En gång sa att det var så tvära kast och jag frågade vad han menade. Jag kunde ändå inte greppa det, förstå hur han såg det så. Det är en så fin gräns mellan hopplöshet och en glimt av hopp, sa jag och så är det ju. Men lite som en käftsmäll insåg jag i juli (eller kanske juni) exakt vad han menade. Med lite förakt och lite nyfikenhet såg jag mig själv från en vinkel jag aldrig stått i förut.

 

Saker som hänt och saker som händer och helt idiopatiska rubbningar har försatt mig i ett tillstånd där jag inte kan göra så mycket mer än att klamra mig fast vid nuet. Ibland tänker jag såklart utanför det, drömmer mig bort och oroar mig för mycket, men av ren utmattning tvingas jag tillbaka. Och visst är det skönt ibland att bara se det som finns, flyta med strömmarna eller se hur mina val styr mig, att slippa kvävas av ångest över sånt som inte påverkar den här dagen, den här timmen, den här sekunden.

 

Jag är ödmjuk inför det som hållt mig så grundad som jag ändå lyckats vara.