Jag fick en kommentar om det här med ultimatum vid självskadebeteende och det är något som jag onekligen har funderat mycket på. Det är givetvis fullkomligt individuellt och beroende av så väldigt många faktorer huruvida det är bra och effektivt; jag är övertygad om att det i vissa fall är väldigt vettigt medan det i andra fall är oerhört destruktivt och kontraproduktivt. Det finns så många olika orsaker till självskadebeteende och så många olika grader av det. I mitt fall tror jag att det är helt rimligt och jag tycker att H resonerar logiskt (om än lite oinformerat, nästan oansvarigt). Det känns jättejobbigt, svidande och nästan lite bittert; men jag tror att jag behöver just det här - intolerans, krav, konsekvenser - även om det absolut är långt ifrån det enda jag behöver. 

 

 

Ikväll mår jag halvtaskigt. Jag är trött på att alltid känna mig jagad, på att aldrig kunna slappna av, på den där krypande ångesten, det ständiga hotet om att paniken ska bryta ut, den eviga kraftlösheten. Det är nog kvällar som dessa som jag allra mest inser att jag inte kan ha det såhär, att jag behöver en förändring. Men kanske är det också då som jag allra mest tvivlar på att det går, att det finns något bättre. Jag måste läsa på en del inför imorgon (det är just därför jag skriver det här inlägget) och jag är lite rädd att ångesten ska övermanna mig när jag är klar och inte har något att försöka fokusera på. Alltså, jag skäms lite men jag inser att jag aldrig riktigt funderat på hur en hanterar stark ångest på ett bra sätt... Hur gör en!?