poliser och en läkare in i min etta. Drabbas av panikkänslor och går in i det tillstånd som jag gör i sådana situationer och ni kan väl ana hur utgången blev; vårdintyg och polishandräckning, de leder mig in till akutpsykiatrin och jag har en förhöjd andningsfrekvens nästan konstant. Får träffa en läkare i max fem minuter, får ingen information om vad som händer, vet bara att två skötare tar mig under varsin arm och leder mig in till avdelningen.
 
Har vak i över ett dygn men jag känner mig väl bemött av många av skötarna och sjuksköterskorna. Någon känner igen mig, ger mig ett anteckningsblock och en penna för han minns att jag kunde kommunicera så i november. Jag är i ett konstant mutistiskt tillstånd under hela vårdtiden, förutom när jag får vara ensam med min älskade syster och med honom. Men jag skriver sida efter sida; de tar till sig en del men för det mesta känner jag mig överkörd, negligerad, oförstådd.
 
Den här gången tänker de i alla fall inte att jag är katatonisk eller planerar för ECT. De pratar om antipsykotiska läkemedel men jag uttrycker motstånd. Jag knaprar diazepam men ångest är ändå hög; det är en balansgång det där. Sist fick jag nog mer lugnande och det var kanske därför jag kunde prata lite med personalen, men minnesluckorna jag har från den tiden är skrämmande. Jag ber dem ringa honom men jag tror aldrig att de gör det. Jag säger att det kriterierna för tvångsvård inte är uppfyllda men får aldrig någon motivering till varför de håller mig kvar.
 
Jag är villig att ge tricykliska antidepressiva en chans, men är inte förberedd på injektioner. Jag läser för fan till sjuksköterska, har själv stuckit patienter i gluteus, vet att det bara är en annan beredningsform - men ändå, det känns skrämmande och drastiskt. Han är där i sina arbetskläder och sjuksköterskan är fin, de försöker övertala mig och jag vet att de har rätt. Men jag vill inte, eller snarare orkar inte, och jag gråter när jag slutligen lägger mig ner. Han håller min hand när hon sticker in kanylen i höften.
 
De skulle ta ett EKG men det är som att det glöms bort och inte heller tar de några blodprover vilket borde vara relevant. Läkaren lovar att komma tillbaka efter lunch efter att han läst det jag skrivit, men han kommer aldrig. Jag får stanna över helgen, tar mig aldrig utanför mitt rum. Utan någon förklaring eller chans till förberedelse säger de att jag ska duscha. Det är tydligt att jag inte har något val och det görs under vak, det kändes obeskrivligt kränkande. 
 
På måndagen skulle jag få träffa läkare men de säger att det inte blir av. Vad hände med att kontinuerligt utvärdera behovet av tvångsvård? Efter protester så får jag en tid i alla fall men det blir knappast något konstruktivt av det. Dagen efter fyller jag år och jag missar jag ett obligatorisk moment, vi träffar läkaren igen och det blir fortsatt LPT men permission. Borde kanske vara en lättnad att få komma hem, men jag känner bara en oerhörd besvikelse. Jag gråter och skriver till min syster att jag bara inte orkar mer, att jag hellre stannar kvar. Hon går och jobbar någon timme, jag äter middag på avdelningen och lyckas samla kraft att byta om till mina egna kläder. Andas vinterluft för första gången på dagar, äter biskvier och dricker te för att fira att jag hann bli tjugotvå, syster sover på min soffa, jag somnar lätt.
 
Sitter i passagerarsätet på hennes BMW, ångest ökar successivt desto närmare vi kommer sjukhuset. Han har jobbat natt och möter oss utanför avdelningen fortfarande iklädd sina vita byxor och blåa bussarong. Vi får vänta för länge innan någon kommer och pratar med oss. Det är skötaren som jag tyckt om allra mest men hon kommer med ett besked som får mig att gråta; vi får inte träffa läkaren, det är fortsatt LPT, en dag till med permission. De lovade för i helvete att vi skulle få träffa läkare.
 
Det löser sig till slut efter flera timmar. Får en tid för uppföljning inom en vecka och får gå hem med förändrad medicinering. Åtminstone fick de mer gjort den här gången än senast; men den bit av mig som i november stannade kvar där på avdelningen hittade jag inte och ytterligare någon del har berövats av mig, låsts in. Kommer hem och allt känns kanske ännu mer hopplöst än någonsin.
 



(mirage) pt. XXIV

 
Jag kommer nog aldrig kunna förstå hur jag ständigt kan falla djupare för honom. Jag vet bara att jag gång på gång tappar andan av hans närvaro. Han sover och på hans bröstkorg formar jag bokstäver med fingret. Ord som jag lekt med i månader men som inte längre är en flyktig tanke.
 
Han säger någonting som får mig att le på ett sällsynt äkta sätt. Jag läser säkert in för mycket, förstorar saker som jag alltid gör, men samtidigt så är det väl på tiden. Han visade var han stod redan när han sa att han gav mig tid. Han säger någonting som sliter upp ett nytt sår i mitt hjärta.
 
