Plötsligt tycks jag ha fastnat i ett vakuum mellan himlen och helvetet; i ett tillstånd präglat av ovisshet, i ett kontinuum mellan att tvingas dö och att kunna leva.

 

Gamla misstag som jag trodde att jag hade under kontroll försätter mig plötsligt i en knappt hanterbar situation. Våren som redan var tillräckligt oklar är nu bara en dimma.

 

Postfacket fortsätter eka tomt. Jag väntar på en kallellse, en bekräftelse av remissen, ett avslag om att få hjälp - egentligen vad som helst som ger mig någonting att utgå från.