Jag tog mig iväg till skolan i alla fall, tre timmar av evidensbaserad omvårdnad och nutrition, kämpar emot tårarna. När jag kommer hem bryter jag ihop. Jag gråter, kan inte andas, kroppen skakar och jag har ont i exakt varenda cell. Jag skriver till honom för han bad mig skriva när ångesten är stark och jag litar på honom, vet att han vill mig väl trots att han precis utnyttjat sitt allra starkaste vapen mot mig. Jag vet hur jag kan må bättre (några röda streck så är jag snart lugn) men han vill inte ha mig om jag hanterar det så; så jag låter bli, för jag vill aldrig mer känna mig avvisad igen. Genomlider två timmar av brutal ångest som bara växer i takt med att han inte svarar. Kämpar emot två timmar av skadeimpulser för att aldrig behöva möta hans besvikelse igen. Det har aldrig handlat om att jag måste skada mig själv, jag vet att kan stå emot, vet att tiden får paniken att sjunka undan; för mig handlar det om att väga fördelar och nackdelar. Om det inte vore för honom skulle jag aldrig utsätta mig själv för de där känslorna under den där tiden.

 

När han väl svarar är det värsta över. Konversationen är knappast lugnande; han får mitt självförakt att växa men samtidigt ser jag logiken i hans ord. Han skriver i alla fall att han finns där för mig och naiv som jag är litar jag på honom. Jag frågar om jag får komma till honom, skriver att jag kan ta ett nej. 

 

Men jag kan inte ta fyra timmar utan ett svar. Försöker sysselsätta mig för att hålla känslorna under kontroll; jag diskar, plockar undan alla kläder, flätar håret, kokar en kopp te, tar igen en missad föreläsning, ser ett avsnitt av Sherlock. Jag är orimligt trött, fick inte många timmar sömn natten innan då jag låg bredvid honom, och tänker att jag kanske kan få sova. Men ångesten slår till igen. Jag vill bara blöda, huvudvärken är sprängande och jag vandrar omkring på mina tjugofem kvadrat. Från soffan, till sängen, till golvet. Står framför fönstret, betraktar snön sju våningar ner. Du lovade att inte såra mig. Du sa att du finns här för mig. Jag har aldrig krävt några löften men jag hade äntligen börjat lita på dig helt.

 

Vid midnatt skriver han att han inte sett mitt sms, han säger förlåt, att det känns skitdåligt. Jag vet att han menar vad han säger men det spelar inte riktigt någon roll då. Jag tror inte att han kan föreställa sig den smärta som han har orsakat mig. Vet inte hur jag mår, jag är bara oändligt trött. Jag behöver honom, vill bara att han ska hålla om mig men jag vet inte om jag orkar, jag är så skör nu, jag är så rädd. 

 

 

Jag lovar: om du lämnar mig nu så dör jag.