Jag ser saker i ett nytt ljus. Eller rättare sagt: genom ett glas som slipats till nya fasetter. Ljuset delas upp än mer, sprids över tidigare mörka platser, skapar skuggor och nyanser över det som varit svart och vitt. Kraven på förändring är det största beviset på tilltro jag någonsin visats.
 



och där faller ännu ett år

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit här. Skrivit några rader, raderat, börjat om. Ibland författat hela stycken men aldrig tryckt på spara. Exakt allt har bara skavt; alla orden, min egen kropp och mest av allt mitt psyke. Men det har egentligen inte funnits så mycket att skriva om, allt har mest stått stilla. Jag har avskytt alla röda dagar, sett för många avsnitt House of Cards och ätit så mycket citrusfrukter jag bara hunnit med. Har haft återfall till både fingrar i halsen och blödande höfter, har hatat och har älskat. Men det jag tänkte skriva om nu är ett mjukt hopp efter snart ett år med sjukvårdskontakt:
 
https://www.behance.net/gallery/60448307/MOUNTAINS-SEA-Faroe-Islands
 
I augusti satt jag på hans rum och han dödade all tro på en framtid. Läkaren på vårdcentralen bekräftade sen att han var en idiot, liksom min journal; tydligen hade jag förnekat suicidtankar när han inte ens hade lyft ämnet och tydligen var jag adekvat medicinerad trots att jag inte gett något uttryck för det eller att det fanns någon annan grund för en sådan bedömning. Ni kanske kan förstå den oro jag drabbades av när jag fick kallelsen i postfacket, med en tid till samma jävla psykiatriker som inte ens försökt förstå mig eller velat hjälpa mig. Den där psykiatrikern som är den värsta översittaren jag någonsin har träffat. 
 
Men det där med att låga förväntningar för att öka chansen att de ska överträffas visade sig för en gångs skull faktiskt fungera. Objektivt sätt var det knappast ett särskilt produktivt möte, själv var jag mest fast i min ångestbubbla och H fick föra min talan. Min bild av läkaren eller psykiatrin som helhet har inte direkt förändrats; men det var små, kärnfulla steg i vad jag tror är rätt riktning. Jag har fått selektiv mutism som arbetsdiagnos utöver de tidigare. Något som i praktiken kvittar men det ger ändå ett slags lugn att få det bekräftat och att de vet om och förstår min svårigheter. Jag ska få träffa en terapeut och de ska ge mig tid (sa han i alla fall, men åter igen har jag oerhört låga förväntningar utifrån de erfarenheter jag har). 
 
Det krävdes alltså tvångsvård, en befängd misstanke om katatoni, hot om ECT. Men kanske är vi på rätt väg nu. Jag hoppas det och jag ska ge all kraft jag har.
 



gott nytt år osv

Precis i början av förra året skrev jag såhär:
 
Och även om jag ständigt kanske tvivlar på om jag är värd att må bra, värd att få hjälp - så är åtminstone han värd det. Vi är värd det. Snälla söta tvåtusensjutton, bli mitt år. Bli vårt år.
 
Även om tvåtusensjutton, trots allt, inleddes på ett fullkomligt magiskt sätt så insåg jag oförskämt fort att ett nytt år inte förändrar någonting. Det är ironiskt hur jag är lyckligare än jag någonsin har varit och samtidigt har jag aldrig mått så här dåligt. Jag orkar inte med någonting, sömnen börjar fly från mig, kroppen gör ont. Men jag vill inte dö i alla fall. Jag har spenderat så mycket tid på att bygga upp mina murar, på att göra mig själv ointaglig, och för första gången vill jag bara att de ska raseras, vill inget hellre än att han ska tränga igenom kevlaret. Men jag klarar det inte själv. Det här året har potential att fullständigt förändra mitt liv, det kommer krävas så oerhört mycket av mig men jag måste försöka. För ärligt talat, jag orkar inte må såhär länge till.
 
Tvåtusenfuckingsjutton blev inget av det där men jag försöker se det som ett steg på vägen. Jag sträckte ut min hand efter hjälp mer än en gång. Gick på varenda sjukvårdsbesök trots att det inte gav mig någonting. Jag visade honom och mig själv och alla andra min absoluta botten (eller ja, jag hoppas att jag inte kommer lägre än så). Och ärligt talat, att jag skulle bli hel och att vi skulle bli oslagbara på bara ett år är fullkomligt orealistiskt sett till djupet av min issues. Så låt tvåtusenarton bli ännu ett steg i den där resan. Men låt oss snälla se lite resultat i alla fall. 



- - - - -

Tre: plötsligt kommer räddningen. ett besked som förändrar allt igen. som gör mina planer och drömmar möjliga igen. skriver en rapport på ett par timmar och har ett seminarium med bara läraren. tidernas bästa julklapp. det räddar mig från en vår på drift; sjukskrivning, arbetslöshet, arbete jag knappt står ut med. det räddar mig från mig själv; (för jag lovade att jag skulle ta slut på mig). det räddar mig från hela omgivningens besvikelse; som vissa skulle kväva i sympati, som vissa skulle kasta över mig av skäl som är för intellektuella. räddar mig från självhat. men jag är fortfarande i en svår sits, det nekar jag inte till.
 
