På något vis har jag lyckats ta mig igenom fyra veckor praktik på en medicinsk avdelning. Det har varit roligt och lärorikt men inneburit en extrem belastning på mitt redan nerkörda psyke. Har knappt klarat av att göra någonting annat och ständigt känt att jag är på väg att bryta ihop totalt, det har varit ångestattacker på bussen, jag har konstant varit irritabel och haft suicidplaner konkretare än någonsin. Men ja: slutbedömning är gjord och jag har inte blivit inlåst.

 

Annars har jag påbörjat en utredning som jag knappast känner går framåt, men psykologen är fin och förstående. Efter att ha fått tjata mig till det har jag till slut fått ta EKG och imorgon ska blodprover tas. De fortsätter att diffust lova att jag ska få börja med behandling men jag räknar med att det dröjer ytterligare flera månader eller att de hinner avsluta mitt case igen. Inte heller tycks de planera att jag ska få träffa en läkare för att följa upp läkemedelsbehandlingen. Jag fortsätter att knapra tricykliska som fuckar upp min mage och ger mig yrsel men inte tycks ha någon effekt i den dosen jag står på. Fortsätter att trappa upp lamotrigin löjligt sakta och planerar att själv öka takten. Sen kan vi väl nämna att jag stått på benso i över ett år utan att någon brytt sig om det och antagligen är beroende så in i helvete vid det här laget; försöker att begränsa konsumtionen men vad fan ska jag göra när jag inte får någon annan hjälp?