Allting känns mest orealistiskt och det är skrämmande hur fort vi lägger saker bakom oss. Men det är väl egentligen inte konstigt när de där fem dagarna kan summeras i bara en handfull minnesfragment. Resten har suddats ut av benson i mitt blodomlopp. Jag är osäker på vad som hände och vad som sas och jag tvivlar på sådant som jag logiskt vet är sant. Väntar på att öppenvården ska höra av sig men jag kanske väntar i onödan, kanske beslutade de att jag är on my own now. Försöker hoppas på att det som hände var den absoluta botten och att jag aldrig kommer hamna där igen, men samtidigt så har jag alltid varit den som påminnt mig själv att jag ska sluta vara så naiv. Det jag vet är att min journal för alltid är märkt liksom att jag för alltid är märkt av mer dåliga erfarenheter. Försöker hitta något positivt i det som jag, vi, gått igenom men jag tvivlar på att det finns något.

 

Men ja. Trots att det där ständigt fräter i både mitt hjärta och mitt huvud så går saker samtidigt framåt. Kanske finns det någon orsak men jag skulle nog bara uttrycka det som att jag gått in i en bättre period. Nedstämdheten och passiviteten som följer med den är inte lika kvävande. Ångesten håller sig på relativt låga nivåer, behöver inte knapra tabletter för att ta mig igenom dagarna. Känner inget behov av att göra mig själv illa. Ibland får jag till och med vettiga saker gjort. Det mest slående och det kanske viktigaste är att jag känner någon form av hopp; kan inte riktigt konkretisera det utan jag känner det bara, en mjuk tro på att saker kan bli bättre och en anledning till att bibehålla rutiner. Sömn, mat och träning. Det brukar han säga till mig, att det är det jag måste hålla i, att det är det enda som jag kan göra ibland. 

 

Känslan jag har inför december är svår att beskriva, någonting som jag aldrig riktigt känt förut. Har aldrig känt mig så nedbruten, oviss, dränerad men samtidigt så ser jag så himla klart. Jag vet vad som måste göras, vet vart jag är på väg. December kommer inte göra mig hel och kommer inte göra oss oslagbar, det viktiga är bara att jag biter i och tar de steg som krävs.