Fyra: en inser i alla fall vilka som verkligen är på riktigt. vilka som betyder något, som finns där, som är raka. vilka som faktiskt är starka och något att se upp till. vilka egenskaper jag vill utveckla och vilken kraft i mina ådror som är den sanna. en inser att även om det inte finns rättvisa så finns det kärlek, det låter för klyschigt men det är så. 
 
Fem: det är något som är fel i hundkroppen, kanske är det någonting som växer där. jag gör det jag måste göra, intalar mig själv att hon snart kanske lämnar mig. skapar någon form av skydd, kanske behöver jag inte kasta mig efter henne om jag förberett mig på att hon ska gå sönder. så jag stryker över alla partier som börjat skifta i vitt och möter hennes blick som fortfarande är en valps. tar emot all hennes värme och ger henne min. det är något som inte är rätt. men hon har så mycket kvar.
 



omstrukturering

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Den senaste tiden har bara varit så omtumlande. Hela det här året men de senaste månaderna de senaste veckorna har allt bara gått för fort. Och jag svär att de dagar som är kvar av tvåtusensjutton inte kommer vara lugnare. Så detta lär bli ännu ett av mina klassiska inlägg som ingen antagligen fattar någonting av.
 
 
Ett: jag vill ha hjälp jag försöker söka den ta emot den. psyk säger att det är slut, för frisk för att vara sjuk och för sjuk för att få hjälp. sen låser de in mig och jag släpps ut men en del av mig är fortfarande kvar där. de tog min pillerburk från mig och jag fick inte med mig den när jag åkte därifrån. och på samma sätt stannade något mer av mig kvar. det ligger kvar där i landstingslakanen, det hör alla de där orden, det bedövas med tabletter, det är ingen som förstår det, det andas hopplöshet, hålls vid liv genom en nål. jag går genom campus och snön faller omkring mig men det är inte hela jag som går där. jag är inte bara nedbruten. jag är stympad. de släpper ut mig och sen glömmer de bort mig. även de jag litade på trodde på glömde bort mig. 
 
Två: fem månader fri och han firar det med ett glas. ett  glas som blir två fyra åtta. ett glas som reducerar fem månader till noll. ett glas som blir en helg, och som blir nästa helg också. återfall är en del i processen jag vet. återfall får jag också jag kanske ska vara tyst. men han har för fan ett ansvar borde ha en moral. jag vet jag vet jag vet att han saknar insikt att han mår dåligt av det själv att han försöker att det är patologiskt och inte vem han är. men jag kan inte känna med honom, jag bara kan inte.
 
Tre: ett och ett halvt år och en dröm om en framtid läggs på is. ett patetiskt misstag som var under kontroll visar sig vara bortom kontroll. en vår som plötsligt är nattsvart. jag tar livet av mig om det inte löser sig, jag upprepar det gång på gång i huvudet. det är mer än bara ett halvår på drift för mig, det är ett liv på spel. det är ett misslyckande som gör mig till en misslyckad människa. det är besvikelse och rädsla. men det finns fortfarande ett svagt hopp och jag ska försöka att inte ta ut något i förskott, ska försöka hålla mig kall tills jag vet om allt är kört eller om jag stannar ovanför ytan.
 
Fyra: hon var en av mina största förebilder men nu smakar det nästan hat. orden läggs framför mig, scener spelas upp och alla ord, alla skeenden är plötsligt så mycket mer logiska. det gör ont i magen bröstet huvudet. jag vill bara slå sönder tiden, det är inte rätt det som varit och det är inte rätt det som är och det kommer aldrig någonsin att bli som det borde vara. jag visste att hon inte var perfekt men någonstans så kunde jag ha överseende med hennes brister, för jag kunde känna med henne och jag kunde se att andra agerat orättvist. men så plötsligt bryts tystnaden och alla tvivel skingras och jag inser att ingenting någonsin kan förlåta hennes brister hennes agerande. 
 



l i m b o

Plötsligt tycks jag ha fastnat i ett vakuum mellan himlen och helvetet; i ett tillstånd präglat av ovisshet, i ett kontinuum mellan att tvingas dö och att kunna leva.
 
Gamla misstag som jag trodde att jag hade under kontroll försätter mig plötsligt i en knappt hanterbar situation. Våren som redan var tillräckligt oklar är nu bara en dimma.
 
Postfacket fortsätter eka tomt. Jag väntar på en kallellse, en bekräftelse av remissen, ett avslag om att få hjälp - egentligen vad som helst som ger mig någonting att utgå från.
 
 



171130

 
Allting känns mest orealistiskt och det är skrämmande hur fort vi lägger saker bakom oss. Men det är väl egentligen inte konstigt när de där fem dagarna kan summeras i bara en handfull minnesfragment. Resten har suddats ut av benson i mitt blodomlopp. Jag är osäker på vad som hände och vad som sas och jag tvivlar på sådant som jag logiskt vet är sant. Väntar på att öppenvården ska höra av sig men jag kanske väntar i onödan, kanske beslutade de att jag är on my own now. Försöker hoppas på att det som hände var den absoluta botten och att jag aldrig kommer hamna där igen, men samtidigt så har jag alltid varit den som påminnt mig själv att jag ska sluta vara så naiv. Det jag vet är att min journal för alltid är märkt liksom att jag för alltid är märkt av mer dåliga erfarenheter. Försöker hitta något positivt i det som jag, vi, gått igenom men jag tvivlar på att det finns något.
 
