om ätstörningen

Ärligt talat: För varje dag som går känner jag hur jag lämnar ätstörningen allt längre bakom mig. Det absolut bästa jag har gjort i mitt liv är allt som jag har gjort för att bli fri från den och jag är evigt tacksam över att jag aldrig blev sjukare än jag blev. För varje dag som går inser jag kanske också att en aldrig riktigt blir fri (fast vem vet hur det ser ut om fem år tio år tjugo år). Förvisso har nog väldigt få tjejer i den här jävla värld vi lever i ett riktigt sunt förhållande till mat och sin kropp och träning, men jag inser att min relation till allt det där fortfarande präglas av något patologiskt. Det är sorgligt men jag kan acceptera det och jag kommer nog bara, för varje dag till som går, mer och mer kunna försonas vid det och lära mig skilja på vad som är friskt och vad som är sjukt. Det är synd att jag känner att jag måste lära mig leva vid att aldrig bli fri från ätstörningen, men det är okej för jag kan hantera det och jag ger inte efter för impulserna när det finns så mycket annat som är viktigare.
 
- - - TW på resten av inlägget - - - 
 
 
Jag har börjat räkna kalorier. Egentligen är väl begreppet kostregistrera bättre då jag varit intresserad av såväl makro- och mikronutrienter och inte bara haft fokus på kilokalorier. Men, det är något som jag har varit rädd för att göra, rädd att det ska trigga igång allt igen. Kontrollbehov, kalorifobi, kompensation. Det är något som jag å ena sidan försökt intala mig själv att jag aldrig behöver börja göra, att det fyller väldigt liten funktion samtidigt som det innebär en stor risk. Å andra sidan har jag sett det som nödvändigt när jag faktiskt har (sunda) ambitioner med min träning och när jag av olika (sunda) skäl lagt om min kost. Kanske inte nödvändigt, men i alla fall som ett viktigt verktyg och hjälpmedel. På samma sätt har jag resonerat kring att börja väga och mäta mig men jag har än så länge inte införskaffat vare sig våg eller måttband.
 
Jag är glad, och kanske lite stolt, över att det faktiskt har gått bra att registrera min kost. Jag har inte fått någon nämnvärd ångest när jag legat högt eller lågt, inte känt något som helst behov av att kompensera och inte blivit stressad när jag har inte kunnat eller missat att registrera. Det är nästan allt en kan begära. Men jag har insett att det finns vissa problem och den där rädslan för att fastna i dåliga mönster blossar upp.
 
Mitt ätande är aptitstyrt. Jag kan känna hunger, typ när jag börjar skolan tidigt och äter bristfällig frukost så blir jag hungrig framåt lunch, men det är sällan alltså. Det leder dels till att jag är väldigt benägen att överäta när jag har tillgång till sådant som triggar det, dels att jag är benägen att underäta när jag inte har den tillgången. Till exempel igår hade jag ätit knappt 1000 kcal under dagen och hade lätt kunnat stanna där. Den lilla äs-rösten i mig tyckte såklart att det vore vettigt att bara ta proteinshaken som jag hade planerat - men jag åt ett paket kikärtor och åt till och med ren rapsolja bara för att komma upp i en energimängd som på alla sätt är mer förenlig med alla aspekter jag ser av hälsa. Så uppenbarligen fyller kostregistreringen en funktion då jag inte bara behöver hålla koll på att energiintaget inte blir för stort och att proteinintaget är tillräckligt utan även på att jag får i mig tillräckligt med energi
 
Det kanske låter som ett jäkla icke-problem. Jag agerar ju trots allt "rätt" på den information som hade kunnat trigga ätstörningen och försöker korrigerar när jag ligger lågt. Sen är jag trots allt överviktig och faktum är att skulle vilja gå ner ett par kg. Dessutom är det inget fel på min aptit som sådan och jag skulle utan problem kunna äta mer om jag antingen orkade laga riktig mat/äta matlådor två gånger om dagen (vilket jag verkligen inte pallar för min depression är en bitch just nu) eller hade mer lättillgängliga mellanmål hemma. Men så har vi det där med att överäta också. Har jag hemma annan mat än råvaror så äter jag upp det, det funkar inte, det finns liksom ingen mellanväg. Det handlar inte om hetsätning men det känns ändå inte som ett hälsosamt och hållbart beteende. Och även om jag i dagsläget inte får ångest när jag överäter, utan kan resonera kring att det i längden nog inte spelar någon roll, så är jag liksom rädd att förlora kontrollen.
 
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma utan behöver nog bara försöka sätta ord på saker och ting. Jag är långt ifrån ätstörd och jag tror inte ens att jag är påväg att falla dit igen. Mitt issue är nog egentligen den där känslan av att jag inte har kontroll över mig själv, att jag upplever att jag saknar makt att påverka mina beteenden och kontrollera olika impulser. Jag är rädd att jag liksom aldrig kunna slappna av i förhållande till mat och min kropp och träning. Det kanske löser sig, jag kanske bara behöver mer tid, kanske bara behöver slåss ännu hårdare. 
 
 



vecka sexton

Tru shit: Kommande vecka är sista veckan i den här kursen. Jag behöver skriva 11 sidor komplettering för att jag varit dum i huvudet och struntat i alla seminarium + en inlämning på 6 sidor. Det är just därför jag skriver det här inlägget istället. Pray eller slay eller yolo! (Vet inte vad som passar bäst)
 
 
 
💎 Nåväl, en sak har jag lyckats med angående skolan i alla fall: jag gick på en (1/one/unus) föreläsning i veckan!  När en inte varit där på flera veckor så blir jag alltid nervös över att folk ska reagera på att jag plötsligt dyker upp, så det känns faktiskt som en bedrift. Orsaken till att jag ens orkade dra mig dit (kan tillägga att jag hade typ 100 meter till föreläsningslokalen från min lägenhet) var att den läraren är så otroligt bra! Han är så vettig, duktig som pedagog, verkar vara en fantastiskt ssk (och människa!) och har jobbat med sådant jag vill jobba med. Vill verkligen bli som honom och när jag tvivlar på om det här verkligen är vad jag vill göra (för tusan vad jag är opepp på att dela medicin till äldre och lägga om trycksår hela dagarna) så tänker jag på honom och tänker att det visst kan bli bra ändå! 

💎 Föreläsningen var dock mentalt jobbig. Inte bara för att ämnet (krisstöd) som sådant är tufft och himla aktuellt just nu, men jag kunde också relatera personligt en hel del. Förutom hela grejen med att jag har anhöriga som genomgår någon form av krisreaktion just nu så blir jag orolig över mig själv och att jag inte kommer klara av att göra det jag vill för att jag uppenbarligen är väldigt sårbar. Vet ni att vårdpersonal är en riskgrupp för missbruk? Jag har faktiskt aldrig tänkt på det. Toppen liksom, jag har både arv och miljö emot mig - den enda framtid jag kan se just nu är att jag fastnar i ett missbruk och sen tar livet av mig. (Jag förstår verkligen inte hur jag gick och blev såhär nojig? Jag har alltid sett mig som en så himla vettig och realistisk och logisk person. Fast i och för sig är det realistiskt att allt går åt helvete, fy jag vet inte.)
 
