Jag vaknar upp till frostklädda tak och termometern håller sig vid nollan hela dagarna; det är sol men jag lyckas sällan ta mig ut innan det blivit mörkt igen. Sover klockan runt och när jag en kväll ligger och vrider mig i ångest inser jag att jag är beroende av tabletterna för att lyckas somna. Jag sökte hjälp och det skulle bli bättre men är det inte så att allting fortsätter gå utför? Har seminarium om evidensbaserad omvårdnad, äter middag i hamnen tillsammans med Honom och slår äntligen mitt personbästa i knäböj efter ett och ett halvt jävla år med en krånglande skuldra. Borde kanske uppskatta det jag faktiskt åstadkommer men mina känslor har aldrig varit logiska. 

 

Hon och jag faller båda ihop på golvet i glädje över att återse varandra; svansen smäller i golvet och tungan smäller mot all hud den kommer åt, jag borrar in fingrarna i röd päls och blir nästan tårögd av kärlek. Tänker ofta att jag vill ta hem henne igen men det blir aldrig så, bara tanken på att behöva ta ansvar över någon mer än mig själv gör mig dödstrött. Kanske är det just vad jag egentligen skulle behöva: ta tag i mitt liv för att ta hand om någon annan. För ansvar över mig själv tar jag ju hur som helst inte.

 

 

Jag märker att han märker såren men han håller om mig precis som vanligt. Varför skär jag mig igen, missbrukar hans förtroende? Jag räknar dagar och jag räknar tabletter och jag väger alla ord, mot hans bröstkorg vill jag bara kvida att jag inte orkar längre. Bleka fragment av någonting bättre brottas i mitt huvud mot bilderna av mig själv på en motorväg. Drömmar om en framtid som jag intellektuellt vet att jag kan få men som är rymdår bort. Minnen om stunder då min hud har varit glödhet, mitt sinne knivskarpt och mina artärer fyllda av ädelmetaller.

 

Men de där stunderna var aldrig på riktigt. Jag vet ju det. Ändå drömmar jag ständigt om att känna det jag tror att jag kände, om att vara det jag tror att jag var. Lever bara för illusioner och det funkar väl knappast för evigt.