en mur av våt betong

Hela oktober var jag låg och aldrig uppåt, och alla dagar av november som passerat än så länge har jag markerat min nedstämdhet som severe. Även om det fortfarande är sällan som ångesten stegras till panik så är den kvävande, dödande och ständigt där. Har skadat mig igen och jag har aldrig spenderat såhär mycket tid på att göra ingenting. Jag söker orsaker förklaringar svar:
 
/ Kanske är det hösten. Mörkret, kylan, regnet. Fast jag gillar ju hösten.
 
/ / Kanske är det skolan och den ständiga stressen över det. Fast jag tycker ju att det är stimulerande och motiverande.
 
/ / / Kanske är det morfars bortgång och allt som varit med det. Fast jag har ju hela tiden känt mig försonad med det.
 
/ / / / Kanske är det så enkelt att Lamotrigin hade effekt. Fast jag är ju inte bipolär.
 
 



- - -

Det har präglat mina tankar i veckor redan men när jag cyklar in till stan en onsdagkväll, på istäckta gator och i åtta minusgrader, så fattar någon del av mig ett beslut. Jag stannar inte länge till. Orkar inte, kan inte ha det så här mer.
 
Jag vet att det inte är rätt av mig, utsätta de som redan sörjer för det här. Men vad ska jag göra? Klarar inte mer, jag gör bara inte det. Tack och förlåt.



winter is coming

Jag vaknar upp till frostklädda tak och termometern håller sig vid nollan hela dagarna; det är sol men jag lyckas sällan ta mig ut innan det blivit mörkt igen. Sover klockan runt och när jag en kväll ligger och vrider mig i ångest inser jag att jag är beroende av tabletterna för att lyckas somna. Jag sökte hjälp och det skulle bli bättre men är det inte så att allting fortsätter gå utför? Har seminarium om evidensbaserad omvårdnad, äter middag i hamnen tillsammans med Honom och slår äntligen mitt personbästa i knäböj efter ett och ett halvt jävla år med en krånglande skuldra. Borde kanske uppskatta det jag faktiskt åstadkommer men mina känslor har aldrig varit logiska. 
 
Hon och jag faller båda ihop på golvet i glädje över att återse varandra; svansen smäller i golvet och tungan smäller mot all hud den kommer åt, jag borrar in fingrarna i röd päls och blir nästan tårögd av kärlek. Tänker ofta att jag vill ta hem henne igen men det blir aldrig så, bara tanken på att behöva ta ansvar över någon mer än mig själv gör mig dödstrött. Kanske är det just vad jag egentligen skulle behöva: ta tag i mitt liv för att ta hand om någon annan. För ansvar över mig själv tar jag ju hur som helst inte.
 
 
Jag märker att han märker såren men han håller om mig precis som vanligt. Varför skär jag mig igen, missbrukar hans förtroende? Jag räknar dagar och jag räknar tabletter och jag väger alla ord, mot hans bröstkorg vill jag bara kvida att jag inte orkar längre. Bleka fragment av någonting bättre brottas i mitt huvud mot bilderna av mig själv på en motorväg. Drömmar om en framtid som jag intellektuellt vet att jag kan få men som är rymdår bort. Minnen om stunder då min hud har varit glödhet, mitt sinne knivskarpt och mina artärer fyllda av ädelmetaller.
 
Men de där stunderna var aldrig på riktigt. Jag vet ju det. Ändå drömmar jag ständigt om att känna det jag tror att jag kände, om att vara det jag tror att jag var. Lever bara för illusioner och det funkar väl knappast för evigt.
 
 



171017

- - - triggervarning självskada - - -
 
 
Jag har försökt och jag försöker och jag orkar fan inte mer. De eventuella framsteg som jag har gjort har inte gett mig någonting. Det spelar ingen jävla roll hur mycket jag försöker. Det räcker och jag orkar inte mer. Han får bli besviken och vägra trösta mig. Kanske blir nya sår det som får hans tålamod att ta slut till sist. Men jag orkar inte mer och han fattar inte det. Jag ska inte dö men jag vill dö. Och utifall att jag skulle få det infallet så förbereder jag. Räkna tabletter städar lägger fram papprena. Bara för säkerhetsskull. Ifall något får mig att vilja passera gränsen så ska inget annat hålla mig tillbaka. 
 



(jag är inkapabel att formulera mer än osammanhängande stycken)

/ / Det är tungt nu och det känns ständigt som att jag är på väg att bryta ihop helt, men saker och ting flyter ändå på. Även om jag inte alls vill ta livet av mig just nu med hänsyn till familjeomständigheterna så är dödstankarna intensiva och självskadetankarna nästan överväldigande och den där rädslan för mig själv gör sig påmind. Intellektuellt vet jag att det bara blir värre av att jag oroar mig över hur jag kan känna och agera, men det som skrämmer oss kan vi inte välja. 
 
/ / Du pratar aldrig om mig med någon annan men med mig pratade du alltid om alla andra; det säger nog en del om vem jag var för dig. Jag är säkert patetisk som bara ältar det här och du tycker säkert att jag är kall som skriver ut allt du gjort som sårat mig men det spelar liksom ingen roll: jag vet att jag är patetisk och vi vet båda att du tycker att jag är kall. Men som jag sagt tusen gånger så tror jag på transparens och jag önskar att jag visste exakt allt jag gjort som bidragit till att det blev såhär. Även om det inte finns något jag kan göra åt den här situationen nu så tror och hoppas jag att jag själv kan utvecklas genom att bearbetabearbetabearbeta.
 
/ / Jag behöver inte mycket sprit i blodet för att dra in honom i mitt jävla huvud. Vi sitter där på mitt toalettgolv och jag berättar för honom hur relationer funkar: Det är alltid en som känner mer. Han protesterar, säger att det inte ska vara så, men jag förklarar bara att alla är kört och han bekräftar att jag resonerar bra, jag har nog gjort allt jag kan göra. Sen bara måste dra upp det där om min jävla citronplanta igen och han säger igen att det kanske är det finaste någon sagt till honom även om det är hemskt. 
 
 



171012

Meh. Eftersom att jag vet att flera av er som läser mer eller mindre vet vem jag är så måste jag bara skriva en sak jävligt tydligt pga är (befogat) nojig: Om ni någonsin skulle bli uppriktigt oroade av något jag skriver och känna att ni måste agera på något sätt - prata då med mig eller ring 112 direkt. Kontakta aldrig någonsin någon närstående till mig, oki? Jag blir hellre nedbrottad av snuten och inlåst på psyk i onödan än att någon nära mig blir oroad i onödan. Och jag vill själv styra vad och hur folk får veta saker om min situation.
 
 
 
I . Jag väntar ständigt på att tystnaden ska brytas. Kollar mobilen för ofta, lägger mig för sent. Tar mig knappt ur sängen för allting ter sig ännu mer meningslöst när jag inte längre har dig. Ibland tänker jag skriva något men jag hejdar mig. För bådas skull ska jag inte bryta tystnaden; det ligger hos dig nu. Det finns ingenting jag kan göra mer än att försöka hitta ett sätt att gå vidare, men att gå vidare känns omöjligt när allting är så iskallt. Jag älskar dig och det skulle inte bli såhär. 
 
I I . Som vi vakade kring sängen där han lämnade oss, är vi samlade kring honom där han vilar i sin kista av furu. Mormor kysser hans panna. Min bror lägger en teckning i hans famn. Bibeln vilar i mina händer och jag stryker min syster över ryggen. Det finns så många sorger där i rummet utöver den sorg vi samlats för; så mycket som är trasigt, så mycket som blivit fel. Jag önskar att alla kunde få en ny chans men ingenting kan göras ogjort och jag bara hoppas att vi lär oss av våra misstag och tar vara på det som finns kvar.
 
I I I . Vi dricker rom, äter chili och sticker varandra med kanyler. Har inte träffats på veckor och jag slås åter igen av hur mycket jag tycker om att umgås med honom. Men lika fort påminns jag om hur skör vår relation är och jag fylls av skuldkänslor. Varför sätter jag oss båda i den här sitsen? 
 
I V . Jag bad honom lova mig en sak men han svarade undvikande och jag förstår nog varför nu. Han inser kanske inte, trots att jag sagt det till honom förut, att det blir en ond cirkel men jag inser i varje fall att vi drivs mot kanten allt fortare. Det är väl lika bra att han lämnar mig nu, det blir bara svårare med tiden, och det blir ju aldrig lättare. Men jag kan inte ge upp nu när han fortsätter stå ut med mig, ge mig så mycket mer tid än jag egentligen är värd.
 



jag ska aldrig glömma hur det känns

9 oktober 2016: Det enda jag har att säga just nu: jag är så jävla glad att jag fortfarande lever.
 
10 oktober 2016: Jag kan skriva om kravaller, om rosor och om hud. Berätta om elden, om socker och om tårar. Om lycka, om kärlek och om förlåtelse. Impulser, löften och insikt.
 
Siffror på handryggen.
Ben som inte längre bär.
Hjärtat som slår för fort.
Psyket som flippar ur.
 
Men jag kan inte skriva. Har fått skatter som är för stora för att beskrivas. Snälla, lev för dem.
 
 
 
Men det är ett år sen idag och när jag tänker tillbaka smakar det lite för beskt. Jag inser att hela den där turnén inte bara kommer handla om deras avslut utan även alltid kommer påminna mig om oss. Och jag känner mig nästan tacksam när jag inser att minnena blivit diffusa, bleka, tömda på känsla.
 