💎 Jag känner mest att min enda räddning angående punkten ovan är H och att han borde fria cirka nu. (Dödligt allvar: Jag skulle säga ja. Jag vill flytta ihop nu direkt. Jag vill ha en unge om cirka 5 år. Skyller på att jag har ägglossning ps det har jag inte ens) Men som sagt håller det här så kallade förhållandet på att verkligen raseras. Jag ska inte gå in på några detaljer för det är under min inbillade värdighet, men jag gör det ändå: Vad svarar en ens när någon säger att det är bra att en inte har skurit sig? "Tack"? Är det bara jag som tycker det är helmärkligt att vara så obsessed vid att någon inte ska cutta sig men annars inte verka bry sig om hur personen mår? Jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag blir i varje fall lite ledsen över att jag känner behov av att säga förlåt för att jag får ångest. Det är klart som fan att det är jobbigt för honom och det är klart som fan att det är svinigt av mig att jag inte ens säger vad det är jag mår dåligt över - men det är väl ändå värst för mig, eller. Fan jag är bara så trött och förvirrad.
 
💎 Annars så gav jag blod i veckan. Varje gång jag gjort det så har jag känt mig lite ledsen för att en inte får donera hela sin blodmängd på en gång, det hade känts trevligt. Men det är trevligt med gratis fika och järntabletter, förutom att det känns som en rätt självklar sak att göra om en kan. Skadad som jag redan blivit så reflekterade jag över alla fel sköterskan gjorde, och just hon (som nog har stuckit mig hälften av gångerna jag gett blod) är så himla otrevlig. Ska inte bli som henne. 
 
💎 Det är mindre än fyra dygn till mitt förbannade jävla läkarbesök. Ångest. 
 



jag är ingen, du är aprilhimlen

Mitt jävla psyke bara fortsätter att falla i bitar. Jag har utvecklat förväntansångest. Jag kanske har haft det i någon form ett bra tag, men igår slog det mig verkligen vad det är. Oron över att få ångest stegras bara i takt med att trycket över bröstet blir större. Jag vill bara inte vara en jävla belastning, han ska inte behöva trösta mig varenda jävla gång vi ses, han är värd så mycket mer. Han frågar om det är något särskilt jag tänker på och jag skäms över att jag som vanligt inte kan yttra ett ord. Men vad skulle jag ens säga? Jag tänker ju på allt. Han vänder ryggen mot mig, är det en protest? Och jag kryper ihop mot väggen, hoppas att han inte hör hur min andningsfrekvens stegras. Men han drar mig intill sig, håller om mig tills våra bröstkorgar följer samma rytm. Vi är så långt ifrån men så finns de där ögonblicken när vi verkligen når fram och jag inser att det kommer vara värt det till slut. Och jag försöker intala mig att han måste känna samma sak ibland, att han menade vad han sa när han skrev att jag var värd att vänta på.
 
 
Som vanligt inser jag hur farligt snabbt tiden rör sig. Det finns inte längre någon chans i världen att jag ska hinna klart med den här kursen i tid och när det enda jag gör om dagarna är att oroa mig inför den tjugosjätte så kan jag inte ens försöka jobba ikapp litegrann. Jag ska snart ut på praktik och även om det såklart känns spännande så är det mest ännu ett stressmoment, jag har liksom inte tid eller ork med det just nu. För att inte tala om att det snartär sommar och att jag fortfarande inte har sökt något jobb. Jag skickar in min högskoleansökan och kollar GMU-starter, tror egentligen inte att det kommer bli något av något av det men det känns tryggt att ha någon form av reservplan. Men även om jag mentalt kanske är skörare än någonsin så känns fysiken desto bättre. Jag är övertygad om att mitt nya träningsupplägg är exakt vad jag behöver. Ryggen håller ihop och det är verkligen min prioritet att det ska förbli så. 



livet suger osv

 
Felåt felåt för mitt smått hysteriska inlägg igår, men ska jag beskriva min sinnesstämning just nu så är det skärrad. Jag vill på riktigt bara lägga mig under min säng och ruttna bort, jag orkar inte mer. Orkar inte känna mig så misslyckad och orkar inte känna mig så inkompetent. Jag är trött på all jävla tid som bara rinner bort, det är snart maj och jag har inte kommit någonstans? Och det här jävla förhållandet det håller verkligen inte länge till, jag märker ju det men det finns ingenting jag kan göra åt det, det gör faktiskt inte det. Men jag vet inte om jag klarar mig utan honom.
 
Jag har i alla fall börjat skriva på en av alla förbannade kompletteringar jag har att göra. Dricker kaffe, gråter, skriver - typ så. Det är verkligen spännande med psykologi, jag tycker verkligen det men jag kan verkligen inte fokusera som jag borde. Det är jävligt svårt när SPQ och RAADS ligger brevid på bordet och när det enda som får mobilen att plinga till är reklammejl. Gråter, skriver, dricker kaffe. Jag äter för lite men är ändå tjock. Rävdrottningen håller mig i alla fall lite sane; tvingar mig kliva upp, klä på mig, ta mig utanför dörren. Tar mig till gymmet ibland, det är alltid värt det när jag väl är där, annars väntar jag bara hela dagarna på att få gå och lägga mig igen. 
 
 



170412

 
Jag har bara väntat på den där förbannade jävla kallelsen från psyk, väntat och inte kunnat göra någonting annat av oro. Har inte kunnat koncentrera mig över huvud taget på läroböckerna och ligger alldeles för långt efter. Men igår låg till slut brevet i postfacket, en tid två veckor bort och fyra häften med frågor, och jag känner mig inte ett dugg lugnare.
 
Igår grät jag halva dagen, ville skada mig men tog mina piller från förpackningen med hans namn på och lät bli att skicka sms till honom som jag skulle ångra. SPQ och RAADS. Jag förstår att de misstänker att jag är autistisk, jag förstår att de måste börja i någon ände - men jag vet att jag varken är aspie eller schizotyp, det är verkligen inte det som är fel på mig. Och det som gör mest ont är att jag inte klarar av att förmedla till dem vad mina issues är och inte är, att jag ger dem fel bild av mig - och att jag antagligen kommer sitta där om två veckor, med läkaren som jag kanske redan stött på på mitt ICA, och att hen också kommer tro att jag inte förstår mig på människor och inte vet hur jag ska bete mig socialt.  
 
