10 oktober 2016: Jag kan skriva om kravaller, om rosor och om hud. Berätta om elden, om socker och om tårar. Om lycka, om kärlek och om förlåtelse. Impulser, löften och insikt.

 

Siffror på handryggen.

Ben som inte längre bär.

Hjärtat som slår för fort.

Psyket som flippar ur.

 

Men jag kan inte skriva. Har fått skatter som är för stora för att beskrivas. Snälla, lev för dem.

 

 

Men det är ett år sen idag och när jag tänker tillbaka smakar det lite för beskt. Jag inser att hela den där turnén inte bara kommer handla om deras avslut utan även alltid kommer påminna mig om oss. Och jag känner mig nästan tacksam när jag inser att minnena blivit diffusa, bleka, tömda på känsla.

 

Det jag minns tydligast är efteråt. När vi satt på golvet utanför med varsin ros. Kramades och grät och skakade. För det vi upplevt alldeles innan - och för allt det vi båda gått igenom för att ta oss dit. Sa att vi skulle leva för det här, lovade att aldrig glömma eller misstro det. Det är det jag minns tydligast och det svider.

 

Hade du redan då insett att jag inte var den du trott eller hoppats att jag var? Kanske skulle vi aldrig ha träffats, kanske hade jag haft dig kvar då.