Men ja. Trots att det där ständigt fräter i både mitt hjärta och mitt huvud så går saker samtidigt framåt. Kanske finns det någon orsak men jag skulle nog bara uttrycka det som att jag gått in i en bättre period. Nedstämdheten och passiviteten som följer med den är inte lika kvävande. Ångesten håller sig på relativt låga nivåer, behöver inte knapra tabletter för att ta mig igenom dagarna. Känner inget behov av att göra mig själv illa. Ibland får jag till och med vettiga saker gjort. Det mest slående och det kanske viktigaste är att jag känner någon form av hopp; kan inte riktigt konkretisera det utan jag känner det bara, en mjuk tro på att saker kan bli bättre och en anledning till att bibehålla rutiner. Sömn, mat och träning. Det brukar han säga till mig, att det är det jag måste hålla i, att det är det enda som jag kan göra ibland. 
 
Känslan jag har inför december är svår att beskriva, någonting som jag aldrig riktigt känt förut. Har aldrig känt mig så nedbruten, oviss, dränerad men samtidigt så ser jag så himla klart. Jag vet vad som måste göras, vet vart jag är på väg. December kommer inte göra mig hel och kommer inte göra oss oslagbar, det viktiga är bara att jag biter i och tar de steg som krävs. 
 



i november

"Jag tror aldrig att jag träffat en så tyst patient" säger överläkaren i telefon till honom. Jag har såklart bara mig själv att skylla för hur allting blev, fick så många chanser som jag aldrig tog. Till sist skrev hon vårdintyg, jag leddes in till en säng, visiterades. "Tror du att vi är dum i huvudet bara för att vi jobbar här?" och jag gråter och vill bara fly. Någon sitter i en stol vid min säng hela natten, jag sover knappt alls. När jag till sist lyckas kommunicera svarar de med beslut om tvångsvård, återinsatt extravak. Jag äter inte dricker inte får dropp. Samarbetar inte. Ibland skriver jag till dem, berättar att jag bara mår sämre av att vara där, men jag måste stanna kvar. Andas för snabbt trots att jag tar mina tabletter. Skyhög ångest trots att tabletterna gjort mitt minne suddigt och fick mig att inte kunna gå rakt hålla balansen.
 
En morgon kommer läkaren och känner på min nacke, en annan försöker ställa mig frågor. EKG. Sen drar de mig upp ur sängen, in på ett rum, tar vikt och längd och jag gråter. Smsar honom, berättar att de tänker skicka ström genom mitt huvud. Skriver desperat på ett papper: Jag vägrar ECT-behandling. Han ringer till läkaren, han löser allt som han alltid löser allt. Jag skriver under en överklagan men hon släpper mig inte därifrån. Inser hårthårthårt att jag kommer bli kvar bakom låsta dörrar hela helgen. Men jag äter och jag pratar litegrann med hon som sitter brevid min säng nästan hela dagen. De släpper vaket och jag sover mest hela tiden. De pratar om katatoni och jag bara försöker stå ut.
 
Till slut så sitter jag där ihopkurad i min säng med min syster och Han vid min sida, där för att få mig därifrån, vad vore jag utan dem? LPT upphävs och jag skrivs ut. Lämnar sjukhuset bakom mig, tyst och blödande, andas in vinterluften för första gången på dagar. Mår sämre än jag gjorde innan jag kom dit. Lämnar utan att ha fått någonting. Med dåliga erfarenheter och ovisshet och en känsla av hopplöshet djupare än någonsin förr.



en mur av våt betong

Hela oktober var jag låg och aldrig uppåt, och alla dagar av november som passerat än så länge har jag markerat min nedstämdhet som severe. Även om det fortfarande är sällan som ångesten stegras till panik så är den kvävande, dödande och ständigt där. Har skadat mig igen och jag har aldrig spenderat såhär mycket tid på att göra ingenting. Jag söker orsaker förklaringar svar:
 
/ Kanske är det hösten. Mörkret, kylan, regnet. Fast jag gillar ju hösten.
 
/ / Kanske är det skolan och den ständiga stressen över det. Fast jag tycker ju att det är stimulerande och motiverande.
 
/ / / Kanske är det morfars bortgång och allt som varit med det. Fast jag har ju hela tiden känt mig försonad med det.
 
/ / / / Kanske är det så enkelt att Lamotrigin hade effekt. Fast jag är ju inte bipolär.
 
 



- - -

Det har präglat mina tankar i veckor redan men när jag cyklar in till stan en onsdagkväll, på istäckta gator och i åtta minusgrader, så fattar någon del av mig ett beslut. Jag stannar inte länge till. Orkar inte, kan inte ha det så här mer.
 