Idag gråter jag också. Av rädsla. Jag är rädd att jag är sjukare än jag tror, att det här bara är början. Jag tänker på C och på hur hon mått så mycket värre än vi alla anat och på hur vi borde ha reagerat tidigare. De gånger jag har sett upp mot natthimlen och kunnat svära på att de gröna flammorna betyder någonting, har det varit sjukt? Jag tänker på C och på allt som jag alltid beundrat med henne, som jag fortfarande beundrar, och jag undrar om hennes urkraft också bara är symptom? Jag är rädd, för jag trodde att jag äntligen börjat lära känna mig själv på riktigt - men jag vet inte längre vad som är sjukt och vad som är jag.
 
De kan inte bara skicka SPQ och RAADS hem till mig utan förklaring och ge mig en tid om två veckor. Han kan inte bara säga att han ställer upp och hjälper mig på alla sätt han kan och sen aldrig fråga hur det går. Hur fan har de tänkt att jag ska orka när jag inte ens orkar dushca? Jag tänker inte ens säga förlåt om jag skär mig för du bryr dig uppenbarligen inte.
 



170409

Allt oftare har jag känt hur ångesten kryper sig på när jag är bland folk, eller mer bestämt: när jag är med honom bland folk. Jag vet inte vad det är, oftast är det ingenting särskilt som triggar igång det utan jag bara känner pulsen öka och synfältet bli snävare. Kanske beror det på alla ord jag inte kan yttra till honom, på tystnaden som lägger sig trots att den sällan känns obekväm. Kanske beror det bara på att jag inte kan fly som jag kan när jag är ensam bland folk, fly till musiken eller gågågå tills ryggraden slappnar av igen.

 

Det har aldrig varit allvarligt: jag har kunnat ta en klunk kaffe, ett djupt andetag och möta hans blick igen, bekräfta att jag är okej (för både honom och mig själv). Men idag bara fyllde hjärtslagen öronen och allt omkring mig var tusen mil därifrån, andningsfrekvensen steg och jag kunde inte göra något annat än att treva med blicken över bordet. Han frågade om jag var ok och jag nickade smått desperat, "bekräfta att allt är okej så blir allt bra", men det hjälpte inte utan ångesten hade mig redan. Han la handen på min och gav mig på så sätt en kontakt till verkligheten (eller gav omgivningen en kontakt till verkligheten, hur det nu var). När han fortsatte misslyckas med att fånga min blick satte han sig brevid mig och med hans arm omkring mig lyckades jag undvika fullskalig panik. 

 
Jag vet att det sista jag ska göra är att bli rädd för att det här inte var första och sista gången, att den rädslan bara gör risken större och ångesten värre. Men det som skrämmer oss kan vi inte välja. Precis som att jag är rädd att jag också ska läggas in enligt LPT en dag. Precis som att jag är rädd att jag också ska sätta alkoholen framför allt. Precis som jag ständigt är livrädd för att han ska lämna mig. Han frågar om det är något särskilt jag tänker på, om det är någonting jag vill berätta. Jag vill kvida till honom att allting bara går sönder, att jag inte orkar mer, att jag vaknar varje morgon och bara hatar mig själv. Men som vanligt säger jag inte ett ord och han lämnar mig ensam på busshållplatsen.



muskelruptur

Typ exakt allt är verkligen kaotiskt just nu och jag vet inte alls vart jag ska börja. Vissa saker verkar kanske vara påväg att bli bättre men vissa saker ser så fruktansvärt hopplöst ut. Så jag börjar med kroppen, det kan jag i alla fall sätta ord på.
 
 
Som ni kanske vet eller inte vet så skadade jag min skuldra för lite drygt ett år sedan och det tog alldeles för länge för den att bli bättre. Det är först i början på det här året som jag har känt att jag har kunnat träna relativt obehindrat. Allt är såklart mitt eget fel; när jag skadade mig lyssnade jag inte på (eller snarare förstod inte) min kropp och fortsatte träna, och när jag väl insåg att min rygg var fuckad och jag behövde rehabträna så hade jag alldeles för lite tålamod. Nåja. I fredags lyckades jag riva upp allt riktigt ordentligt när skulle dra mark. Det var såklart mitt eget fel igen; hade inte värmt upp tillräckligt och trots att jag hade lite känningar så fortsatte jag öka vikterna. Jag hade riktigt jävla brutalt ont, jag grät när jag skulle ta på mig byxorna eller resa mig ur sängen på morgonen, och såhär nästan en vecka senare knaprar jag fortfarande diklofenak och paracetamol. (Trycker tolv tabletter om dagen totalt just nu haha, känner mig som en junkie eller en tant).
 
Varje vettig människa skulle såklart fatta att det är dags att söka vård, ta hjälp av en fysioterapeut och se till att rehaben blir bra den här gången. Men jag är inte vettig någonstans så jag har inte ens frågat min läkarbf om råd, yolo liksom. Men jag har verkligen läst på nu och ska verkligen ge fan på att det här ska bli bra. Jag har bestämt mig för att sadla om från wannabe-styrkelyftare till kroppsbyggare - inte för att det egentligen ska vara nödvändigt men för att jag tror att jag behöver göra en större förändring av min träning för att inte fastna i samma fällor igen. Så jag har skrivit ihop ett träningsprogram som jag ska följa jättestrikt och jag är faktiskt fett peppad - men så länge jag har ont i skuldran får jag bara träna isolerande benövningar. Jag hoppas att jag kan gå av smärtstillande efter helgen och då börja med rehabövningar. Jag kan inte ens börja löpträna just nu, för det gör ont när jag andas djupt så det suger också.
 
Vi får se, jag kanske kommer skriva mer om träningen för accountability men annars så har jag börjat uppdatera min instagram med matbilder igen. Så följ Stendamm, det är fett mycket grötbilder. .
 



april kom till stan, läget var desperat

Det var verkligen inte såhär tvåtusensjutton skulle bli, det är redan april och varje vecka är bara början på någonting värre. Kanske måste exakt allting kastas omkull innan det kan bli bra? Det är i alla fall det jag måste försöka tro.
 
 
Mamma sitter vid köksbordet och gråter. Jag kokar kaffe, sitter mittemot och tidningen framför mig byter aldrig blad. Den här gången handlar det inte om honom (den här gången är hans blick klar, han kramar om henne och jag önskar så obeskrivligt djupt att det alltid kunde få vara så). Men som de andra gångerna hon gråtit vid köksbordet så försäkrar jag henne om att hon har handlat rätt, att det inte är hennes fel, att hon gör vad hon måste, att saker kan bli bättre även om det kommer ta tid. 
 
Tabletter och telefonsamtal. Suiciduttalanden och sirener. Polishandräckning. Tvångsvård. Anklagelser. Förnekelse. Kränkningar. Tvivel.
 