Det jag minns tydligast är efteråt. När vi satt på golvet utanför med varsin ros. Kramades och grät och skakade. För det vi upplevt alldeles innan - och för allt det vi båda gått igenom för att ta oss dit. Sa att vi skulle leva för det här, lovade att aldrig glömma eller misstro det. Det är det jag minns tydligast och det svider.
 
Hade du redan då insett att jag inte var den du trott eller hoppats att jag var? Kanske skulle vi aldrig ha träffats, kanske hade jag haft dig kvar då.
 
 



Jag höll din hand för hårt.

 
 
ett - - - Hon säger att det känns konstigt mellan oss men det är hon som har dragit sig undan i evigheter, vill inte prata med mig om saker för att hon har andra som hon hellre pratar med. Hon är den som känner mig bäst men jag känner inte henne alls längre. Hon har själv stängt mig ute och det har inte direkt funnits något jag kunnat göra åt det. Hon kan inte prata med mig om saker för att jag inte är öppen mot henne. Hon verkar inte ha något intresse av att ens försöka prata om saker, om så bara för att bevara den relation vi en gång haft.
 
två - - - Hon gav mig ett knivblad mellan skulderbladen för några månader sedan och jag har berättat att det trasat sönder det nästan gränslösa förtroendet jag haft för henne. Men nu säger hon att det känns konstigt att jag inte litar på henne och därför bestraffar hon mig med att inte prata med mig. Jag försöker förstå vad som egentligen är problemet och vad som kan göras åt det, men det är inte direkt så att hon bidrar till att klargöra vad hon faktiskt menar eller vad det är hon vill. Hon säger att hon vill vara mer öppen men samtidigt så har hon ingenting att prata med mig om och jag inser att ansvaret ligger på mig. Jag ska sluta vara långsint och jag ska lita på henne trots att hon gång på gång bryter mitt förtroende.
 
tre - - - Vi är eniga om att jag bara göra henne illa och att hon inte tycker om mig för den jag är. Hon håller i alla fall med mig först men sen säger hon att hon inte alls tycker så. Hon säger att jag har rätt när jag säger att hon utnyttjar mig för ett fåtal egenskaper som hon tycker om hos mig. Det handlar inte om att jag tycker att hon måste älska mig (som jag älskar henne), jag vet att jag får henne att må dåligt och vet att hon mår bättre utan mig - och jag vet att jag besitter egenskaper som många inte tycker om eller klarar av och det är såklart okej. Det handlar om att hon vet hur svårt jag har för relationer och vet om mina trust issues, hur hon ger mig löften som hon bryter gång på gång, hur hon säger saker som visar sig vara fullständigt tomma ord.
 
 
fyra - - - Jag ogillar mig själv för mycket redan, jag vet att jag måste omge mig av människor som ser alla mina styrkor och som har överseende med alla mina svagheter och som står ut med mig även när jag är som värst. Som inte ständigt måste påminna mig om hur fel jag är. Och jag vet att alla de där bristerna hon ser egentligen är mina styrkor. När det hon tycker om hos mig är de delar som orsakar mig allra mest ångest. Hitta någon som uppskattar sin sociala oförmåga att kalla din bästa vän istället.
 
fem - - - Ständigt ständigt ständigt söker hon efter vägar att avbryta konflikten. Sluta för att det inte leder någonstans, lämna alla trådar lösa i luften. Omfamnar direkt alla antydningar jag gör angående att diskussionen är okonstruktiv. Vi är såklart alla olika, men jag har sagt flera gånger till henne att det kanske viktigaste för mig i relationer är att kunna vara öppna med problem och diskutera dem - säga exakt vad en tänker och känner och reda ut saker tills båda parter känner sig lugna. 
 
sex - - - Det är inte första gången jag blir smärtsamt medveten om hur mycket viktigare hon är för mig än jag för henne. Att vilja lösa saker och att vilja höra den andra parternas syn på det hela visar ju liksom att en faktiskt bryr sig om relationen, värnar om den och vill bidra till dess utveckling. Jag skulle rivas bitas slåss för att ställa tillrätta sånt som jag skadat, för att ha henne kvar. Åtminstone se till att alla kort läggs fram innan vi går skiljda vägar, inte låta massa frågor ligga kvar. Det är klart att det också var jag som valde att gå, jag hade kunnat försöka mer. Men jag har mina gränser trots min envishet, till slut måste en inse att det inte alltid är tillräckligt att en lägger ner all sin energi.
 
 
sju - - - Hon har lämnat mig två gånger förut och kanske höll jag hennes hand för hårt. Kanske borde jag inte lagt all energi som jag lagt på det här. Kanske borde jag bara ha kvävt alla ord den där första gången och låtit henne gå. För bådas skull. Till sist sa hon kort att vi inte ska ha någon kontakt mer. Om jag hade svalt min stolthet och skrivit till henne igen så hade det varit för att fråga henne en sak: Varför lämnade du mig inte i redan i maj? Fast hon kanske redan läser vartenda ord av det här inlägget. Jag är ett skadeskjutet rådjur men jag tröstar mig med att jag inser ännu djupare hur mycket jag måste kämpa för att ha honom kvar.
 
åtta - - - Det var hon som såg ett problem, det var hon som ansåg att det behövde lösas. Varför blev det då såhär? Varför var det jag som sa att det är slut nu? It makes no sense egentligen men hon kom inte med några hållbara lösningar. Jag försökteförsökte reda ut och förstå vad som var problemet försökte förklara försökte hitta vägar till något bättre men allt jag sa togs emot som ett hot. 
 
nio - - - Och när vi kanske kom någonstans så ställde hon orimliga krav. Hon rev upp det där såret mellan skulderbladen som hade börjat läka. När jag skrek av smärta så bemötte hon mig bara kallt. Som jag så ofta känt förut så saknade hon empati och hon tog bara det jag sa som angrepp. Först när jag skrev igen (då jag lugnat ner mig från panikångesten som drabbat mig) så sa hon förlåt. 
 
tio - - - Hon har sagt att jag är sjuk. Säger att jag säger saker som hon vet att jag egentligen aldrig skulle säga. Visst, jag har bett henne sluta spekulera, sagt åt henne att jag inte är sjuk för det är jag bevisligen inte. Men hur kan hon så radikalt ändra uppfattningen om vem jag är?
 
 



I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Vi sitter vid hans säng i mer än ett halvt dygn; sover kanske en timme, han sover nästan konstant. Jag räknar sekunderna mellan hans andetag; ibland hinner jag till femton, ibland rör sig bröstkorgen för fort. Han öppnar ögonen en sista gång; jag håller hans hand, hon stryker hans kind. 
 
 



sen sist:

I drygt en vecka somnade jag sent och vaknade tidigt och var aldrig trött. Jag tyckte om mig själv och kände mig oslagbar. Fick saker gjorda, var ständigt rastlös, ville leva. Men allt det där har flytt från mig nu och på kvällarna hotar ångesten att kväva mig och jag sover för länge och inte ens när solen visar sig för första gången på evigheter vill jag ta mig ut. Jag går av Lamotrigin. Jag är inte sjuk och det har bara varit ett slöseri av tid och pengar och energi. Kanske slutar mina händer skaka så fruktansvärt. 
 
Han kommer hem efter en vecka i huvudstaden och det borde finnas massor att prata om. Jag har saknat honom och det känns obeskrivligt bra att känna hans armar omkring mig och andas in hans luft igen, men jag är inte riktigt där. Mina tankar är på drift och jag vet inte om det är jag eller om det är det som omger mig som inte är verkligt. Minns hur jag levde med den här dissociativiteten i flera år (and it was both a blessing and a curse) men under lång tid har jag varit i ständig kontakt med mig själv, mina känslor, tankar och med min omgivning. Det är skrämmande och kvävande att plötsligt förlorar greppet.
 
Finaste Chili är hemma igen men vi har fortfarande inte träffats; kanske börjar jag ta ansvar, kanske är jag bara rädd. Kvällarna är mörka nu, det är kallt i min lägenhet och när kommer han tröttna på mitt ständiga tjat om att jag vill hoppa ner från sjunde våningen?



dom säger det är fel på hjärtat

Jag vet inte riktigt vad jag känner eller tänker just nu; fokuserar bara på att göra det han bad mig att göra, ta en dag i taget. Jag tränar knappt och ibland struntar jag i skolan, ibland lämnar jag inte lägenheten alls och ibland inte ens sängen; men jag gör så mycket jag orkar och jag intalar mig själv att det viktigaste just nu är att andas in och andas ut och att i alla fall hålla sig flytande.
 
Några dagar efter att psyk giljotinerade mig så bokade H en tid till vårdcentralen och sen för exakt en vecka sen idag följde han med mig dit (vad fan vore jag utan honom?). Vi träffade en helt fantastisk läkare och jag kände verkligen att han ville förstå och hjälpa mig. Jag blev tyst som jag (för eller senare) blivit vid varenda jäkla sjukvårdsbesök men H berättade hur han såg på mina problem och jag nickade till svar när läkaren ställde frågor (och i slutet lyckades jag faktiskt återta ögonkontakt med honom). Han bad mig skriva ner mina tankar och igår lämnade jag ett brev i receptionen och väntar på att få en ny tid till honom för att se hur vi kan gå vidare. Lite såhär skrev han sen i min journal:
 
Läkaren sa att psyk inte helt får avsluta någon som står på Lamotrigin eller misstänks vara bipolär och han kallade dem muppar. Jag fick hem min journal från psyk i fredags och kunde konstatera att de de facto har avslutat mitt ärende helt. Tydligen ville jag inte samarbeta och valde att inte kommunicera med dem och tog inte ställning till terapi och jag har inte självmordstankar utan "bara" dödsönskan. Jag är inte bipolär men ändå står jag kvar på Lamotrigin för att "det borde hjälpa" och tydligen är jag adekvat medicinerad trots att jag allt oftare inte orkar ta mig upp ur sängen och är omotiverad att göra sånt jag egentligen tycker om. 
 
