(mirage) pt. XXIV

 
Jag kommer nog aldrig kunna förstå hur jag ständigt kan falla djupare för honom. Jag vet bara att jag gång på gång tappar andan av hans närvaro. Han sover och på hans bröstkorg formar jag bokstäver med fingret. Ord som jag lekt med i månader men som inte längre är en flyktig tanke.
 
Han säger någonting som får mig att le på ett sällsynt äkta sätt. Jag läser säkert in för mycket, förstorar saker som jag alltid gör, men samtidigt så är det väl på tiden. Han visade var han stod redan när han sa att han gav mig tid. Han säger någonting som sliter upp ett nytt sår i mitt hjärta.
 
Jag ser saker i ett nytt ljus. Eller rättare sagt: genom ett glas som slipats till nya fasetter. Ljuset delas upp än mer, sprids över tidigare mörka platser, skapar skuggor och nyanser över det som varit svart och vitt. Kraven på förändring är det största beviset på tilltro jag någonsin visats.
 



Lorissa Lovebomb

Du skriver djävlart magiskt!

Svar: Åh, tack fina du!!
nihilisten

2018-01-17 | 04:38:18
http://lorissalovebomb.com

namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?