I drygt en vecka somnade jag sent och vaknade tidigt och var aldrig trött. Jag tyckte om mig själv och kände mig oslagbar. Fick saker gjorda, var ständigt rastlös, ville leva. Men allt det där har flytt från mig nu och på kvällarna hotar ångesten att kväva mig och jag sover för länge och inte ens när solen visar sig för första gången på evigheter vill jag ta mig ut. Jag går av Lamotrigin. Jag är inte sjuk och det har bara varit ett slöseri av tid och pengar och energi. Kanske slutar mina händer skaka så fruktansvärt. 

 

Han kommer hem efter en vecka i huvudstaden och det borde finnas massor att prata om. Jag har saknat honom och det känns obeskrivligt bra att känna hans armar omkring mig och andas in hans luft igen, men jag är inte riktigt där. Mina tankar är på drift och jag vet inte om det är jag eller om det är det som omger mig som inte är verkligt. Minns hur jag levde med den här dissociativiteten i flera år (and it was both a blessing and a curse) men under lång tid har jag varit i ständig kontakt med mig själv, mina känslor, tankar och med min omgivning. Det är skrämmande och kvävande att plötsligt förlorar greppet.

 

Finaste Chili är hemma igen men vi har fortfarande inte träffats; kanske börjar jag ta ansvar, kanske är jag bara rädd. Kvällarna är mörka nu, det är kallt i min lägenhet och när kommer han tröttna på mitt ständiga tjat om att jag vill hoppa ner från sjunde våningen?