Jag vet att det är psyk jag måste tillbaka till eftersom att jag är för störd för primärvården. Men helvete vad jag bävar och helvete vad det känns meningslöst. De lär bara avskriva mig igen av samma anledningar som innan. Jag är inte nog sjuk och jag vill inte samarbeta och det är ingen vits med terapi. Men samtidigt vet jag att jag måste försöka, att det inte finns något annat alternativ. Utan hjälp lär jag förlora honom. Utan hjälp lär jag ta mitt liv.
 
 



There's something in the wind, I can feel it blowing in.

Ganska mjukt inser jag det jag insett så många gånger förut: jag har bara mig själv och jag måste sluta vara naiv och lita på och falla för människor igen och igen och igen. Vet ni hur det känns när en tappar förtroendet för någon en älskar och någon en kunnat prata med om allt och litar på mer än någon och som känner en bättre än någon annan? Kan ni berätta om det för mig för jag vet inte trots att jag går igenom det nu. Tomhet och alienation är allt jag kan säga - kanske är det allt som finns? 
 
Den enda som jag kan prata med (nästan avslappnat och obehindrat) om allt och litar (kanske för) mycket på är många mil bort nu. Har lovat att jag ska försöka att inte gör något dumt, att jag åtminstone ska försöka ringa innan jag gör något. Vi skriver nästan varje dag och jag kan berätta om alla mina ups and downs. Men vår relation tyngs av en känsla av skuld eller skam. Det finns så många luftslott ovanför oss och jag vet att det bara är en tidsfråga innan vi rivs ifrån varandra på ett sätt som väcker alldeles för många starka känslor. Jag skjuter det framför mig, desperat klänger jag mig fast vid illusionen.
 
Baddesley Clinton - stew ponds
 
Det finns en till person som jag litar på. Som jag kan lägga hela mitt liv i händerna på (och kanske också gör, egoistiskt ger jag honom ett ansvar och en börda som antagligen orsakar lidande större än jag kan förstå). Det finns ingenting som betyder så mycket för mig som Honom. Han är det (enda) som ger mig hopp om och tro på en framtid. Det finns ingenting jag hellre vill än att ge honom hela mig, kunna slappna av i hans närhet, prata obehindrat med honom... Och jag förstår inte varför det är så svårt.
 
Det kommer inte funka längre, säger han och jag tappar andan balansen synen. Han säger något annat också som träffar mig hårt och får hjärtat att pumpa blod igen och som ger mig ett mål - men jag glömmer det lika fort, det rinner av huden och jag kryper ihop och kväver orden, jag darrar och jag andas för snabbt. 
 



fem steg bakåt, två steg fram

Det enda vi kan göra är att ta en dag i taget.
Träna och gå till skolan. Ät och sov.
Det är allt du kan jag göra just nu.
säger han och kysser min panna. 
 
Men även om det är det enda som krävs av mig just nu så vet jag inte hur jag ska orka. Ibland vågar jag kanske tro att saker kommer bli bättre och jag ser att det finns en väg framåt. Men ganska ofta vill jag bara krypa ihop under mitt täcke och aldrig någonsin kliva upp igen. Jag vet att jag inte är sjuk men nästan tio år av att inte ha mått bra har satt sina spår. Jag är frisk men det finns ändå en kraftlöshet i mig som ständigt gör sig påmind.
 
Jag är inte sjuk så jag behöver bara rycka upp mig själv.
Behöver bara säga alla ord som jag kväver.
Det är inte svårare än så.
 
 



mirage pt. XXIII

 
Det största problemet som vi kanske har (som jag har i alla relationer?) är att jag aldrig någonsin kan förstå vad det är han ser hos mig, att jag tänker att han bara stannar kvar för att han inte kan lämna mig när jag mår såhär, att det bara är en tidsfråga innan han tröttnar på min tystnad. Förutom att den där rädslan och osäkerheten kräver så mycket energi och skapar så mycket ångest; så inser jag också att det är det som gör mig så distanserad, på min vakt, att jag ständigt kväver mina tankar. Och det om något är det som kommer rasera oss.
 
När jag för mer än ett år sedan skrev mirage pt. I så syftade titeln på det hopp jag hade på att jag och han skulle bli något; jag var övertygad om vi bara var en hägring, aldrig skulle kunna bli på riktigt, något som skulle blekna. Och under alla tjugotvå inlägg jag skrivit om oss så har la mirage blivit en hägring i sig; satts i parentes för att jag äntligen börjat tro och känna och lita på att vi är något äkta och något som kan bli oslagbart. Men vet ni? Den enda hägring som någonsin funnits kanske är bilden jag har av mig själv.
 
 
I söndags låg jag och bästa Chili på min säng; jag betraktade min kära växter och hummade till svar när han beskrev hur dåligt han tyckte att psykiatrin skött mitt ärende. Sen pratade vi om kvällen innan då jag övervägt att åka in till akutpsyk och då han frågat om jag ville supa istället och jag sagt att han kunde ge fan i att förstöra sin kväll för mig. Och sen sa han en sak som han även sagt förut: Du är jävligt smart och du har ofta rätt. Men vet du, ibland är du så jävla dum. Du är som en sirapsindränkt åsna och vägrar inse att du har så jävla fel. Jag är med dig för att jag tycker att du är en skön person att hänga med, inte för att jag är någon vakthund. 
 
Och jag kan inte riktigt formulera vad det är jag försöka komma fram till om det ens är något jag vill komma fram till. Och egentligen spelar ingenting någon roll för oavsett hur mycket jag förstår saker logiskt, kan tänka rationellt kring och kan resonera om det så kan jag fortfarande inte omsätta det i handling och i känsla. Fuck huvudet liksom.
 
Det jag egentligen tänkte skriva men helt glömde bort tills jag redan publicerat inlägget var: Idag på morgonen hos H orkade/ville jag verkligen inte kliva upp. Jag låg ihopkrupen i sängen medan han gjorde sig iordning. Han la sig bredvid mig två gånger, höll om mig och strök mitt hår och försökte fånga min blick. Tänker du på det där med psykiatrin? frågade han och jag nickade. Vi fixar det här, det är lugnt sa han och jag insåg då (som jag insett många gånger förut) att jag måste stå ut i alla fall lite till, för hans skull. 
 



skuggan av hoppet försvinner från mitt rum

 
Kvällen innan ligger jag brevid honom och ångesten kryper sig inpå. Han märker att jag är orolig, jag sluter inte ögonen och jag andas lite för fort, han frågar vad det är men jag kan inte svara. Han förstår ändå, att psyk har kontaktat mig och han vet hur rädd det där gör mig; men han säger att det inte är något att oroa sig för nu, att det är något vi får ta när det kommer. Han vet inte att det är dagen därpå jag ska dit.
 
Tack vare mina tabletter lyckas jag ändå sova och när han lämnar mig i sin lägenhet tidigt på morgonen för att ta bussen ut till sjuhuset lyckas jag till och med somna om. Vaknar kvart i elva och klockan elva går jag in genom dörrarna till Pelikanen. Säger mitt namn i receptionen, betalar tvåhundra kronor, går upp för trapporna och sätt mig i väntrummet där jag suttit tre gånger förut nästan tårögd av ångesten. Det känns lättare nu, min sinnesstämning är fortsatt inte så tung och jag behöver bara sitta där några minuter innan läkaren släpper in mig till sitt rum.
 
Sitter mittemot med en skrivbord mellan oss, han presenterar sig som överläkare i psykiatri, jag känner nästan direkt hur han inte ser oss som jämlikar. Han berättar att basutredningen inte visat på någon klar diagnos. Jag lyckas prata ganska bra ändå, svara på hans frågor och möta hans blick; orden faller lättare när jag kan känna min egen puls, när jag vet att mitt hjärta faktiskt slår. Sen kommer vi till en punkt då jag inte vet vad jag ska svara, kanske är det när han frågar mig hur jag blir när jag är nedstämd, och blicken sjunker ner och stämningen blir tryckt.
 
Han frågar om jag inte vill prata, säger att han ser att jag blivit tyst på tidigare samtal, frågar varför jag har svårt att prata med dem. Han är överläkare i psykiatri, kan inte förstå att det är svårt? Han säger att han inte kan ha en patient på sitt rum som bara är tyst. Fortsätter ställa frågor och jag kan svara ibland, säger att jag vill ha terapi men när jag säger att jag inte vet vad jag vill få ut av det säger han att det är något jag måste veta. Hur ska jag kunna veta det, jag vet inte ens vad det är som är fel på mig, jag bara vet att jag behöver hjälp, bara vet att jag inte kan ha det såhär. Du kanske skulle behöva terapi för att jobba med dig själv, säger han. Jag behöver terapi för att jag är helt jävla körd i huvudet. Han tolkar min tystnad som att jag inte vill ha hjälp.
 