Jag vet att det inte är rätt av mig, utsätta de som redan sörjer för det här. Men vad ska jag göra? Klarar inte mer, jag gör bara inte det. Tack och förlåt.



winter is coming

Jag vaknar upp till frostklädda tak och termometern håller sig vid nollan hela dagarna; det är sol men jag lyckas sällan ta mig ut innan det blivit mörkt igen. Sover klockan runt och när jag en kväll ligger och vrider mig i ångest inser jag att jag är beroende av tabletterna för att lyckas somna. Jag sökte hjälp och det skulle bli bättre men är det inte så att allting fortsätter gå utför? Har seminarium om evidensbaserad omvårdnad, äter middag i hamnen tillsammans med Honom och slår äntligen mitt personbästa i knäböj efter ett och ett halvt jävla år med en krånglande skuldra. Borde kanske uppskatta det jag faktiskt åstadkommer men mina känslor har aldrig varit logiska. 
 
Hon och jag faller båda ihop på golvet i glädje över att återse varandra; svansen smäller i golvet och tungan smäller mot all hud den kommer åt, jag borrar in fingrarna i röd päls och blir nästan tårögd av kärlek. Tänker ofta att jag vill ta hem henne igen men det blir aldrig så, bara tanken på att behöva ta ansvar över någon mer än mig själv gör mig dödstrött. Kanske är det just vad jag egentligen skulle behöva: ta tag i mitt liv för att ta hand om någon annan. För ansvar över mig själv tar jag ju hur som helst inte.
 
 
Jag märker att han märker såren men han håller om mig precis som vanligt. Varför skär jag mig igen, missbrukar hans förtroende? Jag räknar dagar och jag räknar tabletter och jag väger alla ord, mot hans bröstkorg vill jag bara kvida att jag inte orkar längre. Bleka fragment av någonting bättre brottas i mitt huvud mot bilderna av mig själv på en motorväg. Drömmar om en framtid som jag intellektuellt vet att jag kan få men som är rymdår bort. Minnen om stunder då min hud har varit glödhet, mitt sinne knivskarpt och mina artärer fyllda av ädelmetaller.
 
Men de där stunderna var aldrig på riktigt. Jag vet ju det. Ändå drömmar jag ständigt om att känna det jag tror att jag kände, om att vara det jag tror att jag var. Lever bara för illusioner och det funkar väl knappast för evigt.
 
 



171017

- - - triggervarning självskada - - -
 
 
Jag har försökt och jag försöker och jag orkar fan inte mer. De eventuella framsteg som jag har gjort har inte gett mig någonting. Det spelar ingen jävla roll hur mycket jag försöker. Det räcker och jag orkar inte mer. Han får bli besviken och vägra trösta mig. Kanske blir nya sår det som får hans tålamod att ta slut till sist. Men jag orkar inte mer och han fattar inte det. Jag ska inte dö men jag vill dö. Och utifall att jag skulle få det infallet så förbereder jag. Räkna tabletter städar lägger fram papprena. Bara för säkerhetsskull. Ifall något får mig att vilja passera gränsen så ska inget annat hålla mig tillbaka. 
 



(jag är inkapabel att formulera mer än osammanhängande stycken)

/ / Det är tungt nu och det känns ständigt som att jag är på väg att bryta ihop helt, men saker och ting flyter ändå på. Även om jag inte alls vill ta livet av mig just nu med hänsyn till familjeomständigheterna så är dödstankarna intensiva och självskadetankarna nästan överväldigande och den där rädslan för mig själv gör sig påmind. Intellektuellt vet jag att det bara blir värre av att jag oroar mig över hur jag kan känna och agera, men det som skrämmer oss kan vi inte välja. 
 
/ / Du pratar aldrig om mig med någon annan men med mig pratade du alltid om alla andra; det säger nog en del om vem jag var för dig. Jag är säkert patetisk som bara ältar det här och du tycker säkert att jag är kall som skriver ut allt du gjort som sårat mig men det spelar liksom ingen roll: jag vet att jag är patetisk och vi vet båda att du tycker att jag är kall. Men som jag sagt tusen gånger så tror jag på transparens och jag önskar att jag visste exakt allt jag gjort som bidragit till att det blev såhär. Även om det inte finns något jag kan göra åt den här situationen nu så tror och hoppas jag att jag själv kan utvecklas genom att bearbetabearbetabearbeta.
 
/ / Jag behöver inte mycket sprit i blodet för att dra in honom i mitt jävla huvud. Vi sitter där på mitt toalettgolv och jag berättar för honom hur relationer funkar: Det är alltid en som känner mer. Han protesterar, säger att det inte ska vara så, men jag förklarar bara att alla är kört och han bekräftar att jag resonerar bra, jag har nog gjort allt jag kan göra. Sen bara måste dra upp det där om min jävla citronplanta igen och han säger igen att det kanske är det finaste någon sagt till honom även om det är hemskt. 
 
 



171012

Meh. Eftersom att jag vet att flera av er som läser mer eller mindre vet vem jag är så måste jag bara skriva en sak jävligt tydligt pga är (befogat) nojig: Om ni någonsin skulle bli uppriktigt oroade av något jag skriver och känna att ni måste agera på något sätt - prata då med mig eller ring 112 direkt. Kontakta aldrig någonsin någon närstående till mig, oki? Jag blir hellre nedbrottad av snuten och inlåst på psyk i onödan än att någon nära mig blir oroad i onödan. Och jag vill själv styra vad och hur folk får veta saker om min situation.
 
