Jag vet inte hur många gånger jag har suttit här. Skrivit några rader, raderat, börjat om. Ibland författat hela stycken men aldrig tryckt på spara. Exakt allt har bara skavt; alla orden, min egen kropp och mest av allt mitt psyke. Men det har egentligen inte funnits så mycket att skriva om, allt har mest stått stilla. Jag har avskytt alla röda dagar, sett för många avsnitt House of Cards och ätit så mycket citrusfrukter jag bara hunnit med. Har haft återfall till både fingrar i halsen och blödande höfter, har hatat och har älskat. Men det jag tänkte skriva om nu är ett mjukt hopp efter snart ett år med sjukvårdskontakt:

 

 

I augusti satt jag på hans rum och han dödade all tro på en framtid. Läkaren på vårdcentralen bekräftade sen att han var en idiot, liksom min journal; tydligen hade jag förnekat suicidtankar när han inte ens hade lyft ämnet och tydligen var jag adekvat medicinerad trots att jag inte gett något uttryck för det eller att det fanns någon annan grund för en sådan bedömning. Ni kanske kan förstå den oro jag drabbades av när jag fick kallelsen i postfacket, med en tid till samma jävla psykiatriker som inte ens försökt förstå mig eller velat hjälpa mig. Den där psykiatrikern som är den värsta översittaren jag någonsin har träffat. 

 

Men det där med att låga förväntningar för att öka chansen att de ska överträffas visade sig för en gångs skull faktiskt fungera. Objektivt sätt var det knappast ett särskilt produktivt möte, själv var jag mest fast i min ångestbubbla och H fick föra min talan. Min bild av läkaren eller psykiatrin som helhet har inte direkt förändrats; men det var små, kärnfulla steg i vad jag tror är rätt riktning. Jag har fått selektiv mutism som arbetsdiagnos utöver de tidigare. Något som i praktiken kvittar men det ger ändå ett slags lugn att få det bekräftat och att de vet om och förstår min svårigheter. Jag ska få träffa en terapeut och de ska ge mig tid (sa han i alla fall, men åter igen har jag oerhört låga förväntningar utifrån de erfarenheter jag har). 

 

Det krävdes alltså tvångsvård, en befängd misstanke om katatoni, hot om ECT. Men kanske är vi på rätt väg nu. Jag hoppas det och jag ska ge all kraft jag har.