Jag sitter mittemot, vill sträcka fram handen och lova henne att hon inte ska behöva sitta vid köksbordet och gråta över mig. Men jag kan inte ge henne sådana löften och det gör ont i hela kroppen, det finns så mycket jag skulle vilja berätta; mest vill jag kanske berätta att hon har växt så himla mycket och att jag beundrar det även om jag önskar att hon skulle slippa gå igenom allt det här. Hon vet nog inte hur väl jag förstår vad det är hon går igenom. Om att göra någon illa för att det inte finns något annat som är rätt, det där med att vilja hjälpa någon som inte vill ta emot hjälpen. 
 
Själv fortsätter jag bara att vänta på svar. Men jag blir allt säkrare på min sak. Och jag inser att även om jag aldrig kan ge några löften, även om allt går åt helvete oavsett vad jag gör, så måste jag slåss nu. 
 
 



vecka tretton

 
Idag vaknade jag till ett riktigt jäkla snöoväder och då var det himla skönt att ha cirka femtio meter till skolan. Det har snöat hela förmiddagen men nu är det det vårväder igen! Jag har haft föreläsningar i psykologi hela dagen och det är så oerhört spännande även om examinationerna i kursen är rätt tunga. Jag kan inte låta bli att applicera allting på mig själv; till exempel så har jag en klockren otrygg-ambivalent arbetsmodell enligt Bowlbys anknytningsteori. Jag vet förvisso inte hur det informationen kan hjälpa mig och jag borde såklart ha ett patientfokus, men en får väl börja någonstans tänker jag?
 
Det halsonda verkar inte bryta ut i någon riktig förkylning så jag vet inte riktigt vad det var. Jag ska vila någon dag till men sen är jag himla pepp på att once and for all komma tillbaka till träningen, men luftvägarna kunde såklart inte låta bli att fucka ur så jag ser fram emot ett par veckor med rethosta och nedsatt lungkapacitet. Annars så mår just för tillfället helt okej; slutet på förra veckan var ju rätt brutalt (i lördags var det enda jag gjorde i princip att läsa ut Norwegian Wood och däremellan ha ångest och gråta ögonen ur mig) men jag har nog landat lite och tvingats lägga fokus på annat, vilket såklart är skönt och jag hoppas att veckan kan fortsätta så.
 
 
P.S. Klockan är halv sju och det är fortfarande ljust ute!! Jag gråter nästan!!<33
 



.

 
Livet fortsätter att falla i bitar och jag fokuserar mest på att bara andas in och andas ut. Dagens tentor gick i alla fall bra, trots dålig sömn och inget koffein i blodet. Sen jag kom hem har jag lyckats få undan all disk och tagit mig igenom snart en tredjedel av Norwegian Wood. Jag hade tänkt träna ikväll men har ont i halsen och i min förbannade jäkla vrist, så det blir nog bara en kortare promenad med hunden. Ska nog lägga mig extra tidigt ikväll och ärligt talat så vill jag bara att helgen ska vara över.
 
 



170322

Jag hade tänkt träna ikväll och jag skulle ha behövt plugga till tentorna på fredag. Mamma frågar om jag ska komma dit, lillebror skulle behöva låna medicin och jag saknar Rävdrottningen. Jag behöver städa, diskbänken är full och det är kläder överallt och jag kan knappast göra något vettigt vid köksbordet. Men det blir ingenting av det där; ångesten slår ner från exakt ingenstans, en rak jävla höger och jag faller handlöst. Den är brutal, kan inte andas och vill dö. Är säker på att jag kommer förstöra min hud men jag lyckas låta bli och den klingar av relativt snabbt. Den kommer tillbaka, inte lika starkt men fullt tillräckligt, och även då den sjunker undan gör hela verkligheten bara så ont. Helst ville jag nog krypa upp i hans famn men jag vågade inte skriva till honom. Så jag kokade en halvliter med te, tog medicin och såg Homeland. Nu ska jag sova och jag tvivlar på att det blir något av de planer jag hade för imorgon. 
 



knark

 
Jag har gått på antidepp i en och en halv månad nu. Mår fortfarande lika kasst. Det känns fortfarande som att allt bara går utför. Läkaren har såklart inte följt upp behandlingen, grabben har inte heller frågat något alls och det finns inte en chans i världen att jag kommer ta upp det med vare sig vården eller honom (även om han säkert skulle kunna höja dosen). Så jag ler och sväljer mina femton milligram. Han tror kanske att jag mår bättre, för vi träffas knappt alls och han slipper se sår (jag tror inte han lagt märke till de nya ärren) och jag får nog inte ångest lika ofta när jag är med honom nu, och jag pratar ju inte med honom så hur i helvete ska han veta hur jävla nattsvart min värld är? Men missförstå mig inte, mina femton milligram är guldvärda; jag lägger mig tidigt och jag somnar lätt, slipper nätterna och ångesten som så ofta kryper fram just då. Och missförstå mig inte; han får mig att vilja leva, han är snart den enda jag har, han får mig att vilja slåss, han får mig att nästan våga tro på någonting bättre.
 



söndag:

Jag tänkte på att varje gång som jag försöker skriva ett vardagsinlägg så inleder jag med att uttrycka hur oerhört händelselöst och oproduktivt mitt liv är, och att det är himla patetiskt och onyanserat att alltid skriva så. Jag måste liksom, på så många plan, acceptera att min setpoint är jävligt låg och sluta jämföra mig med andra eller med mig själv förut. Klyschigt men sant. Så: jag har gjort rätt mycket i helgen.
 
 
Vädret har fortsatt varit magiskt: soligt och ett par plusgrader, sådär så att en kan promenera utan jacka! Solen lyser in i lägenheten typ hela dagen och just nu är det riktigt härligt men jag anar att sommaren kommer bli jobbig. Till veckan har jag fyra mindre tentor och jag känner mig rätt lugn inför dem, jag gick igenom två gamla tentor igår och ska försöka ta mig igenom de andra två idag. Igår läste jag ut Animal Farm, det tog mig pinsamt länge att ta mig igenom den men jag tyckte faktiskt om den väldigt mycket; den är liksom lättsam och komisk men samtidigt så djupt obehaglig och allvarlig. Jag var på biblioteket i fredags och lånade två böcker och jag hoppas verkligen att den här läspeppen håller i sig! 
 
Annars har jag varit och handlat mat idag. Det blir oftast att jag gör det på söndagar, vilket såklart inte är så mycket av ett medvetet val utan mer beror på att jag skjuter upp det hela veckan men inte vill missa veckans erbjudanden. Affären nära mig är så himla bra, det är billigt trots att det är en liten butik och de har himla bra utbud av typ veganska och utländska produkter. Jag vill verkligen bli bättre på att laga mat från grunden, typ orka baka bröd och syra grönsaker. Jag är i alla fall fett duktig på att koka bönor själv och frysa in. 
 