 
 
I . Jag väntar ständigt på att tystnaden ska brytas. Kollar mobilen för ofta, lägger mig för sent. Tar mig knappt ur sängen för allting ter sig ännu mer meningslöst när jag inte längre har dig. Ibland tänker jag skriva något men jag hejdar mig. För bådas skull ska jag inte bryta tystnaden; det ligger hos dig nu. Det finns ingenting jag kan göra mer än att försöka hitta ett sätt att gå vidare, men att gå vidare känns omöjligt när allting är så iskallt. Jag älskar dig och det skulle inte bli såhär. 
 
I I . Som vi vakade kring sängen där han lämnade oss, är vi samlade kring honom där han vilar i sin kista av furu. Mormor kysser hans panna. Min bror lägger en teckning i hans famn. Bibeln vilar i mina händer och jag stryker min syster över ryggen. Det finns så många sorger där i rummet utöver den sorg vi samlats för; så mycket som är trasigt, så mycket som blivit fel. Jag önskar att alla kunde få en ny chans men ingenting kan göras ogjort och jag bara hoppas att vi lär oss av våra misstag och tar vara på det som finns kvar.
 
I I I . Vi dricker rom, äter chili och sticker varandra med kanyler. Har inte träffats på veckor och jag slås åter igen av hur mycket jag tycker om att umgås med honom. Men lika fort påminns jag om hur skör vår relation är och jag fylls av skuldkänslor. Varför sätter jag oss båda i den här sitsen? 
 
I V . Jag bad honom lova mig en sak men han svarade undvikande och jag förstår nog varför nu. Han inser kanske inte, trots att jag sagt det till honom förut, att det blir en ond cirkel men jag inser i varje fall att vi drivs mot kanten allt fortare. Det är väl lika bra att han lämnar mig nu, det blir bara svårare med tiden, och det blir ju aldrig lättare. Men jag kan inte ge upp nu när han fortsätter stå ut med mig, ge mig så mycket mer tid än jag egentligen är värd.
 



jag ska aldrig glömma hur det känns

9 oktober 2016: Det enda jag har att säga just nu: jag är så jävla glad att jag fortfarande lever.
 
10 oktober 2016: Jag kan skriva om kravaller, om rosor och om hud. Berätta om elden, om socker och om tårar. Om lycka, om kärlek och om förlåtelse. Impulser, löften och insikt.
 
Siffror på handryggen.
Ben som inte längre bär.
Hjärtat som slår för fort.
Psyket som flippar ur.
 
Men jag kan inte skriva. Har fått skatter som är för stora för att beskrivas. Snälla, lev för dem.
 
 
 
Men det är ett år sen idag och när jag tänker tillbaka smakar det lite för beskt. Jag inser att hela den där turnén inte bara kommer handla om deras avslut utan även alltid kommer påminna mig om oss. Och jag känner mig nästan tacksam när jag inser att minnena blivit diffusa, bleka, tömda på känsla.
 
Det jag minns tydligast är efteråt. När vi satt på golvet utanför med varsin ros. Kramades och grät och skakade. För det vi upplevt alldeles innan - och för allt det vi båda gått igenom för att ta oss dit. Sa att vi skulle leva för det här, lovade att aldrig glömma eller misstro det. Det är det jag minns tydligast och det svider.
 
Hade du redan då insett att jag inte var den du trott eller hoppats att jag var? Kanske skulle vi aldrig ha träffats, kanske hade jag haft dig kvar då.
 
 



Jag höll din hand för hårt.

 
 
ett - - - Hon säger att det känns konstigt mellan oss men det är hon som har dragit sig undan i evigheter, vill inte prata med mig om saker för att hon har andra som hon hellre pratar med. Hon är den som känner mig bäst men jag känner inte henne alls längre. Hon har själv stängt mig ute och det har inte direkt funnits något jag kunnat göra åt det. Hon kan inte prata med mig om saker för att jag inte är öppen mot henne. Hon verkar inte ha något intresse av att ens försöka prata om saker, om så bara för att bevara den relation vi en gång haft.
 
två - - - Hon gav mig ett knivblad mellan skulderbladen för några månader sedan och jag har berättat att det trasat sönder det nästan gränslösa förtroendet jag haft för henne. Men nu säger hon att det känns konstigt att jag inte litar på henne och därför bestraffar hon mig med att inte prata med mig. Jag försöker förstå vad som egentligen är problemet och vad som kan göras åt det, men det är inte direkt så att hon bidrar till att klargöra vad hon faktiskt menar eller vad det är hon vill. Hon säger att hon vill vara mer öppen men samtidigt så har hon ingenting att prata med mig om och jag inser att ansvaret ligger på mig. Jag ska sluta vara långsint och jag ska lita på henne trots att hon gång på gång bryter mitt förtroende.
 
tre - - - Vi är eniga om att jag bara göra henne illa och att hon inte tycker om mig för den jag är. Hon håller i alla fall med mig först men sen säger hon att hon inte alls tycker så. Hon säger att jag har rätt när jag säger att hon utnyttjar mig för ett fåtal egenskaper som hon tycker om hos mig. Det handlar inte om att jag tycker att hon måste älska mig (som jag älskar henne), jag vet att jag får henne att må dåligt och vet att hon mår bättre utan mig - och jag vet att jag besitter egenskaper som många inte tycker om eller klarar av och det är såklart okej. Det handlar om att hon vet hur svårt jag har för relationer och vet om mina trust issues, hur hon ger mig löften som hon bryter gång på gång, hur hon säger saker som visar sig vara fullständigt tomma ord.
 
