Jag skriver på ett papper. Tack och förlåt, fast med andra ord. En trasig signatur. Jag skriver till henne, kanske sover hon, är glad att hon slipper ta beslut. Jag skriver till han som redan har nog att oroa sig för. Han försöker resonera men han tvingas att handla. Kanske var det ändå bäst, kanske var det det jag ville. Jag vet inte; en tänker inte klart när en sitter där. Kanske var jag rädd, kanske ville jag ha hjälp. Fastän jag visste att det var då jag skulle dö, fastän jag äntligen kände ett lugn i hela kroppen inför den vetskapen. Fastän det sista jag någonsin ville vara att bli inlåst igen.

 

Hör steg och röster i korridoren, men det är knappast ovanligt ens efter midnatt på en torsdag. Men det är på min dörr det knackar och innan jag knappt hunnit reagera kommer två poliser och en läkare in i min etta. Drabbas av panikkänslor och går in i det tillstånd som jag gör i sådana situationer och ni kan väl ana hur utgången blev; vårdintyg och polishandräckning, de leder mig in till akutpsykiatrin och jag har en förhöjd andningsfrekvens nästan konstant. Får träffa en läkare i max fem minuter, får ingen information om vad som händer, vet bara att två skötare tar mig under varsin arm och leder mig in till avdelningen.

 

Har vak i över ett dygn men jag känner mig väl bemött av många av skötarna och sjuksköterskorna. Någon känner igen mig, ger mig ett anteckningsblock och en penna för han minns att jag kunde kommunicera så i november. Jag är i ett konstant mutistiskt tillstånd under hela vårdtiden, förutom när jag får vara ensam med min älskade syster och med honom. Men jag skriver sida efter sida; de tar till sig en del men för det mesta känner jag mig överkörd, negligerad, oförstådd.

 

Den här gången tänker de i alla fall inte att jag är katatonisk eller planerar för ECT. De pratar om antipsykotiska läkemedel men jag uttrycker motstånd. Jag knaprar diazepam men ångest är ändå hög; det är en balansgång det där. Sist fick jag nog mer lugnande och det var kanske därför jag kunde prata lite med personalen, men minnesluckorna jag har från den tiden är skrämmande. Jag ber dem ringa honom men jag tror aldrig att de gör det. Jag säger att det kriterierna för tvångsvård inte är uppfyllda men får aldrig någon motivering till varför de håller mig kvar.

 

Jag är villig att ge tricykliska antidepressiva en chans, men är inte förberedd på injektioner. Jag läser för fan till sjuksköterska, har själv stuckit patienter i gluteus, vet att det bara är en annan beredningsform - men ändå, det känns skrämmande och drastiskt. Han är där i sina arbetskläder och sjuksköterskan är fin, de försöker övertala mig och jag vet att de har rätt. Men jag vill inte, eller snarare orkar inte, och jag gråter när jag slutligen lägger mig ner. Han håller min hand när hon sticker in kanylen i höften.

 

De skulle ta ett EKG men det är som att det glöms bort och inte heller tar de några blodprover vilket borde vara relevant. Läkaren lovar att komma tillbaka efter lunch efter att han läst det jag skrivit, men han kommer aldrig. Jag får stanna över helgen, tar mig aldrig utanför mitt rum. Utan någon förklaring eller chans till förberedelse säger de att jag ska duscha. Det är tydligt att jag inte har något val och det görs under vak, det kändes obeskrivligt kränkande. 

 

På måndagen skulle jag få träffa läkare men de säger att det inte blir av. Vad hände med att kontinuerligt utvärdera behovet av tvångsvård? Efter protester så får jag en tid i alla fall men det blir knappast något konstruktivt av det. Dagen efter fyller jag år och jag missar jag ett obligatorisk moment, vi träffar läkaren igen och det blir fortsatt LPT men permission. Borde kanske vara en lättnad att få komma hem, men jag känner bara en oerhörd besvikelse. Jag gråter och skriver till min syster att jag bara inte orkar mer, att jag hellre stannar kvar. Hon går och jobbar någon timme, jag äter middag på avdelningen och lyckas samla kraft att byta om till mina egna kläder. Andas vinterluft för första gången på dagar, äter biskvier och dricker te för att fira att jag hann bli tjugotvå, syster sover på min soffa, jag somnar lätt.

 

Sitter i passagerarsätet på hennes BMW, ångest ökar successivt desto närmare vi kommer sjukhuset. Han har jobbat natt och möter oss utanför avdelningen fortfarande iklädd sina vita byxor och blåa bussarong. Vi får vänta för länge innan någon kommer och pratar med oss. Det är skötaren som jag tyckt om allra mest men hon kommer med ett besked som får mig att gråta; vi får inte träffa läkaren, det är fortsatt LPT, en dag till med permission. De lovade för i helvete att vi skulle få träffa läkare.

 

Det löser sig till slut efter flera timmar. Får en tid för uppföljning inom en vecka och får gå hem med förändrad medicinering. Åtminstone fick de mer gjort den här gången än senast; men den bit av mig som i november stannade kvar där på avdelningen hittade jag inte och ytterligare någon del har berövats av mig, låsts in. Kommer hem och allt känns kanske ännu mer hopplöst än någonsin.