Igår var jag fett osugen på att träna men jag tog mig till slut iväg till gymmet och passet kändes så himla bra! Även om jag var svag osv så var känslan rätt igenom så bra och jag kände liksom att jag fick hopp om att jag kan komma tillbaka till där jag varit. Jag har fortfarande inte skriva ihop något program men har i alla fall någon slags mental outline för hur jag ska träna, vilket är mer än jag haft tidigare. Ikväll är planen att dra mark och köra lite komplement för ryggen. 
 
Bara för att ha en anledning att fortsätta prokrastinera så kan jag berätta att jag har beställt en ny mobil! Jag lyckades paja min för gott i torsdags, jag har verkligen misshandlat den redan innan men det känns rätt surt ändå, jag tyckte verkligen om den och den funkade ju liksom så det är ju bara en så onödig kostnad. Nåväl. Jag får tillbaka pengar på försäkringen för veterinärkostnaderna till veckan och jag ska försöka spendera en del. Jag har en sån jäkla irrationell ångest över att spendera pengar men jag behöver och vill ha kläder och vååårskor. 
 
Till veckan ska jag (förutom att skriva tentor och gå på stan och försöka baka bröd och läsa skönlitteratur och fortsätta träna) äta palt hos mina föräldrar och jag tycker verkligen att grabben ska bjuda mig på vin till helgen. Jag har inte druckit vin på jättelänge (inte sen jag började på antidepp faktiskt) och han har varit upptagen flera helger i rad. Aa, vi hörs.
 
 



mars.

Det är sol och fem plusgrader, snön ligger tjock och isen döljer vågorna. Promenerar över bron i min vårjacka, älskar den här årstiden men jag gråter. Jag är a waste of time för honom och ingenting kommer någonsin kunna bli bättre, varje vecka bara fortsätter allting gå utför. En vit pick-up passerar mig, dränker mig i avgastungt smältvatten. Jag svär efter den, kramar ur håret och önskar tyst att den skulle ha krossat mina revben istället. Solen värmer och jag borde vara lycklig, men jag har ärr på höften och jag har svalt för många ord. Det kan inte vara såhär längre, jag måste göra någonting; men jag klarar det ju inte? Jag försökerförsökerförsöker men det spelar ingen roll. 



I got issues and one of them is how bad I need you.

 
Jag har snart inga vänner kvar och jag skär mig fast jag inte får. Kan vi inte bara sluta romantisera allt? Sluta låtsas att det finns något vackert i det som är sjukt? Jag agerar på impuls och det slutar aldrig bra, det är för lätt att strunta i konsekvenserna. Kan vi inte säga vad vi faktiskt tänker? Bara vara raka? Jag är hård men mina resonemang är logiska; jag försöker vara lugn, inte argumentera på känsla.
 
Jag klarar mig inte själv och det finns ingen som kommer ge mig den hjälp jag behöver. De vill bara ha mig om jag är tam. Jag klarar mig inte själv men jag försöker verkligen, tro mig.
 



It doesn't matter if I'm not enough.

 
Jag klarar mig såklart utan medicin. Ständigt jävla naiv. Egentligen handlar det inte så mycket om att jag behöver substanser i blodbanan, om att känna effekten kicka in, givetvis klarar jag mig utan det. Men tanken på att eventuellt inte kunna somna på grund av ångest gav mig ångest och därifrån slog exakt alla andra dåliga tankar  ner. Jag tröstade mig med att jag faktiskt inte gjort mig illa varken före eller efter tisdagen. Jag tröstade mig med att Vi inte kommer ses på en vecka, han kanske inte ens behöver märka det? Och jag skadade mig. Och jag skäms och jag ångrar det. Fan.
 
Hela förmiddagen har jag mest hängt i sängen, druckit kaffe och läst Sputnikälskling. Jag lånade den för några månader sedan men blev aldrig så att jag läste den då. Men wow! Måste verkligen bli bättre på att läsa böcker, jag tycker ju om det så mycket och det finns ju så himla mycket magiskt? Annars så ska jag ta mig till gymmet och apoteket om en stund och sen blir det nog en kvällspromenad med hunden innan jag lägger mig tidigt. Ser så fruktansvärt lite fram emot helgen. 
 



yolo

Det känns lite lugnare nu igen. Jag blir så ledsen på mig själv för att jag blir så himla paranoid och tänker så illa om folk (och mig själv) när jag mår dåligt. Och jag blir så ledsen för att jag utsätter honom för min ångest, han ska inte behöva hålla fast mina händer, inte när allt skulle kunna undvikas om jag bara kunde prata med honom. Annars så är jag utan medicin för att jag inte har bett om förnyat recept. Jag klarar mig såklart och jag bör ha fått recept innan helgen men blir bara trött på att jag är så oförmögen att vara vuxen och ta hand om mig själv.
 
Jag tror att jag har börjat hitta tillbaka till träningen. Jag försöker acceptera att jag har andra förutsättningar nu än vad jag haft tidigare och att det inte är rimligt för mig att träna 6+ gånger i veckan nu och att det är fullt möjligt att göra framsteg ändå. Kroppen verkar hålla ihop rätt bra och jag är verkligen noggrann med att vara lyhörd, så fort jag känner av de gamla skadorna så backar jag. Jag ska skriva ihop ett träningsprogram så snart som möjligt också för just nu har jag verkligen ingen struktur och även om det finns fördelar med det också så tror jag att jag skulle må bra av något lite mer genomtänkt att följa. 
 
 
 
 



you don't care, you never did

 
Veckan har as usual varit händelselös. Har skickat in en rapport och haft ett seminarium men annars har jag inte rört skolarbetet. Till veckan har jag också bara en dag med schemalagd undervisning plus en dag då vi ska göra en grupphemtenta, resten av tiden borde jag såklart ägna åt att tentaplugg men jag tvivlar starkt på att det kommer bli särskilt mycket av det. Drottningen fick suturerna borttagna i fredags och var himla glad över att äntligen få springa lös igen. Det snöade helt galet mycket i början av veckan men sen har det varit så jäkla fint väder, det här är nog min favorittid på året - när det är massor med snö och inte slaskigt men solen är uppe länge om dagarna och en börjar känna hur den faktiskt värmer.
 