 
fyra - - - Jag ogillar mig själv för mycket redan, jag vet att jag måste omge mig av människor som ser alla mina styrkor och som har överseende med alla mina svagheter och som står ut med mig även när jag är som värst. Som inte ständigt måste påminna mig om hur fel jag är. Och jag vet att alla de där bristerna hon ser egentligen är mina styrkor. När det hon tycker om hos mig är de delar som orsakar mig allra mest ångest. Hitta någon som uppskattar sin sociala oförmåga att kalla din bästa vän istället.
 
fem - - - Ständigt ständigt ständigt söker hon efter vägar att avbryta konflikten. Sluta för att det inte leder någonstans, lämna alla trådar lösa i luften. Omfamnar direkt alla antydningar jag gör angående att diskussionen är okonstruktiv. Vi är såklart alla olika, men jag har sagt flera gånger till henne att det kanske viktigaste för mig i relationer är att kunna vara öppna med problem och diskutera dem - säga exakt vad en tänker och känner och reda ut saker tills båda parter känner sig lugna. 
 
sex - - - Det är inte första gången jag blir smärtsamt medveten om hur mycket viktigare hon är för mig än jag för henne. Att vilja lösa saker och att vilja höra den andra parternas syn på det hela visar ju liksom att en faktiskt bryr sig om relationen, värnar om den och vill bidra till dess utveckling. Jag skulle rivas bitas slåss för att ställa tillrätta sånt som jag skadat, för att ha henne kvar. Åtminstone se till att alla kort läggs fram innan vi går skiljda vägar, inte låta massa frågor ligga kvar. Det är klart att det också var jag som valde att gå, jag hade kunnat försöka mer. Men jag har mina gränser trots min envishet, till slut måste en inse att det inte alltid är tillräckligt att en lägger ner all sin energi.
 
 
sju - - - Hon har lämnat mig två gånger förut och kanske höll jag hennes hand för hårt. Kanske borde jag inte lagt all energi som jag lagt på det här. Kanske borde jag bara ha kvävt alla ord den där första gången och låtit henne gå. För bådas skull. Till sist sa hon kort att vi inte ska ha någon kontakt mer. Om jag hade svalt min stolthet och skrivit till henne igen så hade det varit för att fråga henne en sak: Varför lämnade du mig inte i redan i maj? Fast hon kanske redan läser vartenda ord av det här inlägget. Jag är ett skadeskjutet rådjur men jag tröstar mig med att jag inser ännu djupare hur mycket jag måste kämpa för att ha honom kvar.
 
åtta - - - Det var hon som såg ett problem, det var hon som ansåg att det behövde lösas. Varför blev det då såhär? Varför var det jag som sa att det är slut nu? It makes no sense egentligen men hon kom inte med några hållbara lösningar. Jag försökteförsökte reda ut och förstå vad som var problemet försökte förklara försökte hitta vägar till något bättre men allt jag sa togs emot som ett hot. 
 
nio - - - Och när vi kanske kom någonstans så ställde hon orimliga krav. Hon rev upp det där såret mellan skulderbladen som hade börjat läka. När jag skrek av smärta så bemötte hon mig bara kallt. Som jag så ofta känt förut så saknade hon empati och hon tog bara det jag sa som angrepp. Först när jag skrev igen (då jag lugnat ner mig från panikångesten som drabbat mig) så sa hon förlåt. 
 
tio - - - Hon har sagt att jag är sjuk. Säger att jag säger saker som hon vet att jag egentligen aldrig skulle säga. Visst, jag har bett henne sluta spekulera, sagt åt henne att jag inte är sjuk för det är jag bevisligen inte. Men hur kan hon så radikalt ändra uppfattningen om vem jag är?
 
 



I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Vi sitter vid hans säng i mer än ett halvt dygn; sover kanske en timme, han sover nästan konstant. Jag räknar sekunderna mellan hans andetag; ibland hinner jag till femton, ibland rör sig bröstkorgen för fort. Han öppnar ögonen en sista gång; jag håller hans hand, hon stryker hans kind. 
 
 



sen sist:

I drygt en vecka somnade jag sent och vaknade tidigt och var aldrig trött. Jag tyckte om mig själv och kände mig oslagbar. Fick saker gjorda, var ständigt rastlös, ville leva. Men allt det där har flytt från mig nu och på kvällarna hotar ångesten att kväva mig och jag sover för länge och inte ens när solen visar sig för första gången på evigheter vill jag ta mig ut. Jag går av Lamotrigin. Jag är inte sjuk och det har bara varit ett slöseri av tid och pengar och energi. Kanske slutar mina händer skaka så fruktansvärt. 
 
Han kommer hem efter en vecka i huvudstaden och det borde finnas massor att prata om. Jag har saknat honom och det känns obeskrivligt bra att känna hans armar omkring mig och andas in hans luft igen, men jag är inte riktigt där. Mina tankar är på drift och jag vet inte om det är jag eller om det är det som omger mig som inte är verkligt. Minns hur jag levde med den här dissociativiteten i flera år (and it was both a blessing and a curse) men under lång tid har jag varit i ständig kontakt med mig själv, mina känslor, tankar och med min omgivning. Det är skrämmande och kvävande att plötsligt förlorar greppet.
 