Han berättar för mig att jag är funktionell. Klarar skolan, klarar relationer, har inte behövt söka akut. Jag säger att jag inte skadat mig på ett par veckor och att jag inte har mycket ärr, jag antar att det bekräftar att jag inte har några problem. Jag förstår att du är nedstämd och har ångest, säger han. Han fattar ju ingenting. Han undrar inte hur mina självmordstankar ser ut idag eller ber mig fylla i ett MADRS-S, det är ju över en månad sedan jag pratade med någon sist; men jag antar att han vet vad han gör, han är ju överläkare i psykiatri, det påminner han mig om igen.
 
Jag har hellre tiden den där känslan av att han inte vill försöka förstå mig, att han bara vill hitta anledningar att avsluta mitt ärende. Jag vet att det är mitt ansvar att ta emot hjälp, vet att jag måste kommunicera med dem, vet att mina problem inte är allvarliga. Men ändå. Skulle jag sitta där om jag inte ville ha hjälp? Han frågar om jag är en säker bilförare, säger att Trafikverket kan ha synpunkter, men att han kryssar i att jag är ok. Efter tjugo minuter säger han att det inte finns något han kan göra.
 
Han skakar min hand och önskar mig lycka till med studierna. Möter inte hans blick, lämnar rummet, gråter i korriodoren, tror jag passerar kuratorn som jag tyckte om så mycket (men hon säger inget och jag säger inget), gråter i trappen, sitter i entren tills jag fått någon form av kontroll på tårarna, sms:ar honom att jag är avslutad, hämtar ut mina tabletter, cyklar hem, gråtergråtergråter i min säng.
 
Det går bra nu.
 



170824

Plötsligt verkar exakt allt hända på en och samma gång och jag hinner inte känna efter. Hinner inte ens strukturera upp alltihop, skriv ned allt jag behöver göra komma ihåg, hinner knappt ta ett andetag. Ändå är jag vaken för mycket, tar inte kvällsmedicinen för jag vill inte sova. Sover fyra max fem timmar och vaknar utvilad, ändå hinner jag inte med. Dricker kaffe, tömmer kopp efter kopp. 
 
En natt promenerar jag i flera timmar. Möter upp skejtaren vid tvåtiden, går till Slemmis där vi stämt träff med okända människor, kommer hem vid fyra. Jag drivs med för lätt, fastnar i en meningslös diskussion, blir vass men jag vet att jag har rätt, gud så jag vet att det är jag som har rätt.
 
Min homeboy kommer hem. Gjorde något helkasst försök att överraska mig, jag såg igenom honom direkt, visste att han var på väg mer än ett dygn innan han sa att han var här. Han kommer till mig efter midnatt, vi delar på en flaska vodka och det är svårt att tro att vi inte har träffats på hela sommaren. Jag sover kanske sex timmar, vaknar är knappt bakis. Jag är glad och mitt blod pumpar genom ådrorna.
 
Öppnar postfacket, får nästan aldrig brev men där ligger det två. Blir kallad till blodgivning och blir kallad till psyk. Det sista kommer oväntat, får mig att tappa andan för några sekunder, villintevillinteorkarinte. Imorgon ska jag träffa en läkare jag inte träffat, vet inte ens varför jag ska dit. Ska han ge mig en diagnos eller mer mediciner? Ska han ta ifrån mig mina tabletter? Ska han skriva vårdintyg?
 
Deadlines närmar sig men jag börjar kunna andas ut litegrann. Rapporten i omvårdnad har tagit form, är inte mycket kvar. Och det andra har jag mer tid för, det andra är roligt jag är motiverad. Men till veckan börjar en ny termin och jag vet inte om jag orkar. Är peppad och vill men jag vet inte hur jag ska klara av det. 
 
Vi har inte träffats på en vecka nu igen, jag har sagt att det inte fungerar det är inte så någonting någonsin kommer bli lättare. Varje gång vi inte andas samma luft så finns det en tyngd på mina axlar, en rädsla för att allt ska ta slut och ett hopp som tycks dö. Hur ska det någonsin kunna bli bättre?
 
Men jag ska försöka ta en sak i taget. Beta av nästkommande hinder, ta varje minut för sig. Det är det enda jag kan göra. Det är det jag måste göra.
 



det finns magi i ditt motstånd

 
Det är snart september och i augusti så har jag hunnit vara både uppåt och nedåt. Kanske var det senaste high inte lika kaotiskt som de varit tidigare i somras (och inte lika uppåt kanske mest irritation) men jag hann i alla fall med att såra henne once again och såras av henne, sagt för hårda ord, kanske tagit saker på för stort allvar. Och jag har fallit ner hårt, kanske inte så hårt som jag fallit tidigare, men jag har i alla fall legat i sängen och inte tagit mig utanför lägenheten inte orkar någonting inte velat någonting. Panikattackerna har fortsatt hålla sig undan men å andra sidan hade de nog varit ett faktum om det inte vore för vid behovs-medicineringen. Med ett sömnbehov på typ tio timmar så reagerar en när en vaknar av sig själv efter sex timmar och känner sig utvilad. En reagerar när en inte ligger kvar i sängen någon timme till. En reagerar när en har diskat undan de senaste dagarnas disk innan klockan åtta. Tvivlar ofta på att det är äkta, intalar mig själv att det bara är placebo och nocebo. Tvivlar ännu mer när folk som är sjukare än mig säger att de inte är sjuka. Tvivlar när min allra finaste (som råkar ha en läkarlegitimation) säger att jag inte har sådana tendenser. Men varför är det som att slå på en strömbrytare, från ingenstans, att allt vänder?
 
Kraftigare svänger det kanske mellan Oss och det är knappast bara jag som känner det. Ibland känns det bättre än någonsin; hans armar omkring mig känns på något vis mer äkta än någonsin och hans andetag mot min nacke vibrerar i en annan rytm, han rör vid min hud som om han vill pränta in mina konturer i minnet, håller min hand som för att hålla mig kvar. Det finns inget bättre än att vakna upp brevid honom, krypa närmare varandra och när han håller om mig. Att ha mitt öra mot hans hjärtslag och känna hans andedräkt mot mitt hår. Känner mig sällan så trygg som då. Men ibland tycks tystnaden tyngre trots de diskussioner vi haft, ibland känns det som att han börjar ge upp (igen?), som att han inte orkar försöka mer när jag inte gett någon respons. Ibland så tänker jag att det är lika bra att jag lämnar honom innan han lämnar mig, att det bara är en tidsfråga, men han har gett mig löften och han har sagt att jag är värd att vänta på; nog måste han orka i alla fall några månader tills? Visst måste jag orka det? 
 
Annars så skriver jag essäer i psykologi, det är spännande och det känns relevant och jag tar till mig lär mig så mycket (om mig själv, om personer i min omgivning och inför mitt framtida yrke). Skjuter upp rapporten i omvårdnad för det finns inget tristare, tiden tickar ned men jag vet att jag kommer fixa det för jag fixar alltid sånt där (fast det är en lögn). Räknar ned till den nya terminen, både bävar och ser fram emot den, och vet att om jag håller ihop det här nu så är jag snart halvvägs. Räknar ned tills kuratorn borde komma tillbaka från semestern. Fast mest räknar jag ner tills min homeboy kommer tillbaka upp; jag saknar honom, det vet han även om jag inte erkänner det. Jag har sagt det förut men jag behöver någon som honom i mitt liv. Någon som ser det som sin uppgift att göra mig surare än jag redan är. Någon som jag kan driva med om mitt upfuckade huvud. Någon som jag kan supa med tills vi inte fixar att ta oss utanför lägenheten.
 
Ett år utan sommar har aldrig känts så träffande men om jag håller ut (och han står ut) kanske har han rätt när han säger att allt kommer bli bättre. 
 



och du har tagit mig från kylan in

 
Jag är rädd för mig själv och för att tappa kontrollen.
Vill skrika att det räcker nu. Jag orkar inte, klarar inte mer.
Faller och ser ingenting annat än mörker.
 
Skriver ner allt det som påminner mig att andas,
som får mig att resa mig upp igen,
som berättar att jag inte är ensam i det här.
 
Fyller en sida.
För han är det enda som ger mig en tro på en framtid
och det som ger mig kraft att orka.
Det är för honom som jag kämpar.
Han är allt för mig.
 



29e & 30e juli

Jag skriker ju att det räcker nu, att jag inte orkar mer. Hur kan han tro att jag har bestämmer själv hur jag agerar, att jag kan hantera min ångest? Jag skulle väl inte sitta på golvet och blöda om jag kunde det, jag skulle inte ligga i sängen med den där skammen och rädslan inför hans besvikelse. Vet att jag borde kunna kontrollera mig själv, att jag egentligen har den kraften men jag har inte verktygen, kontrollen ännu. Fattar han inte att den enda anledningen till att jag försöker är för honom? Fattar han inte att jag är rädd för mig själv? 
 
Jag smsar honom men han är inte hemma, skriver att jag mår dåligt men det dröjer nog timmar mellan hans svar. Jag städar lägenheten och jag skriver brev, vattnar mina plantor och jag sprider ut mina kartor med läkemedel över sängen. Tar inte "tillräckligt" för jag har planerat allt. Min allra finaste vän i den här staden, som inte är i staden men som säger att han skulle varit det, ringer mig. Vi pratar nästan en timme, jag minns inte allt för direkt när han lagt på tror jag att jag däckar. Vaknar nästa eftermiddag, körd i huvudet och slut i kroppen.
 