 Jag har mest känt mig äckligt stressad och trött och ledsen och ensam och ångestfylld. Jag har gråtit i flera dagar nu, hela tillvaron känns bara så oerhört meningslös och hopplös och jag orkar ingenting. Och jag ångrar att jag någonsin lät mig falla för honom, att jag börjar riva mina murar för honom; för han bryr sig inte ett dugg, han vill inte ha mig, vi kommer aldrig någonsin bli bra.
 



mirage pt. XXI

Livet suger typ ofantligt mycket just nu och jag bara fattar inte vad jag ska göra av mig själv. När jag är känner mig nere och ensammen så tänker jag som klarast och jag inser att jag nog helt enkelt mår bäst i min ensamhet - jag har skyhöga krav på människor och ingen kommer någonsin kunna leva upp till dem, jag kommer alltid bli besviken och ingen finns någonsin där för mig när jag faktiskt behöver dem. Nu låter jag som världens narcissist men samtidigt som jag har låga tankar om människor i min omgivning så hatar jag mig själv och vet att de är värd bättre än mig. Att dra sig undan blir liksom en win-win-situation. Jag inser bara allt mer hur det här så kallade förhållandet inte funkar. Det är såklart alltid en som känner mer och som har ett större behov av att höras - och jag hade nog fixat att vara i den positionen om jag mådde bra i övrigt, men nu gör jag inte det. Jag blir jävligt provocerad av att han ibland faktiskt verkar jävligt mån om hur jag mår men oftast uppenbarligen ger blanka fan i det. Alltså jag fattar verkligen ingenting. Och jag blir typ bara ledsen för att jag utsätter mig själv för allt det här, att jag utsätter mig för en jävla heterorelation; för jag ser ju för fan alla mönstren, det är inte han det är fel på utan han är en helt enkelt bara en jävla snubbe och jag är bara en jobbig krävande fjantig gnällig jävla flickvän. Och jag ursäktar allt som han gör fel med att han är så fin i övrigt och gör allting rätt men det är väl för fan inte "fint" att inte bli arg när någon får panikångest? Det är liksom vanligt jävla hyfs. 
 
Alltså jag vet inte. Jag är bara så trött och ledsen och förvirrad. Jag är så jävla kär och han är så bra och jag behöver honom men han fattar inte hur mycket jag behöver honom. På tisdag ska jag till psyk och jag kommer ha så jävla mycket ångest inför det och jag vet att jag kommer vilja skada mig och jag kommer fan inte ens försöka stå emot för han bryr sig ju för fan inte om att förebygga det. Han får bli hur jävla arg och besviken han bli. Jag har för i helvete berättat att den enda anledningen till att jag låter bli är att han inte vill det? Jag orkar inte be om mer hjälp.
 
 



#stabilt

 
Hej vänner. Plötsligt har en massa tid passerat och jag vet ärligt talat inte vart den tagit vägen? Det är snart mars och sen är det nästan vår och till slut sitter jag där och undrar hur jag lyckats ta mig igenom en till hel termin. Slutet av förra veckan spenderade jag på en ortopedavdelning, vilket var en rätt intetsägande upplevelse tbh; även om jag känner att det alltid är roligt och givande att bara få iaktta så fick jag i princip inte göra någonting alls, mina handledare var så himla stressade (vilket såklart är förståeligt) och jag kände bara att det inte var en arbetsplats jag kan tänka mig att jobba på. Andra dagen var rätt fruktansvärd av flera skäl, jag höll ihop mig själv tills jag slutade men sen höll jag på att få panik inne på toaletten, tog två atarax innan jag lämnade sjukhuset och kände bara att det var en dålig idé att köra bil i det tillståndet samtidigt som jag behövde få komma hem och behövde sysselsätta mig med något. Panikgrät en halvtimme i bilen och intalade mig själv att om jag så måste ta livet av mig så vill jag inte göra det genom att köra ihjäl mig själv och när jag väl kom ut på E4:an hade jag lyckats lugna ner mig. 
 
I måndags var det Rävdrottningens tur att besöka ortopeden. Jag spenderade mest hela dagen på att vänta, dricka kaffe och lösa korsord tills vi fick hämta en rätt neddrogad hund med en kortare svans än när vi dumpade henne på morgonen. Den natten sov jag hos mina föräldrar eftersom mitt mammahjärta klarade inte av att lämna henne ensam även om allt hade gått bra och det som verkade besvära henne mest var kragen. Resten av veckan har jag dock varit hundlös men jag har inte fått särskilt mycket gjort ändå, har mest lyssnat på poddar och ätit jordnötssmör? Idag har jag haft laboration i venprovtagning och i helgen kommer jag behöva plugga en del, annars är planen för ikväll att köra ett styrkepass och sen äta choklad. Fått en kallelse till psykiatrin och det känns sådär, jag vet att jag måste lyckas ta mig dit den här gången...
 



vecka sju

 
Det är lite lugnare nu, jag är lite lugnare. Jag skulle till psyk idag men jag bangade, psykade ur på grabben under helgen istället. Det kanske var dumt att avboka besöket men jag hade inte fixat det, intalar mig att det är klokt att respektera mina egna gränser? Fast jag skäms, han säger att jag måste stå ut med jobbiga situationer, jag vet att han har rätt. Det är dumt att låta min osäkerhet gå ut över honom men jag är glad att jag var rak. Han säger att han tycker om att vara med mig, jag vill skrika att han ljuger. Pendlar ständigt mellan hopplöshet och beslutsamhet, mellan misstro och tillit. Det är tungt men jag har knaprat en karta nu. Resten av veckan har jag fältstudier. Jag känner mig allt annat än förberedd, det är för mycket nu. Fan, jag är så vilse, jag raserar alla murar, jag bränner alla broar, snart har jag ingenting kvar. 
 



Men vissa andra gräver ner sina fötter tar spjärn.

Allting går utför känns det som. Jag tappar greppet allt mer, tappar motivationen, tappar hoppet. Självmordstankarna är starkare än på åratal och jag har aldrig någonsin varit såhär orkeslös. Dagarna är bara ett tidsfördriv, jag väntar bara på att han ska höra av sig och när jag inser att han inte kommer göra det så väntar jag bara tills det börjar bli en rimlig tid att få gå och lägga sig igen. 
 
En av de största orsakerna till mitt psykiska mående är mitt självhat; det djupa föraktet jag känner inför allt som jag är och allt som jag gör. Och det hela blir en nedåtgående spiral, självhatet växer desto sämre jag mår. Och någonstans kommer jag till en punkt då jag inser att jag är värd exakt noll och jag blir övertygad om att ingen någonsin vill ha mig. Han säger att han inte kommer överge mig - men han inser nog inte att jag kommer överge honom. Jag kommer dra mig undan, jag kommer isolera mig.
 
Jag behöver mer än han vill ge mig - jag behöver mer än jag någonsin kan be honom om. Jag vill inte att han ska hjälpa mig om han inte själv vill hjälpa mig. Jag vill inte träffa mig om han själv inte vill ha mig där. 
 
