Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Den senaste tiden har bara varit så omtumlande. Hela det här året men de senaste månaderna de senaste veckorna har allt bara gått för fort. Och jag svär att de dagar som är kvar av tvåtusensjutton inte kommer vara lugnare. Så detta lär bli ännu ett av mina klassiska inlägg som ingen antagligen fattar någonting av.

 

 

Ett: jag vill ha hjälp jag försöker söka den ta emot den. psyk säger att det är slut, för frisk för att vara sjuk och för sjuk för att få hjälp. sen låser de in mig och jag släpps ut men en del av mig är fortfarande kvar där. de tog min pillerburk från mig och jag fick inte med mig den när jag åkte därifrån. och på samma sätt stannade något mer av mig kvar. det ligger kvar där i landstingslakanen, det hör alla de där orden, det bedövas med tabletter, det är ingen som förstår det, det andas hopplöshet, hålls vid liv genom en nål. jag går genom campus och snön faller omkring mig men det är inte hela jag som går där. jag är inte bara nedbruten. jag är stympad. de släpper ut mig och sen glömmer de bort mig. även de jag litade på trodde på glömde bort mig. 

 

Två: fem månader fri och han firar det med ett glas. ett  glas som blir två fyra åtta. ett glas som reducerar fem månader till noll. ett glas som blir en helg, och som blir nästa helg också. återfall är en del i processen jag vet. återfall får jag också jag kanske ska vara tyst. men han har för fan ett ansvar borde ha en moral. jag vet jag vet jag vet att han saknar insikt att han mår dåligt av det själv att han försöker att det är patologiskt och inte vem han är. men jag kan inte känna med honom, jag bara kan inte.

 

Tre: ett och ett halvt år och en dröm om en framtid läggs på is. ett patetiskt misstag som var under kontroll visar sig vara bortom kontroll. en vår som plötsligt är nattsvart. jag tar livet av mig om det inte löser sig, jag upprepar det gång på gång i huvudet. det är mer än bara ett halvår på drift för mig, det är ett liv på spel. det är ett misslyckande som gör mig till en misslyckad människa. det är besvikelse och rädsla. men det finns fortfarande ett svagt hopp och jag ska försöka att inte ta ut något i förskott, ska försöka hålla mig kall tills jag vet om allt är kört eller om jag stannar ovanför ytan.

 

Fyra: hon var en av mina största förebilder men nu smakar det nästan hat. orden läggs framför mig, scener spelas upp och alla ord, alla skeenden är plötsligt så mycket mer logiska. det gör ont i magen bröstet huvudet. jag vill bara slå sönder tiden, det är inte rätt det som varit och det är inte rätt det som är och det kommer aldrig någonsin att bli som det borde vara. jag visste att hon inte var perfekt men någonstans så kunde jag ha överseende med hennes brister, för jag kunde känna med henne och jag kunde se att andra agerat orättvist. men så plötsligt bryts tystnaden och alla tvivel skingras och jag inser att ingenting någonsin kan förlåta hennes brister hennes agerande.