Det blir kväll och jag skriver till honom igen. Han är inte hemma. Ritualen upprepas, jag blöder och jag förbereder. Jag skriver till Mind, lappen med numret till akutpsyk ligger framför mig liksom tabletterna. Jag skrikerskrikerskriker inombords att jag egentligen inte vill dö, jag bara orkar inte mer. Jag svarar honom inte direkt men sen frågar jag om jag borde åka in. Vi skriver med varandra, han påminner mig om mitt löfte och låter tabletterna ligga orörda. Jag tror inte att han fortfarande förstår hur maktlös jag känner mig men han säger saker som är för rationella. Jag tror inte han tar mina tankar/planer/hot på allvar, att han tänker att jag bara söker uppmärksamhet - och det gör jag ju (för jag vill inte jag bara orkar inte mer) men jag menar också vad jag säger, mina intentioner är verkliga. Skickar slutligen ett kort sms som kanske är lite för vasst, han svarar inte och jag kryper ihop i sängen och jag somnar till slut, varenda cell är bara så utmattad.
 
Och jag vaknar tidigt den trettioförsta och jag vill fortfarande ta slut på mig själv - men jag vet att jag inte kommer försöka på länge. Såtillvada att han inte lämnar mig, då går hela min värld under. 
 
 



hör du ljudet av juli?

Det finns något slags motstånd för mig att skriva. Även om tankarna fortfarande flyter fortare än normalt, orden rinner som älven i mitt huvud, kreativiten och självförtroende pumpar i ådrorna - så kan jag inte riktigt göra dem till något produktivt, mindre än jag kunde sist jag var här uppe. Kan inte sätta mig ner och skriva mina inlämningar (eller jag kanske kan, har inte ens försökt, shame on me), kan inte skriva här. Men. Min instagram uppdaterar jag nästan dagligen - så följ Stendamm!
 
Jag var förresten till psyk och träffade en kurator för basutredning typ förra veckan:
 
 
 
Sen sist har jag hunnit bli smått besatt av skateboarding. Jag hittade farsan gamla bräda i garaget, som han säger är en av Sveriges första och den dyraste på den tiden, och blev biten redan första gången jag gled runt på gatan och redan första gången jag smakade asfalt visste jag att det här är jag. Kanske är det bara min uppåtperiod som fått mig att falla för utmaningen - som jag sist fastnade för att täcka hela fönsterbrädan med odlingar - men jag vill bara flyta fram längs gatorna, låta omgivningen fånga mitt intresse, känna frihet och hela tiden se potential att utvecklas. Spela roll att jag är tjugoett och för gammal att hålla på med sånt här.
 
Jag har också hunnit med att seriöst planera att ta mitt liv och seriöst tänkt dumpa världens bästa människa. Jag är lite lugnare nu, men samtidigt rädd för mig själv. Att det ska bli som sist, att jag agerar på impuls i affektivt, att minsta lilla får mig att kliva över gränsen. Jag är rädd för att tappa kontrollen. Vet att han har rätt som säger att jag bestämmer hur jag agerar - men han har för höga krav, förstår han inte att jag inte har den styrkan kraften kunskapen ännu? Och jag förstår inte varför jag inte kan prata med honom. Jag vill ju bara kunna vara den jag är med honom, men vi har träffats typ ett år nu och jag stänger honom fortfarande ute, stänger mina tankar inne. Jag vill ju att han ska veta att jag är hög just nu, jag vill ju att han ska veta att jag är rädd för mig själv, jag vill ju att han ska veta hur jävla mycket han betyder för mig.
 
Och till veckan kommer finastefinaste Rymdstorm hit! Vi ska dricka vin, jag ska visa henne staden på sommaren, vi ska ha picknick, hänga i typmidnattssolen, hänga i ett världsarv, dricka mer vin, äta sötpotatis, lyssna på kent och typ bara vara. Jag saknar henne så och är så himla pepp på att få träffa henne igen. 
 



messy mind

Jag kanske borde bli rädd vaksam backa. Men jag kan inte riktigt sluta le för hela världen glittrar och ingenting ska få röra mig. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att söka vård, lägga in mig, knapra tabletter tills jag kommer ner. Men hur skulle jag kunna göra det, när det här är enda gången någonsin som verkligen kan se allt det vackra i livet, all den styrka i mig, all kraft i varje rörelse. Jag kan inte bromsa (vill inte bromsa), kan inte ta hänsyn de som inte kan hantera mig när jag har speed i mina hjärtslag de får flytta på sig. Skydda er själv, våga inte skylla på mig.
 
Jag räknar tabletter, hur många har jag kvar, vad händer om jag tar alla, kan jag dö om jag skulle känna att jag måste dö? Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att ge askarna till honom, be honom vakta dem från mig själv tills jag inte agerar lika impulsivt. Men han har sagt att jag har kontroll över hur jag agerar, att jag bestämmer hur jag handlar - det är en lögn (för när orden flyr från mig finns det ingenting jag kan göra för att få makt över dem) men kanske är det sant när det gäller det här. Jag vet inte. Kanske kan jag hejda impulserna, tänka efter bromsa. Det kanske inte är patologiskt trots allt. Jag kanske är frisk jag kanske inte är sjuk som de säger att jag inte är.
 
Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att be honom hålla sig undan tills jag inte flyger så högt. Vill inte skada honom. Som jag skadar henne men det är hennes val att stanna kvar att inte dra sig undan som jag ber henne göra. Vill inte dra ner folk, vill inte att de ska dra ner mig hindra mig från göra allt det som nerverna skriker efter att få göra. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att ringa kuratorn (nu innan hon går på semester). Fråga vad fan som finns att göra för att bli lite lugnare lite stabilare utan att fallafallafalla ner i fucking kvävande mörka avgrunden orkeslösheten depressionen.
 
Men jag vet ju redan svaret. Det finns ingenting att göra. Jag är inte sjuk nog, är inte sjuk alls. Jag är inte farlig, inte för mig själv och inte för andra. Och om det finns en väg ner så finns det ingen chans att välja vilken nivå en ska stanna på, den leder bara ner och jag vill inte ner. Jag vill kunna kan alisera det här energin kreativiteten styrkan sjäölvförtroendet produktivitet till något bra. Men jag kan inte. Han säger att jag har kontroll men fattar han inte att det är det jag behöver hjälp med. Om jag kunde styra det jag känner skulle jag väl inte skada mig själv söka vård tappa andan av ångest?
 
 



sommaren

Det var ett tag sen. Mina tankar rushar inte längre, orden flyter inte lika lätt ut genom fingertopparna, det finns ett mjukt motstånd i allt jag gör. Sen sist har min tillvaro blivit lite lugnare, jag är stabilare, inte lika affektiv impulsiv. Mitt blod har tappat sitt glitter, istället flyter stendamm genom venerna. Är inte kreativ produktiv rastlös överallt. Det är skönt, men samtidigt så saknar jag någonting som känns - det är inte bara tillvaron som blivit matt utan hela kroppen verkar ha förlorat all kraft. Panikångesten drabbar mig sällan även om den de senaste dagarna varit vänlig nog att påminna mig om att den fortfarande har makt att rubba min balans. Ångesten oron stressen gnager mer sådär litegrann nästan hela tiden, kan aldrig riktigt slappna av, känner mig ständigt jagad. 
 
Mellan mig och grabben går det kanske äntligen framåt. Jag dör lite mer än jag någonsin gjort när jag ligger med örat mot hans hjärta, när han smeker mig över hela kroppen och jag stryker honom försiktigt över kinden. Han frågar mig om sånt som är svårt och jag svarar oftare än förut, försöker prata men det är fortfarande han som driver alla samtal ställer alla frågar jag tar aldrig initiativ. Men jag tror att det går framåt för jag vågar äntligen lita på att han menar det han säger att han faktiskt vill ha mig på riktigt vill att jag ska må bra vill veta vem jag verkligen är, lita på att han ser naturkraften som jag vet finns i mina ådror, lita på att han tror att jag till slut kommer kunna ge tillbaka allt som han har gett mig, lita på att han faktiskt kan se en framtid för oss.
 
 
Jag ser ut att vara ledig hela sommaren. Vet att jag borde jobba, inte isolera mig, inte låta ångesten vinna, tjäna cash. Men försöker att inte vara så hård mot mig själv, försöker att se det som en möjlighet att äntligen andas in och andas ut, kunna samla lite kraft och motivation, fokusera på nytt och byggabyggabygga det som jag vet att jag är. Skolarbetet hänger fortfarande över mig, men jag tar min tabletter, jag äter, jag är ute, jag förbereder mig för sjukvårdsbesök, jag tränar, jag sover, jag träffar folk. Jag sätter upp mål för sommaren, mål som kanske ter sig patetiska men som faktiskt betyder något för mig, som faktiskt är utmanande men fortfarande uppnåeliga.
 
Jag ska ta hand om mina plantor. Jag ska gå på alla eventuella besök hos psykiatrin. Jag ska satsa hårt på styrketräningen. Jag ska jobba på min solbränna. Jag ska äta lagom inte för lite inte för mycket. Jag ska försöka börja konditionsträna. Jag ska göra exakt allt jag kan för att verkligen öppna mig för honom för att vi ska bli ett. Jag ska läsa böcker. Jag ska göra klart alla kompletteringar. Jag ska låta bli att skada mig själv. Jag ska utmana mig själv att acceptera min kropp. Jag ska umgås med de få människor som vill umgås med mig. Jag ska promenera gosa älska min Rävdrottning hur mycket som helst. Jag ska försöka tillåta mig själv att andas slappna av samla kraft njuta av sånt som ger livet någon form av mening.
 