 



allting går på tomgång här, finns inga vägar att välja

 
I några dagar kändes det bra att de första, stapplande stegen var tagna. I några dagar kunde jag andas ut efter en brutalt ångestfylld vecka. I några dagar trodde jag på att det kan bli bättre.
 
Men jag insåg farligt fort att allt är hopplöst, meningslöst, att jag är maktlös. De skriver om autism och om tvångstankar, jag har inget av det där. De ringer från psyk och inte fan orkar jag svara. Det kommer inte bli lättare nästa gång jag ska sitta och berätta om mina issues, det kommer vara minsta lika jobbigt. Han kan hålla mig i handen, han kan skrika åt mig
 
Jag tar min medicin och sover i alla fall bra om nätterna, lägger mig innan elva. Jag tar till och med Atarax när jag känner hur ångesten börjar bli för stor, när skadeimpulserna hotar ta över - jag gör vad jag ska, gör vad jag kan men när tabletten inte hjälper, när jag redan är dränerad på all kraft så kan jag inte stå emot. Snälla bli inte arg, snälla jag skäms redan tillräckligt. Mitt självförakt är nog med straff, snälla avvisa mig inte mer, snälla jag ska inte skada mig igen. Snällasnällasnälla. Lämna mig inte, snälla stå ut med mig, jag behöver dig. 
 
 
Det är lika bra att du dumpar mig. Du är värd bättre än mig. Snälla, lämna mig så att jag kan dö.
 



tredje februari

"Nu har vi tagit första steget i alla fall" skriver han och jag försöker att andas ut. Hela kroppen är så slut och jag känner mig mest tom, får inte riktigt grepp om alla tankar och känslor som jag vet finns någonstans. En remiss och en till förpackning tabletter. Vi har tagit första steget men det är bara början, jag försöker att lita på honom när han säger att jag kan må bättre. Det är tungt nu och jag vet att det kommer dröja innan jag ser en ljusning. Självföraktet tär nog på mig värre än någonsin men bredvid mig glittrar han klarare än någon någonsin har glittrat. Jag vet att jag ska göra det här för min egen skull men om jag inte kan det så är det väl tillräckligt bra om jag gör det för honom?
 
 



i februari sattes elchockerna in

Vi tar vid där jag slutade igår. Det blev inget gym utan jag och rävdrottningen promenerade runt berget till min systers nya lya. Det var norrsken ute då och jag såg upp mot det och tyckte mig naivt höra det säga till mig att morgondagen skulle bli bra. Syster och jag drack te och byggde IKEA-möbler och plockade hår från hunden som börjat fälla förbaskat mycket och allt kändes bara mysigt och lugnt och jag tänkte inte så himla mycket på onsdagen. Sen promenerade jag hem vid halv elva och ångesten slog till, jag grät och var så jävla borta i huvudet, höll inte på att hitta ut ur bostadsområdet och jag har en känsla av att om jag hade varit själv där, utan hundhjärtat, så hade jag klivit ut framför bussen. Men vi ska inte tänka så nu.
 
 
Jag fick i alla fall sova rätt bra men hela morgonen har jag haft ångest över att saker inte blev som de skulle, att jag måste vänta ytterligare två dagar. Det handlar ju egentligen inte om att det är så akut, herregud jag har klarat mig i flera månader, men det där med att ha varit inställd på saker och att ha våndats liksom i onödan det fuckar sönder mig. Just nu känner jag bara för att lägga mig under sängen och aldrig krypa fram igen, bara släppa allt, strunta i allt, ge upp allt. Lite som när jag bara föll ihop på arenagolvet när allt bara var för mycket och saker bara blev fel. Jag kommer ta mig igenom det här, såklart, men det är riktigt jävla tungt just nu. På fredag har vi i alla fall en tid bokad och jag antar att det ska mycket till för att det också ska skrotas.
 
Så planerna för resten av veckan är mest att stå ut. Jag är helt ledig men ska försöka att läsa lite, behöver förbereda mig inför labbar och inför fältstudier. Om jag orkar tänkte jag promenera till mina föräldrar idag, hämta långfärdsskridskorna och åka (halva vägen) hem! Imorgon ska jag på en lunchföreläsning med en paleoivrare och efter det tänker jag att jag ska försöka ta mig in till stan. Jag är rätt säker på att jag mår bättre av att försöka sysselsätta mig, distrahera tankarna liksom, även om jag känner mig fullkomligt orkeslös. 
 
I övrigt så är det en vecka sen jag träffade H nu och även om jag low key saknar honom och även om han sagt att jag får sova hos honom när jag vill - så är det sista jag känner för att göra just nu att fråga om han vill ses. Jag orkar verkligen inte ha den där känslan av att han träffar mig fastän han själv egentligen inte vill och det sista jag klarar av nu är att känna mig avvisad. Stabilt javisst.
 
 



I'm not simple, it's trigonometry

Min blogg börjar likna en dagbok, det där som jag i mitt stilla sinne alltid föraktat. Jag har aldrig haft något emot andras vardagsbloggar men något med att jag skulle skriva om min innehållslösa vardag har fått det att krypa obehagligt i kroppen. Det är lite samma sak som att jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig själv kär, att jag aldrig någonsin skulle bli en sån som bara pratar om sin jävla kille men sen så sitter jag här ändå; kärsomfan och utan någon som helst värdighet. Så jag tänker att jag lika gärna kan embracea mitt förfall, carpe diem osv.
 
 
Det känns som att jag knappt sovit alls inatt och från halv åtta på morgonen låg jag i sängen och väntade på min dödsdom. Vid halv nio plingade mobilen till och det blev inget vc idag, på ett sätt var det såklart skönt att få slippa men jag var ändå inställd på det och det känns ju knappast bättre att behöva våndas ännu ett dygn. Jag har spenderat hela dagen på skolan i alla fall och det var skönt att tvingas fokusera på något annat även om hela eftermiddagen bara var repetition. Jag och drottningen ska ta en promenad, sen tänkte jag försöka ta mig till gymmet och förhoppningsvis gör sömnbrist/medicintröghet/helskoldag/muskulärutmattning att jag kan somna hyfsat lätt ikväll fast jag vet att imorgon kommer bli ett helvete. 
 



vecka fem

 
Hela helgen har bjudit på helt fantastiskt väder som verkar fortsätta hålla i sig och det gör verkligen tillvaron lite mer uthärdlig! Jag hade egentligen räknestuga i skolan idag men stannade hemma, dels kände jag inte direkt att jag behövde gå dit och dels är jag helt däckad av Ataraxen jag tog igår. Jag blev likadan när jag tog äldre sortens antihistaminer mot allergi förut, sov så fort jag kom hem från skolan fram till middagen och kunde ändå somna framför TV:en sen på kvällen, och det är en så himla osoft känsla. Men jag tänker att det kanske ändå är värt att ta Atarax för att trubba av den värsta ångesten ibland? Nåväl, vi får se.
 
