Det är andra maj och det snöar; jag vet inte heller riktigt var jag har mig själv. Jag tänkte ju att jag kanske till sist hade landat, hittat mina doser och börjat tillfriskna på riktigt. Men sen kommer ångesten (ibland smygande, ibland hänsynslöst) och jag känner mig naiv och jag tänker att allt kommer falla igen igen igen. Vet att jag inte ska tänka så mycket, förstora saker, oroa mig; jag ska fokusera på att ta en dag i taget och sakta bygga upp funktioner som jag förlorat. Vet att tillfrisknande eller återhämtning inte är en rak väg, att det kommer ta år eller kanske en livstid, att bakslag ständigt kommer komma. Så jag ska försöka att andas lagom snabbt och vara lite mer logisk än jag brukar vara när det gäller mig själv. Behövde bara få ur mig att jag inte är i balans och att jag är fruktansvärt rädd.

 

 

Allt hänger såklart ihop, de yttre och de inre faktorerna. Har börjat en tredje praktikperiod och kommer därmed att ha spenderat tolv veckor nästan i sträck (och i uppehållet innan påsk så blev jag ju själv slutenvårdspatient, vilket inte gav särskilt mycket återhämtning) ute i det kliniska arbetet. Känner mig så slutkörd både fysiskt och psykiskt och nu när huvudet börjat slira lite igen så känner jag verkligen att jag skulle behöva en paus från allt; bara hämta andan och strukturera upp saker och ting och hitta någon form av trygghet igen. Blir rädd att jag ska pressas över gränsen igen (och verkligen tänka dö och få polisen efter mig igen och bli inlåst igen och göra honom besviken igen och bara vara tidernas fuck up igen) men det finns inget annat val än att försöka.

 

Annars så har min bästa vän avvisat mig igen och jag känner mig oerhört ensam. Och naiv. Egentligen har allt kanske varit dödsdömt från första början och alla försök meningslösa. Aldrig fått någon konkret respons, hon har länge distanserat sig från mig. Trots bruten tillit har jag gång på gång lagt mitt fulla förtroende i hennes händer; kanske för att jag bara är så oerhört ensam, kanske för att jag faktiskt älskar henne. Kommer jag någonsin lära mig?