Juni 2016

I juni skrev jag bara två inlägg. Jag jobbade i hemtjänsten och trivdes helt okej. Min skuldra verkade till slut bli bättre.
 
nionde // Omtänksamma ord om att jag inte är sjukdomen ger ingen tröst, det är bara tecken på oförståelse. Jag är inte Depressionen. Jag är inte Ångesten. Jag är inte Ätstörningen. Men jag är annat som är fel och som inga piller i världen biter på och som ingen terapi någonsin kan förändra. Förstå mig rätt: jag romantiserar det inte och jag hatar det och kommer aldrig att respektera det men jag accepterar för jag blir lite äldre för varje dag och jag blir klokare och mer cynisk. 
 
Det är något som skaver här och jag kanske börjar förstå varför. Vi är falska profeter och den här Omtänksamheten, den gör oss inget gott. Jag är trött på den här jäkla rädslan och på naiviteten och på individualismen. Kanske kommer orden ikapp mig, det är kanske bara en fas, men jag marscherar mot så många gränser och lungorna smakar havsvatten. Det finns något annat.
 
 
tjugoförsta // Jag ser oftast mig själv som tom och känslokall. Som balanserad och lugn. Jag tycker mig vara empatisk och ha kontakt med mina och andras känslor. Jag ser mig som eftertänksam och kontrollerad. Det är jag också, men jag är så mycket mer. Jag känner för djupt och för lätt och jag drivs alldeles för ofta med. Jag är en storm och jag är havet och jag tappar mig själv och jag tappar makten över mig själv. Jag påverkas alldeles för lätt, av egna föreställningar och av människors agerande och av betydelselösa förändringar i omgivningen. Och Naiviteten. Det finns ingenting så gränslöst. Jag ser mig själv som en gråzon, men alldels för ofta är allting bara svart och vitt och pendlingarna däremellan går orimligt fort. Jag vet jag överdriver, triggar mig själv, låter nervsystemet ta kontrollen men kanske måste jag bara ha lite tålamod. Jag är våldsam men inte tillräckligt.



om att älska

Jag tänker mycket på vad det innebär att älska någon. Inser såklart att det är en social konstruktion, men likväl är det på riktigt, likväl är det lika svårt att beskriva. Jag tänker på vilka människor jag älskar. Jag funderar på om det ens spelar någon roll, räcker det inte att bara tycka om någon väldigt mycket? To love someone är både att vara kär i och att älska någon - och visst är det ändå fint att svenskan har två skiljda ord, visst finns det någon poäng i det? Jag vet att jag älskar Rävdrottningen, det finns inget tvivel om det. Jag andas genom och för henne. Hon gör mig lycklig exakt hela tiden. Jag skulle göra vad som helst för henne. Hela min kropp går sönder när hon mår dåligt. Att älska någon, är det att vilja bära alla deras sorger?
 
Sicily by  Giulia Bellato
 
Jag tänker på mamma och de gånger som hon gråtit vid köksbordet, över sin make och över sin syster. Tänker på allt hon gjort för mig, den kärlek som hon visar mig. Tänker på hur jag beundrar hennes styrka, hur hon kan få mig att le och hur jag önskar så djupt inom mig att jag kan kunde ta från henne allt som tynger hennes axlar.
 
Jag tänker på lillebror och hur de skär i hjärtat varje gång som han gråter, skriker, slåss, inte kan kontrollera sina känslor. Tänker på alla gånger som jag har gråtit, skrikit, slagits för hans skull och för de gånger som jag han bemötts fel och med oförståelse. Tänker på hur han kanske är det syskon jag kivas mest med, trots alla år som skiljer sig, och på hur mjuk hela min själ blir när han faktiskt visar mig tillgivenhet. Tänker på hur lika vi är och hur jag önskar av hela mitt hjärta att han slipper bli som mig.
 
Jag tänker på lillasyster. Det förakt jag ofta känt inför hennes karaktärsdrag, hur besviken hon kunnat göra mig och hur jag upplevt att hon har gynnats i förhållande till mig och till min bror. Men jag inser ändå hur jag skulle göra allt för att hon skulle slippa komma till skada. Tänker på hur vi faktiskt kan glittra tillsammans. Tänker på den gången han var full, de båda grät och jag gick in till hennes rum. Och jag berättade för henne det som hon inte förstått, det som inget barn ska behöva höra - hur hon började gråta precis som jag gjort när min storasyster fick mig att inse och hur jag höll om henne, skyddade henne med min kropp och bara önskade med varje nerv att allt skulle bli bra för hennes skull.
 
Jag tänker på storasyster. Hur vi lekt när vi var barn. Hur hon alltid varit stark och varit rak. Tänker på hur det varit hon som har lyft upp mig när jag fallit ihop på köksgolvet, hyperventilerat, gråtit. Hur hon gett mig tid, varit den som fått mig att prata. Tänker på hur han har gett mig förtroende, hur jag varit den som lyssnat på henne, hur vi har kunnat utbyta känslor, känt samma sak tyckt samma sak, alltid vetat att vi haft varandra.
 
Jag tänker på pappa. Hur jag tror att jag älskat honom men att jag inte vet om jag gör det längre. Hur han har förstört mitt förtroende för honom. Om alla tårar, ilska, besvikelse han fått mig att känna. Men jag tänker på de gånger hans blick är klar och att jag tycker om honom då. Hur jag hoppas att hans ord en dag alltid kommer vara klara, hur mycket jag önskar att jag en dag kan säga att jag är säker på att jag älskar honom igen.
 
Jag tänker på min bästa vän. Hur mycket hon betytt för mig och hur mycket jag hoppas att jag betytt för henne. Om hur mycket jag önskar att hon ska få må bra, slippa alla sorger, hur jag vill ge henne all kraft som jag har. Hur jag har gråtit, rivit, bitits för att hon ska inse att något är fel, att hon ska söka hjälp. Hur jag har slagits för att hon ska ha mig kvar för att jag har slagits för att behålla henne. Hur ont det gjort när jag har skadat henne hur ont det gjort när hon har skadat mig. 
 
Sicily by  Giulia Bellato
 
Och, jag tänker på honom. Undrar om jag älskar honom? Alla gånger jag legat med örat mot hans hjärta, haft hans armar om min kropp. Velat säga till honom att jag tycker om honom jättemycket, det som han sa för flera månader sedan till mig.  Tänker på det lugn som han alltid gett mig. På allt som han har gjort för mig. På hur jag gick i tusan bitar och grät och grät och grät när jag trodde att det var då vi tog slut.
 
Hur jag äntligen, för bara veckor sedan, börjat lita på honom fullt ut. Hur jag kan lägga hela mitt liv i hans händer. Hur han är den som får mig att över huvud taget stå ut, försöka, kämpa. Hur han fått mig att vilja leva, fått mig att kunna se en annan framtid än en som slutar med ett självmord. Tänker på hur jag allt oftare har börjat tänka på att jag kanske vill viska till honom de där tre jävla orden.
 
Jag tänker på hur jag föll ihop på hans golv. Hur jag grät och grät och grät. Hur hela hjärtat mitt gick sönder, hur jag kanske aldrig haft så ont, hur varenda nerv frös till is. Hur jag vet att jag gör exakt vad som helst för att han ska må bra, för att ta bort det som tynger honom, för att han ska bli hel. 
 
Jag undrar om jag älskar honom. Och jag undrar om han någonsin kommer känna samma sak.
 
 



orkar du för två?

Det är tomt här, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Glittret i artärerna har blivit till stendamm. Det känns som att allt står stilla. Jag är låg och den där diffusa ångesten stressen oron kryper i kroppen nästan ständigt. Men det är bättre än att vara instabil affektiv impulsiv. Rädd att tappa kontrollen.
 
Hjärtat mitt har gått sönder. Jag kan inte berätta vad det handlar om, inte just nu. Men jag hoppas att allt är lugnare än vad jag oroar mig för. Och jag hoppashoppashoppas att allt kan bli bra. Att vi kan bli bra. Jag ska göra allt. Jag ska bli hel. Det räcker med besvikelse nu. Alltalltallt räcker. Det är nu allting ska bli bättre. Det måste bli bättre.



(mirage) pt. XXII

 
Senast jag skrev om hägringen var i mars och redan då var jag uppgiven. Då kände jag nog det som han för några dagar sedan berättade att han känt länge - att vi inte rör oss framåt, att distansen mellan oss snarare växer. Redan i mars tänkte jag att det kanske vore bäst att vi tog slut: att den hägring som var vi försvann, blev till verklighet. Att vår relation bara blivit ännu ett stressmoment i min redan sönderslagna värld och att jag bara var en belastning för honom, något som han egentligen inte brydde sig om, bara var tillsammans med av medlidande.
 
Jag har berättat lite i förbifarten för er om hur det stormat de senaste veckorna. I måndags skrev jag via sms om allt som oroade mig - om hur jag känner att han inte bryr sig om mig som person, om hur vi träffas så sällan sen han insåg att jag skadar mig, om hur han (vi) aldrig pratar om svåra saker, om hur jag tror att anledningen till att han inte lämnar mig är att han tycker att det vore fel och egoistiskt när jag mår som jag gör. Han svarade som vanligt alldeles för klokt och med sin gränslösa stabilitet. Och även om jag redan innan visste om allt det som han skrev kom det som ett knivhugg i magen och jag grät och grät och grät på väg till bussen på bussen in i min lägenhet på sängen i timmar tills jag somnade. 
 