I morgon ska jag troligtvis till vårdcentralen och det känns så obeskrivligt skrämmande men förhoppningsvis blir det bra. H (som för i övrigt, enligt min journal, är min pojkvän. vi har ju aldrig pratat och jag vet egentligen inte om vi är i ett "riktigt förhållande" ännu - men jag blev barnsligt glad när jag läste det och tar det som att Vi är officiella nu haha) ska följa med och jag är så himla tacksam över att jag har honom. Annars är mina planer för veckan inte särskilt storslagna. Jag har föreläsningar hela dagen i morgon (men vi får se hur mycket jag missar) och förflyttningsteknik hela fredagen men annars är jag ledig. Om vädret håller i sig har jag tänkt åka skridskor och jag skulle behöva ta mig in till stan för att låna böcker och kolla lite kläder. 
 



170128

Det känns lite skrämmande att januari snart är förbi, jag förstår inte vart den har försvunnit!? Det har varit en tung månad på många sätt men jag tror och hoppas att det varit exakt den här starten på året som jag behövt! 
 
 
Igår vaknade jag tidigt av ett sms från H och passade på att kliva upp trots att jag var ledig. Åt en portion gröt, en macka med vegetarisk leverpastej (mitt nya beroende, hur god!?) och orkade till och med koka kaffe. Jag bestämde mig rätt fort för att helt strunta i kurslitteraturen (inte för att det egentligen var legitimt, jag har knappast pluggat i närheten av så mycket som jag borde ha gjort de senaste veckorna) och tog en långpromenad med rävdrottningen. Vi traskade förbi ungdomsanstalten och sen fick hon skutta runt lös i skogen, jag fick nästan lite vårkänslor i strålande sol och nollgradigt! Jag promenerade till gymmet och körde ett hyfsat smärtfritt böjpass, även om jag är riktigt svag just nu så blir jag så peppad av att det faktiskt går framåt och att det över huvud taget går! Svängde förbi apoteketet på vägen hem och spenderade mitt bostadsbidrag. Kvällen spenderade jag på att se Cirkeln, trycka en påse lösviktsgodis och en dryg halvliter Pepsi Max. 
 
Idag har jag inte planerat att göra så himla mycket mer. Har tänkt räkna lite på läkemedel, äta sötpotatis och gymma (jag är sugen på marklyft men är osäker på om min rygg kommer gå med på det, så vi får se). Ikväll ska jag se Homeland, dricka Pepsi och försöka att inte flippa ur. 
 



torsdag,

Igår auskulterade vi lungor och jag drabbades som vanligt av den där ständiga känslan av att den här utbildningen inte är rätt, att jag inte gör vad jag egentligen vill; samtidigt gav mig läraren lite hopp och motivation, han har gjort och gör sådant jag vill göra, har en inställning som jag vill ha. Så jag tänker att om allt går skit, när jag blir ensam, så drar jag till någon krigshärd och lever och dör för mitt yrke. Läraren frågade om någon har sett en person hyperventilera, jag satt där tyst med en andningsfrekvens kring tolv men jag tänkte på hur det där har blivit min vardag. Jag vet att mina problem är lindriga men jag är så ofattbart trött ändå, på att få sådär stark ångest en-två gånger varje vecka och på att den ofta slår till nästan utan att jag förstår varför. Och när H vaknade igår kväll av att jag ligger bredvid och inte kan andas ordentligt så kände jag bara ännu mer att det fan räcker nu, det här funkar inte längre, jag kan inte ha det såhär mer, jag kan inte utsätta honom för det här längre. 
 
 
Något som jag alltid vet har tyngt mig är den där känslan av att jag alltid är den som känner, vill och bryr mig mest. Ingen har någonsin slagits för mig, kämpat för att ha mig kvar. Har fått bekräftat gång på gång att jag inte är värd det som folk har sagt att jag är värd. Det är kanske inte så jävla konstigt att jag blivit den jag är, att jag har så fruktansvärt svårt för att öppna mig för och för att lita på människor, att jag drar mig undan från relationer för att skydda mig själv. Han är den första som verkligen har gett mig tid, ansträngt sig för att ta sig igenom mitt kevlar, inte blivit rädd för mina issues. Jag kommer nog alltid vara den av oss som känner mer men det kanske jag kan leva med. 
 



ultimatum & söndagsångest

Jag fick en kommentar om det här med ultimatum vid självskadebeteende och det är något som jag onekligen har funderat mycket på. Det är givetvis fullkomligt individuellt och beroende av så väldigt många faktorer huruvida det är bra och effektivt; jag är övertygad om att det i vissa fall är väldigt vettigt medan det i andra fall är oerhört destruktivt och kontraproduktivt. Det finns så många olika orsaker till självskadebeteende och så många olika grader av det. I mitt fall tror jag att det är helt rimligt och jag tycker att H resonerar logiskt (om än lite oinformerat, nästan oansvarigt). Det känns jättejobbigt, svidande och nästan lite bittert; men jag tror att jag behöver just det här - intolerans, krav, konsekvenser - även om det absolut är långt ifrån det enda jag behöver. 
 
 
Ikväll mår jag halvtaskigt. Jag är trött på att alltid känna mig jagad, på att aldrig kunna slappna av, på den där krypande ångesten, det ständiga hotet om att paniken ska bryta ut, den eviga kraftlösheten. Det är nog kvällar som dessa som jag allra mest inser att jag inte kan ha det såhär, att jag behöver en förändring. Men kanske är det också då som jag allra mest tvivlar på att det går, att det finns något bättre. Jag måste läsa på en del inför imorgon (det är just därför jag skriver det här inlägget) och jag är lite rädd att ångesten ska övermanna mig när jag är klar och inte har något att försöka fokusera på. Alltså, jag skäms lite men jag inser att jag aldrig riktigt funderat på hur en hanterar stark ångest på ett bra sätt... Hur gör en!?
 
Annars så känner jag mig rätt ambivalent inför den kommande veckan. Det är lugnt i skolan och jag har mest labbar; hela den här terminen är betydligt mer praktiskt och kliniskt inriktad än den första och jag tänker mig att det kanske gör mig mer motiverad till självstudier men vi får se vad som händer. Rävdrottningen har en tid inbokad hos veterinären och jag tänker mig att jag ska se till att få en tid inbokad till vårdcentralen. Jag ska se till att träna mycket mer (jag tog mig iväg till gymmet igår och det var antagligen det bästa jag gjort på hela veckan), läsa ut boken jag håller på med och så planerar jag att laga något lite satsigare och mer spännande än vad jag gör normalt!
 




Follow


NORRA NORRLAND // 21
blivande sjuksköterska och hundägare. dricker kaffe och leker kroppsbyggare. frisk ätstörd men mentalt vrak.