Finaste Chili är hemma igen men vi har fortfarande inte träffats; kanske börjar jag ta ansvar, kanske är jag bara rädd. Kvällarna är mörka nu, det är kallt i min lägenhet och när kommer han tröttna på mitt ständiga tjat om att jag vill hoppa ner från sjunde våningen?



dom säger det är fel på hjärtat

Jag vet inte riktigt vad jag känner eller tänker just nu; fokuserar bara på att göra det han bad mig att göra, ta en dag i taget. Jag tränar knappt och ibland struntar jag i skolan, ibland lämnar jag inte lägenheten alls och ibland inte ens sängen; men jag gör så mycket jag orkar och jag intalar mig själv att det viktigaste just nu är att andas in och andas ut och att i alla fall hålla sig flytande.
 
Några dagar efter att psyk giljotinerade mig så bokade H en tid till vårdcentralen och sen för exakt en vecka sen idag följde han med mig dit (vad fan vore jag utan honom?). Vi träffade en helt fantastisk läkare och jag kände verkligen att han ville förstå och hjälpa mig. Jag blev tyst som jag (för eller senare) blivit vid varenda jäkla sjukvårdsbesök men H berättade hur han såg på mina problem och jag nickade till svar när läkaren ställde frågor (och i slutet lyckades jag faktiskt återta ögonkontakt med honom). Han bad mig skriva ner mina tankar och igår lämnade jag ett brev i receptionen och väntar på att få en ny tid till honom för att se hur vi kan gå vidare. Lite såhär skrev han sen i min journal:
 
Läkaren sa att psyk inte helt får avsluta någon som står på Lamotrigin eller misstänks vara bipolär och han kallade dem muppar. Jag fick hem min journal från psyk i fredags och kunde konstatera att de de facto har avslutat mitt ärende helt. Tydligen ville jag inte samarbeta och valde att inte kommunicera med dem och tog inte ställning till terapi och jag har inte självmordstankar utan "bara" dödsönskan. Jag är inte bipolär men ändå står jag kvar på Lamotrigin för att "det borde hjälpa" och tydligen är jag adekvat medicinerad trots att jag allt oftare inte orkar ta mig upp ur sängen och är omotiverad att göra sånt jag egentligen tycker om. 
 
Jag vet att det är psyk jag måste tillbaka till eftersom att jag är för störd för primärvården. Men helvete vad jag bävar och helvete vad det känns meningslöst. De lär bara avskriva mig igen av samma anledningar som innan. Jag är inte nog sjuk och jag vill inte samarbeta och det är ingen vits med terapi. Men samtidigt vet jag att jag måste försöka, att det inte finns något annat alternativ. Utan hjälp lär jag förlora honom. Utan hjälp lär jag ta mitt liv.
 
 



There's something in the wind, I can feel it blowing in.

Ganska mjukt inser jag det jag insett så många gånger förut: jag har bara mig själv och jag måste sluta vara naiv och lita på och falla för människor igen och igen och igen. Vet ni hur det känns när en tappar förtroendet för någon en älskar och någon en kunnat prata med om allt och litar på mer än någon och som känner en bättre än någon annan? Kan ni berätta om det för mig för jag vet inte trots att jag går igenom det nu. Tomhet och alienation är allt jag kan säga - kanske är det allt som finns? 
 
Den enda som jag kan prata med (nästan avslappnat och obehindrat) om allt och litar (kanske för) mycket på är många mil bort nu. Har lovat att jag ska försöka att inte gör något dumt, att jag åtminstone ska försöka ringa innan jag gör något. Vi skriver nästan varje dag och jag kan berätta om alla mina ups and downs. Men vår relation tyngs av en känsla av skuld eller skam. Det finns så många luftslott ovanför oss och jag vet att det bara är en tidsfråga innan vi rivs ifrån varandra på ett sätt som väcker alldeles för många starka känslor. Jag skjuter det framför mig, desperat klänger jag mig fast vid illusionen.
 
Baddesley Clinton - stew ponds
 
Det finns en till person som jag litar på. Som jag kan lägga hela mitt liv i händerna på (och kanske också gör, egoistiskt ger jag honom ett ansvar och en börda som antagligen orsakar lidande större än jag kan förstå). Det finns ingenting som betyder så mycket för mig som Honom. Han är det (enda) som ger mig hopp om och tro på en framtid. Det finns ingenting jag hellre vill än att ge honom hela mig, kunna slappna av i hans närhet, prata obehindrat med honom... Och jag förstår inte varför det är så svårt.
 
Det kommer inte funka längre, säger han och jag tappar andan balansen synen. Han säger något annat också som träffar mig hårt och får hjärtat att pumpa blod igen och som ger mig ett mål - men jag glömmer det lika fort, det rinner av huden och jag kryper ihop och kväver orden, jag darrar och jag andas för snabbt. 
 




Follow


NORRA NORRLAND // 21
blivande sjuksköterska och hundägare. dricker kaffe och leker kroppsbyggare. frisk ätstörd men mentalt vrak.