Han skrev att han inte höll på att ge upp men allt han skrev sa till mig att det var just det han gjorde. Han skrev hur allt kändes hopplöst, hur det var meningslöst att prata med mig om saker för att jag ändå aldrig svarade, skrev om hur vi inte gick framåt hur han känt det länge hur det var därför vi knappt träffas längre, han skrev om att han känner att han fått fel uppfattning om mig, hur besviken han var över min överdos och självmordshot och självskador, hur jag pratade med honom mindre än förut, hur han trott att jag skulle öppna mig för och slappna av med honom, hur han inte tyckte att jag försökte må bättre ta emot hjälp, hur fel det var att ge upp skolan. Jag visste allt, förstod exakt allt han skrev men det gjorde ont. Och övertygelsen om att det var nu allt var slut, jag tror aldrig att jag haft så ont, varit så rädd.
 
 
Via sms så diskuterade vi, berättade för varandra om vår besvikelse, ställde krav på varandra. Han skrev till mig att han vet att vi kan ha det bra tillsammans. Han skrev till mig att han vill vara med mig. Och sen frågade han mig om jag ville ta en fika. Jag visste att jag inte kunde säga nej, ta tjuren vid hornen ni vet allt det där. De senaste månaderna har jag nästan varje gång varit nervös för att träffa honom, en ska inte behöva vara nervös inför att träffa sin pojkvän, men så har det varit. När jag satt på bussen den där tisdagen var jag mer nervös än någonsin, ville spy ville hoppa ut i farten ville bara ställa in allting, tog en Oxascand.
 
Träffades utanför Friends. Han var så vacker att det gjorde ont i bröstet, hade redan ont exakt överallt av rädsla. Han köper två kaffe en chokladboll en dammsugare, vi sätter oss i en soffa, jag vill aspirera kaffet dö exakt precis där. Men vi pratar. Och jag slappnar av mer än jag någonsin gjort med honom. Han frågar om psyk och jag svarar. Berättar inte allt jag tänker men en kan inte förvänta sig att det vänder bara sådär, right. Jag ler mer äkta än gjort på länge och han är vackrare än på länge tror jag, känns nästan som det kändes när vi nyss börjat lära känna varandra. Ångesten drabbar mig till sist, jag blir tyst och flackar med blicken, kan inte ens nicka åt hans frågor, han får röra vid min axel för att jag ens ska resa mig upp. Ångesten drabbar mig men det gör inte så himla mycket.
 
Hans lägenhet. Vi lyssnar på musik, säger knappt någonting, han håller om mig och jag känner alla de där vibrationerna i luften mellan oss. De som säger att vi är så himla gjorda för varanda, att det kommer bli bra även om det kommer krävas mycket, av oss båda. Han bär mig till sängen och vi ligger där i timmar. Hånglar och han smeker min kropp. Efter ett tag kan jag slappna av mer än jag någonsin gjort, mina fingrar löper längs hans nyckelben, pectoralis major, hans nacke och längs med ryggraden, stryker hans kind följer käklinjen. Vi möter varandras blick mer än någonsin, han frågar om jag fryser jag skakar på huvudet hur skulle jag kunna frysa i hans armar? 
 
Om det kan få fortsätta kännas som det kändes då som jag känner nu så vet jag att vi är oslagbara. Då vet jag att jag kommer få kunna må bra en dag. Att lita på honom och verkligen känna att han bryr sig om betyder mer än någonting någonsin gjort. 
 



Maj 2016

Det gör mig ledsen att läsa hur dåligt jag mådde i maj. Men jag skrev fint och jag skrev klokt. Fick allt mer insikt om min sjukdom och började bearbeta den, försökte hitta en mening.
 
tredje // Jag önskar jag kunde säga att våren stormat in i själen min också och att rosorna slagit rot i huden men det råder istid längre in. Jag är depressed as fuck. Exakt allt är meningslöst och framtiden är nattsvart. Ingenting berör mig. Jag är inte längre där. Kroppen svarar bara med palpitationer och säger du är körd, du orkar inte mer, jag kan inte hjälpa dig mer. [...] Det är för mycket och jag är trött på exakt allt jag är. Det kanske är bra att allting går utför nu, att jag drivs mot branten just när jag vet att jag vill leva, kanske drivs jag så långt att jag inte har ett val, tills jag måste ta tag i mitt liv även om jag inte kan. Det börjar på riktigt bli ohållbart. 
 
trettonde // Någonstans är det ändå den enda trösten: att jag faktiskt förstår att det är mörkt nu, att jag har en slags sjukdomsinsikt. Jag sörjer mitt fjortonåriga jag som var övertygad om att det var så hon var, som var säker på att hon var evigt Misslyckad och Ful och Hopplös, som inte tyckte att hon var "tillräckligt" sjuk för att vara sjuk. Ni vet, jag har smakat på någon form av vår och jag vet att det inte behöver vara så här, jag vet att det någonstans i mig finns en tro på en framtid och en tro på min styrka. Jag vet att jag är värd mer, jag vet att jag är starkare än såhär. [...] 
Kanske borde det få mig att kämpa mer. Faktiskt försöka bli bättre. För ärligt talat, jag vill ju inte ha det såhär och jag vet att det inte behöver vara såhär. Men jag vet inte, mina issues sträcker sig längre än så. Det här är nåt som händer varenda dag - även om mitt huvud just nu är en lite mörkare plats än vanligt - och jag vet att jag aldrig någonsin kommer kunna fungera som "alla andra". Det är klart att det är en tragisk inställning men samtidigt tror jag att det är sunt, jag måste inse att jag måste hitta och våga lita på mig själv, måste hitta min egen väg och min egen kraft och lära mig att bruka den. Allt det där som jag ständigt ältar. 
 
 
 
nittonde // Mellan panikattackerna så går det kanske framåt. Det jag behöver är nog ett knivblad mot halspulsådern. Saker är satt i rullning och snart är det kanske mer ångestladdat att avbryta än att fullfölja. Ärligt talat är jag livrädd. Antingen är det början på någonting nytt eller bara ännu ett fall, ett steg mot att verkligen förlora min framtid. Ärligt talat, det här är ett vägskäl. [...] Trött på blicken som faller till marken, naglarna som borrar sig in i hud, luften som tappar allt syre och hjärtat som brinner för att bli sedd. Jag längtar efter någonting våldsamt men vet så väl att jag inte klarar sånt. Trött på exakt allt, jag dyrkar pessimismen men jag önskar jag var vassare än vad jag är. Allting börjar bli ohållbart, vi pressas alla mot bergskanten och undrar, med ett svagt leende, vem som dör först. 
 
DSNFA släpptes: Det finns så mycket jag skulle kunna säga just nu. Skulle kunna prata om hur sjuk jag blivit, hur jag nästan lät ångesten vinna, om min dissociativa läggning och om alla gånger som jag fallit för den. Jag skulle kunna berätta om tårarna, tappade andetag och hjärtskärande sorg och om alla känslor som nästan inte fick plats. Skulle kunna skriva om hur nattsvart framtiden känns och hur meningslöst allt blivt, om vakuumet innanför revbenen och allt jävla tvivel. Men vi sparar det till en gång, det här är inte Tiden för det.
 
trettionde // Jag vet inte längre. Ångesten äter upp mig inifrån och all min energi går åt till att stå ut. Ge mig några veckor så kanske det är början på någonting nytt. Ge mig några veckor så kanske vi går in i nästa fas av hopplösheten. [...] Jag håller bara andan. Är trött på att vara på drift. Jag drömmer om någon form av trygghet, säker mark som kan få mig att gro. Vill bara känna att jag hör hemma någonstans, vill bara tro att det finns någonting där ute. Allt är ett tidsfördriv och jag flyter bara med, men det funkar inte hur länge som helst. Tiden rinner ut och när inte syret längre bär mig vet jag inte vad som kan rädda mig.
 



vår

 
Det känns nog lite lugnare och stabilare, i alla fall just för tillfället. Har bara varit på praktiken två dagar och fick sluta innan klockan två båda dagarna, så har mest hängt hemma och inte gjort någonting. Har varit väldigt stressad över skolan men har andats in och andats ut och börjat inse att det löser sig. Har hela sommaren på mig att skriva på kompletteringarna liksom. Min handledare på praktiken är som jag nämnt också så himla bra och avslappnad - så jag tror inte bedömningen kommer bli några som helst problem. Ska ta tag i att söka sommarjobb också och med tanke på personalbristen i omsorgen lär det inte det heller bli några problem.
 
Som jag nämnde så basically dumpade jag grabben i början på veckan. Jag psykade ur totalt liksom. Vi har skrivit massor under veckan (relativt sett) och allt känns jobbigt men ändå bra liksom, det kan bli bra. Jag är rädd att han bara fortsätter träffa mig för att han inte vill lämna mig när jag mår dåligt, han förstår hur övergiven jag skulle känna mig. Men han ställer verkligen upp till hundra procent för mig och jag är så himla tacksam. Annars väntar jag bara på både utredning och någon form av samtalsbehandling och köper medicin för en halv tusenlapp.
 
 
Igår kom min jodel- och odlarpolare förbi en sväng. Vi åt godis och han fick en paprikaplanta och vi pratade (eller mest han) om allt möjligt. Playboy och kent och perkulatorkaffe. Han basically dumpade mig förra veckan men sen så skrev han att han tänkte att om han fortsätter skriva med mig så vet han i alla fall om att jag lever. Han är verkligen en så fin person och han får mig att skratta och jag behöver verkligen någon som honom i mitt liv. Så jag hoppas han vill vara min homie!
 
