Sen sist har det hänt så mycket och varit så omtumlande. Ännu en gång har polisen kom in i min trygga etta, tagit mig under armarna och lett mig ut till polisbilen. Jag har suttit på akuten och hyperventilerat. Vårdintyg har skrivits och jag har blivit inlåst igen. Utsatts för en läkare som måste ha varit den stördaste människa jag träffat (min syster håller med). Anklagad för att missbruka. Undermedicinerad och brutal ångest. Kallad imatur, regressiv och hysterisk. Skrivit ut mig så fort LPT släppts för att varenda nerv i min kropp skrek att jag inte kan träffa den människan igen; trots att jag i flera veckor efteråt kände att jag hade behövt ligga inne några dagar till. Direkt veckan efter att jag legat inne började ännu en praktik. På något vis tog jag mig igenom den också, fyra veckor på en akutpsykiatrisk avdelning. Det var oerhört roligt och givande och jag hade en fantastisk handledare. Men stundtals fruktansvärt jobbigt när jag kunde relatera allt för mycket, när allt kom så nära och det var så nära i tid. 

 

 

Jag skrev ju något nästan vanföreställt om att vi inte var en grej längre. Kanske var vi i en skakig position och kanske letade jag en övertygelse om att jag fattade rätt beslut. Lätt hade jag kunnat driva allting längre men jag drev andra saker för hårt och saker utvecklade sig på egentligen ganska sannolika sätt. Det jag vill komma fram till är i varje fall att vi nog aldrig riktigt hade tappat varandra då men vi har stått inför flera vägskäl sen dess. Men nu är allt annorlunda; eller det är åtminstone vad jag hoppas. Jag har kunnat slappna av totalt, vara mig själv med honom. Haft magiska nätter med brutalt bra sex och sedan pratat i timmar; om labradorer, om drömmar, om sånt som skaver. Jag förstår inte riktigt hur jag bara kan fortsätta falla djupare och djupare för honom.