skuggan av hoppet försvinner från mitt rum

 

Kvällen innan ligger jag brevid honom och ångesten kryper sig inpå. Han märker att jag är orolig, jag sluter inte ögonen och jag andas lite för fort, han frågar vad det är men jag kan inte svara. Han förstår ändå, att psyk har kontaktat mig och han vet hur rädd det där gör mig; men han säger att det inte är något att oroa sig för nu, att det är något vi får ta när det kommer. Han vet inte att det är dagen därpå jag ska dit.

 

Tack vare mina tabletter lyckas jag ändå sova och när han lämnar mig i sin lägenhet tidigt på morgonen för att ta bussen ut till sjuhuset lyckas jag till och med somna om. Vaknar kvart i elva och klockan elva går jag in genom dörrarna till Pelikanen. Säger mitt namn i receptionen, betalar tvåhundra kronor, går upp för trapporna och sätt mig i väntrummet där jag suttit tre gånger förut nästan tårögd av ångesten. Det känns lättare nu, min sinnesstämning är fortsatt inte så tung och jag behöver bara sitta där några minuter innan läkaren släpper in mig till sitt rum.

 

Sitter mittemot med en skrivbord mellan oss, han presenterar sig som överläkare i psykiatri, jag känner nästan direkt hur han inte ser oss som jämlikar. Han berättar att basutredningen inte visat på någon klar diagnos. Jag lyckas prata ganska bra ändå, svara på hans frågor och möta hans blick; orden faller lättare när jag kan känna min egen puls, när jag vet att mitt hjärta faktiskt slår. Sen kommer vi till en punkt då jag inte vet vad jag ska svara, kanske är det när han frågar mig hur jag blir när jag är nedstämd, och blicken sjunker ner och stämningen blir tryckt.

 

Han frågar om jag inte vill prata, säger att han ser att jag blivit tyst på tidigare samtal, frågar varför jag har svårt att prata med dem. Han är överläkare i psykiatri, kan inte förstå att det är svårt? Han säger att han inte kan ha en patient på sitt rum som bara är tyst. Fortsätter ställa frågor och jag kan svara ibland, säger att jag vill ha terapi men när jag säger att jag inte vet vad jag vill få ut av det säger han att det är något jag måste veta. Hur ska jag kunna veta det, jag vet inte ens vad det är som är fel på mig, jag bara vet att jag behöver hjälp, bara vet att jag inte kan ha det såhär. Du kanske skulle behöva terapi för att jobba med dig själv, säger han. Jag behöver terapi för att jag är helt jävla körd i huvudet. Han tolkar min tystnad som att jag inte vill ha hjälp.

 

Han berättar för mig att jag är funktionell. Klarar skolan, klarar relationer, har inte behövt söka akut. Jag säger att jag inte skadat mig på ett par veckor och att jag inte har mycket ärr, jag antar att det bekräftar att jag inte har några problem. Jag förstår att du är nedstämd och har ångest, säger han. Han fattar ju ingenting. Han undrar inte hur mina självmordstankar ser ut idag eller ber mig fylla i ett MADRS-S, det är ju över en månad sedan jag pratade med någon sist; men jag antar att han vet vad han gör, han är ju överläkare i psykiatri, det påminner han mig om igen.

 

Jag har hellre tiden den där känslan av att han inte vill försöka förstå mig, att han bara vill hitta anledningar att avsluta mitt ärende. Jag vet att det är mitt ansvar att ta emot hjälp, vet att jag måste kommunicera med dem, vet att mina problem inte är allvarliga. Men ändå. Skulle jag sitta där om jag inte ville ha hjälp? Han frågar om jag är en säker bilförare, säger att Trafikverket kan ha synpunkter, men att han kryssar i att jag är ok. Efter tjugo minuter säger han att det inte finns något han kan göra.

 

Han skakar min hand och önskar mig lycka till med studierna. Möter inte hans blick, lämnar rummet, gråter i korriodoren, tror jag passerar kuratorn som jag tyckte om så mycket (men hon säger inget och jag säger inget), gråter i trappen, sitter i entren tills jag fått någon form av kontroll på tårarna, sms:ar honom att jag är avslutad, hämtar ut mina tabletter, cyklar hem, gråtergråtergråter i min säng.

 

Det går bra nu.

 

om du skulle vilja prata med någon som inte känner dej irl kan du alltid skriva till mej. email, sms, brev, vad du skulle känna dej bekväm med i sådna fall. jag lyssnar om du vill prata.< 3

Jag tycker verkligen inte att det här låter rätt eller professionellt. Du borde kunna kräva att få prata med en annan psykiatriker och få det omprövat. Det är uppenbart att du behöver hjälp tycker jag! Tyvärr måste en ibland slåss för att få det så som sjukvården ser ut idag och det är verkligen förståeligt att en som sjuk inte orkar det. Men jag hoppas att du har pratat med din pojkvän (visst är han läkare?) och att han kan hjälpa dig att ringa och gorma på psyk, fixa en ny läkartid eller vad som helst!!

Om det finns något jag kan göra så hjälper jag dig jättegärna! Jag kan ringa och skälla på psyk eller vad som helst! (förstår såklart om du inte vill att en helt okänd människa blandar sig i, men bara så att du vet om det <3)