Har ett fantastiskt flyt i träningen och det gör mig så himla lycklig, gud så jag har saknat detta! Jag skrev ju ett nytt träningsprogram som jag tyckte kändes grymt bra men som vanligt har jag flytit ifrån det - men det gör inte så himla mycket när det ändå går bra. Jag kör mer byggning men ändå tungt i frontböj och bänkpress. Hållt mig borta från både marklyft och knäböj bak då det är det som har fuckat ur min skuldra - men har oerhört försiktigt börjat plocka in det igen. Bebisvikter och avbryter så fort jag har känningar i ryggen och hittills funkar det bra. Så jag hoppas verkligen att det kan fortsätta såhär!



- - -

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, den senaste veckan har bara varit så kaotisk. Skulle behöva skriva något strukturerat, sammanhängande men mitt huvud håller inte med, jag spårar bara ur. Men jag ska försöka.
 
 
Först och främst så är jag mitt uppe i VFU:n och som jag nämnt trivs jag himla bra. Jag åker buss fem timmar om dagen men det går helt okej. Och även om jag inte har kunnat göra så himla mycket själv så känner jag att jag lär mim massor. Min handledare är fantastisk, inspirerande och stämningen på arbetsplatsen är så himla bra. Jag trivs verkligen. Jag inser som jag redan insett förut att jag verkligen inte vill arbeta på en avdelning - men på mottagning skulle kunna bli bra! Annars i skolan så ligger jag fortfarande väldigt efter och jag vet inte hur jag ska klara det. Men det får gå på något sätt.
 
För närvande befinner upplever jag mig själv vara mer lättirriterad och explosiv, agerar på impuls och i affekt. Det är såklart ingen ursäkt för någonting jag gjort, i slutändan är jag alltid ansvarig för allt jag gör och säger, jag har nästan alltid förmåga att kontrollera det. Jag har sårat min bästa vän, sårats av min enda vän. Skrämt bort min kanske nya vän. Vet ni vad jag till och med gjort? Pretty much dumpat honom. Han som jag sa att jag skulle dö utan. Men jag tror att vi är okej nu, jag hoppas det i alla fall - för även om jag menade det jag skrev till honom så vill jag ju inte egentligen sluta träffa honom. 
 
 
Annars så höll han basically med mig om att det var ett dåligt självmordsförsök. (Ja, det var dumt och kallt skrivet av honom. Men dra inga slutsatser bara av detta, ni har ingen aning om varför han skrev som han gjorde.) Och jag betedde mig grymt omoget och otacksamt mot honom. Jag hoppas att det här är botten - men jag har trott att jag nått botten så många gånger och jag är inte så naiv längre. En kan alltid falla djupare. Men jag försöker andas in & andas ut. Försöker lyssna på alla ord alla råd jag får, försöker vara konstruktiv analysera mitt agerande lära mig av mina felsteg. Försöker ta ett steg i taget, våga se det jag gör som är bra och starkt, inte vara för hård. Psyk ringer för att höra hur det går men vad i helvete ska jag ens säga till dem? Jag vet ju verkligen inte. Vet inte alls hur jag mår. Alltalltallt är bara ett enda kaos.
 



April 2016

Alltså april... Mitt förfall bara fortsatte. Jag fattade två heldumma beslut: att börja kostregistrera och att träna fast skuldran fortsatte göra ont - och hela april präglades av det. Och jag var all over the place, jag mådde dåligt och skrev mycket diffust.
 
 
tionde // 
Det är bara tungt och jag vill inte mer. Vi kan kalla det relapse, men jag har alltid stampat på samma nivå. 
Siffror, kontroll och aldrig lagom. Ambivalensen. Kompensationsbehovet som varit begravet så länge hugger tag i mig igen men jag biter i, står emot, det är inte värt det. Inte stark för det här, det är inte starkt att överleva, en bara gör. [...] 
Det är svårt och jag är inte stark alls, en ständig kamp men jag flyter bara med. Men tro mig; min självinsikt är silver och jag ser urkraften i mina ådror. Jag har kommit så långt men jag har ännu längre kvar. Det finns en framtid. Det kanske aldrig kommer bli bra men en dag kommer jag acceptera och förlåta. Jag vet det. Kanske blir jag aldrig lycklig men det kanske inte spelar någon roll.
 
tjugonde // 
Jag förstår knappt själv hur allting kan kännas så turbulent men antagligen hänger det på min aldrig svikande förmåga att övertänka allt och den ständiga kampen mellan emotioner och logik. Fucking allt jag är och tror på känns som en paradox. Gör allting mer komplicerat än det är och om mina nerver var lite starkare så hade jag kanske kunnat använda det till min fördel. Efter alla år av självhat har jag faktiskt landat i en oerhörd tro på min egna potential och därmed någon form av hopp om framtiden - men allt hänger liksom på att jag faktiskt agerar. [...] 
Och maten... Jag obsessar kring det som om det vore mitt jobb och ändå är det ingen skillnad. Jag är i något slags vakuum mellan relapse och recovery och jag flyter mest med, så länge jag inte faller tillbaka till destruktiva beteenden så är det väl okej tänker jag. [...]
 
 
Jag kom nära mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare och började tro på mig själv på ett pessimistiskt och nihilistiskt sätt. Jag saknar den där känslan som jag hade då, jag har tappat koderna och nycklarna som krävs för att ta mig tillbaka. // Jag tänds så lätt. Blir till eld av minsta lilla. Av en blick, ett vasst tonläge, av solljuset, av smaken av socker. Den där elden rinner genom ådrorna; ut i varje muskelfiber, genom hjärtats alla rum och i hjärnan gör den logiken till aska. Men eld är flyktigt, liksom alla de där stimulina, och oftast tar det bara sekunder innan den är släckt av snön i blodet. Svart snö som bevarar permafrosten. Det är för sent såklart för intellektet är redan satt ur spel och processerna har redan kickat igång, jag är redan förlorad och kylan har hunnit återfå greppet igen.
 
Ibland når lågorna huden, de slickar ögonen och gör tungan vass; drabbar även omgivningen och i sekunderna när jag falnar så ser jag i deras blick frågorna. Vad tusan är hennes problem. Ibland når deras ljus bara väggarna i mitt rum, drottningen är den enda som uppfattar röklukten och har vi tur får hennes nos mot min kind elden under kontroll, innan den gör någon skada. Oftast är lågorna tama, djupt röda och lämnar mest aska efter sig; men jag har hört att det inte är hälsosamt på sikt att fylla lungorna med sot. 
 
Jag har bannats och jag har bannat mig själv för det där. För de gånger som jag inte kan kontrollera mig och för de gånger jag kontrollerar mig för mycket. Som om det inte redan var smärtsamt nog, utan att behöva skammas för det. Jag har alltid bara gjort mitt bästa, jag har för tusan kämpat för att bara överleva. Kanske är det tyngre än någonsin nu, när jag äntligen förstår mekanismerna och när jag på riktigt inser min inkompetens. Men den urkraft som rinner i artärerna är både elden och frosten och min potential är otrolig. Jag är en naturkraft och jag måste bara lära mig av mina misstag. Trial and error. En dag kommer jag att också att kunna brukas.
 
Det finns något tröstande i att alltid bara haft sig själv.
Jag vet att jag står ut ännu en livstid på egen hand.
Jag är inte rädd för att dö ensam. 

 
Det var nog i april som jag började få problem med panikångest, de där oprovocerade attackerna som nu närmast är min vardag. // Det har funnits tider då jag romantiserade min sjukdom och drömde om revben och sönderskurna armar. Skadandet var närmast en ritual och jag suktade efter att alltid bli värre (bättre, skulle jag ha sagt då). Givetvis var allt det där en del av det sjuka och jag tänker inte gräla på mitt gamla jag - men det äcklar mig och jag säger bara: fucking aldrig mer. 
 
Det är inte vackert alls när en tappar precis all luft och allt omkring en försvinner för det enda som finns är ångesten. När det inte slutar göra ont trots det desperata gnuggandet och bankandet mot tinningarna. Det är inte vackert när händerna skakar och rakbladet sveper över höften gång på gång. När det där är det enda som gör det uthärdligt, när det inte är ett val utan när en rispar för att en inte kan göra något annat. Det är inte vackert att förlora kontrollen. Det spelar ingen jävla roll hur mycket det blöder eller om det inte blöder alls. Det är aldrig någonsin vackert. När en kan andas igen och ångrar strecken på huden, när stegen svider och påminner om skammen. 
 
Jag minns inte senast ångesten drabbade mig såhär. Så fruktansvärt intensivt, men framförallt - från ingenstans, nästan oprovocerat. Det är inte häftigt. Det är inte vackert. Jag vill fan bara vara frisk och kunna leva ett vanligt, tråkigt, normalt liv. Jag var fan på gång men nu är jag bara rädd att det här bara är början. 
 
I slutet av april kom jag åter in på det där med hypomani. "Det är inte alls något extremt, jag är inte bortom kontroll, gör inget dumt, jag tror inte ens omgivningen reagerar på det men jag upplever det åtminstone som en distinkt förändring från mitt normala stämningsläge."
 




Follow


NORRA NORRLAND // 21
blivande sjuksköterska och hundägare. dricker kaffe och leker kroppsbyggare. frisk ätstörd men mentalt vrak.