"Jag tror aldrig att jag träffat en så tyst patient" säger överläkaren i telefon till honom. Jag har såklart bara mig själv att skylla för hur allting blev, fick så många chanser som jag aldrig tog. Till sist skrev hon vårdintyg, jag leddes in till en säng, visiterades. "Tror du att vi är dum i huvudet bara för att vi jobbar här?" och jag gråter och vill bara fly. Någon sitter i en stol vid min säng hela natten, jag sover knappt alls. När jag till sist lyckas kommunicera svarar de med beslut om tvångsvård, återinsatt extravak. Jag äter inte dricker inte får dropp. Samarbetar inte. Ibland skriver jag till dem, berättar att jag bara mår sämre av att vara där, men jag måste stanna kvar. Andas för snabbt trots att jag tar mina tabletter. Skyhög ångest trots att tabletterna gjort mitt minne suddigt och fick mig att inte kunna gå rakt hålla balansen.

 

En morgon kommer läkaren och känner på min nacke, en annan försöker ställa mig frågor. EKG. Sen drar de mig upp ur sängen, in på ett rum, tar vikt och längd och jag gråter. Smsar honom, berättar att de tänker skicka ström genom mitt huvud. Skriver desperat på ett papper: Jag vägrar ECT-behandling. Han ringer till läkaren, han löser allt som han alltid löser allt. Jag skriver under en överklagan men hon släpper mig inte därifrån. Inser hårthårthårt att jag kommer bli kvar bakom låsta dörrar hela helgen. Men jag äter och jag pratar litegrann med hon som sitter brevid min säng nästan hela dagen. De släpper vaket och jag sover mest hela tiden. De pratar om katatoni och jag bara försöker stå ut.

 

Till slut så sitter jag där ihopkurad i min säng med min syster och Han vid min sida, där för att få mig därifrån, vad vore jag utan dem? LPT upphävs och jag skrivs ut. Lämnar sjukhuset bakom mig, tyst och blödande, andas in vinterluften för första gången på dagar. Mår sämre än jag gjorde innan jag kom dit. Lämnar utan att ha fått någonting. Med dåliga erfarenheter och ovisshet och en känsla av hopplöshet djupare än någonsin förr.