Meh. Eftersom att jag vet att flera av er som läser mer eller mindre vet vem jag är så måste jag bara skriva en sak jävligt tydligt pga är (befogat) nojig: Om ni någonsin skulle bli uppriktigt oroade av något jag skriver och känna att ni måste agera på något sätt - prata då med mig eller ring 112 direkt. Kontakta aldrig någonsin någon närstående till mig, oki? Jag blir hellre nedbrottad av snuten och inlåst på psyk i onödan än att någon nära mig blir oroad i onödan. Och jag vill själv styra vad och hur folk får veta saker om min situation.

 

 

 

I . Jag väntar ständigt på att tystnaden ska brytas. Kollar mobilen för ofta, lägger mig för sent. Tar mig knappt ur sängen för allting ter sig ännu mer meningslöst när jag inte längre har dig. Ibland tänker jag skriva något men jag hejdar mig. För bådas skull ska jag inte bryta tystnaden; det ligger hos dig nu. Det finns ingenting jag kan göra mer än att försöka hitta ett sätt att gå vidare, men att gå vidare känns omöjligt när allting är så iskallt. Jag älskar dig och det skulle inte bli såhär. 

 

I I . Som vi vakade kring sängen där han lämnade oss, är vi samlade kring honom där han vilar i sin kista av furu. Mormor kysser hans panna. Min bror lägger en teckning i hans famn. Bibeln vilar i mina händer och jag stryker min syster över ryggen. Det finns så många sorger där i rummet utöver den sorg vi samlats för; så mycket som är trasigt, så mycket som blivit fel. Jag önskar att alla kunde få en ny chans men ingenting kan göras ogjort och jag bara hoppas att vi lär oss av våra misstag och tar vara på det som finns kvar.

 

I I I . Vi dricker rom, äter chili och sticker varandra med kanyler. Har inte träffats på veckor och jag slås åter igen av hur mycket jag tycker om att umgås med honom. Men lika fort påminns jag om hur skör vår relation är och jag fylls av skuldkänslor. Varför sätter jag oss båda i den här sitsen? 

 

I V . Jag bad honom lova mig en sak men han svarade undvikande och jag förstår nog varför nu. Han inser kanske inte, trots att jag sagt det till honom förut, att det blir en ond cirkel men jag inser i varje fall att vi drivs mot kanten allt fortare. Det är väl lika bra att han lämnar mig nu, det blir bara svårare med tiden, och det blir ju aldrig lättare. Men jag kan inte ge upp nu när han fortsätter stå ut med mig, ge mig så mycket mer tid än jag egentligen är värd.