och du har tagit mig från kylan in

 
Jag är rädd för mig själv och för att tappa kontrollen.
Vill skrika att det räcker nu. Jag orkar inte, klarar inte mer.
Faller och ser ingenting annat än mörker.
 
Skriver ner allt det som påminner mig att andas,
som får mig att resa mig upp igen,
som berättar att jag inte är ensam i det här.
 
Fyller en sida.
För han är det enda som ger mig en tro på en framtid
och det som ger mig kraft att orka.
Det är för honom som jag kämpar.
Han är allt för mig.
 

29e & 30e juli

Jag skriker ju att det räcker nu, att jag inte orkar mer. Hur kan han tro att jag har bestämmer själv hur jag agerar, att jag kan hantera min ångest? Jag skulle väl inte sitta på golvet och blöda om jag kunde det, jag skulle inte ligga i sängen med den där skammen och rädslan inför hans besvikelse. Vet att jag borde kunna kontrollera mig själv, att jag egentligen har den kraften men jag har inte verktygen, kontrollen ännu. Fattar han inte att den enda anledningen till att jag försöker är för honom? Fattar han inte att jag är rädd för mig själv? 
 
Jag smsar honom men han är inte hemma, skriver att jag mår dåligt men det dröjer nog timmar mellan hans svar. Jag städar lägenheten och jag skriver brev, vattnar mina plantor och jag sprider ut mina kartor med läkemedel över sängen. Tar inte "tillräckligt" för jag har planerat allt. Min allra finaste vän i den här staden, som inte är i staden men som säger att han skulle varit det, ringer mig. Vi pratar nästan en timme, jag minns inte allt för direkt när han lagt på tror jag att jag däckar. Vaknar nästa eftermiddag, körd i huvudet och slut i kroppen.
 
Det blir kväll och jag skriver till honom igen. Han är inte hemma. Ritualen upprepas, jag blöder och jag förbereder. Jag skriver till Mind, lappen med numret till akutpsyk ligger framför mig liksom tabletterna. Jag skrikerskrikerskriker inombords att jag egentligen inte vill dö, jag bara orkar inte mer. Jag svarar honom inte direkt men sen frågar jag om jag borde åka in. Vi skriver med varandra, han påminner mig om mitt löfte och låter tabletterna ligga orörda. Jag tror inte att han fortfarande förstår hur maktlös jag känner mig men han säger saker som är för rationella. Jag tror inte han tar mina tankar/planer/hot på allvar, att han tänker att jag bara söker uppmärksamhet - och det gör jag ju (för jag vill inte jag bara orkar inte mer) men jag menar också vad jag säger, mina intentioner är verkliga. Skickar slutligen ett kort sms som kanske är lite för vasst, han svarar inte och jag kryper ihop i sängen och jag somnar till slut, varenda cell är bara så utmattad.
 
Och jag vaknar tidigt den trettioförsta och jag vill fortfarande ta slut på mig själv - men jag vet att jag inte kommer försöka på länge. Såtillvada att han inte lämnar mig, då går hela min värld under. 
 
 

hör du ljudet av juli?

Det finns något slags motstånd för mig att skriva. Även om tankarna fortfarande flyter fortare än normalt, orden rinner som älven i mitt huvud, kreativiten och självförtroende pumpar i ådrorna - så kan jag inte riktigt göra dem till något produktivt, mindre än jag kunde sist jag var här uppe. Kan inte sätta mig ner och skriva mina inlämningar (eller jag kanske kan, har inte ens försökt, shame on me), kan inte skriva här. Men. Min instagram uppdaterar jag nästan dagligen - så följ Stendamm!
 
Jag var förresten till psyk och träffade en kurator för basutredning typ förra veckan:
 
 
 
Sen sist har jag hunnit bli smått besatt av skateboarding. Jag hittade farsan gamla bräda i garaget, som han säger är en av Sveriges första och den dyraste på den tiden, och blev biten redan första gången jag gled runt på gatan och redan första gången jag smakade asfalt visste jag att det här är jag. Kanske är det bara min uppåtperiod som fått mig att falla för utmaningen - som jag sist fastnade för att täcka hela fönsterbrädan med odlingar - men jag vill bara flyta fram längs gatorna, låta omgivningen fånga mitt intresse, känna frihet och hela tiden se potential att utvecklas. Spela roll att jag är tjugoett och för gammal att hålla på med sånt här.
 
Jag har också hunnit med att seriöst planera att ta mitt liv och seriöst tänkt dumpa världens bästa människa. Jag är lite lugnare nu, men samtidigt rädd för mig själv. Att det ska bli som sist, att jag agerar på impuls i affektivt, att minsta lilla får mig att kliva över gränsen. Jag är rädd för att tappa kontrollen. Vet att han har rätt som säger att jag bestämmer hur jag agerar - men han har för höga krav, förstår han inte att jag inte har den styrkan kraften kunskapen ännu? Och jag förstår inte varför jag inte kan prata med honom. Jag vill ju bara kunna vara den jag är med honom, men vi har träffats typ ett år nu och jag stänger honom fortfarande ute, stänger mina tankar inne. Jag vill ju att han ska veta att jag är hög just nu, jag vill ju att han ska veta att jag är rädd för mig själv, jag vill ju att han ska veta hur jävla mycket han betyder för mig.
 
Och till veckan kommer finastefinaste Rymdstorm hit! Vi ska dricka vin, jag ska visa henne staden på sommaren, vi ska ha picknick, hänga i typmidnattssolen, hänga i ett världsarv, dricka mer vin, äta sötpotatis, lyssna på kent och typ bara vara. Jag saknar henne så och är så himla pepp på att få träffa henne igen. 
 

messy mind

Jag kanske borde bli rädd vaksam backa. Men jag kan inte riktigt sluta le för hela världen glittrar och ingenting ska få röra mig. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att söka vård, lägga in mig, knapra tabletter tills jag kommer ner. Men hur skulle jag kunna göra det, när det här är enda gången någonsin som verkligen kan se allt det vackra i livet, all den styrka i mig, all kraft i varje rörelse. Jag kan inte bromsa (vill inte bromsa), kan inte ta hänsyn de som inte kan hantera mig när jag har speed i mina hjärtslag de får flytta på sig. Skydda er själv, våga inte skylla på mig.
 
Jag räknar tabletter, hur många har jag kvar, vad händer om jag tar alla, kan jag dö om jag skulle känna att jag måste dö? Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att ge askarna till honom, be honom vakta dem från mig själv tills jag inte agerar lika impulsivt. Men han har sagt att jag har kontroll över hur jag agerar, att jag bestämmer hur jag handlar - det är en lögn (för när orden flyr från mig finns det ingenting jag kan göra för att få makt över dem) men kanske är det sant när det gäller det här. Jag vet inte. Kanske kan jag hejda impulserna, tänka efter bromsa. Det kanske inte är patologiskt trots allt. Jag kanske är frisk jag kanske inte är sjuk som de säger att jag inte är.
 
Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att be honom hålla sig undan tills jag inte flyger så högt. Vill inte skada honom. Som jag skadar henne men det är hennes val att stanna kvar att inte dra sig undan som jag ber henne göra. Vill inte dra ner folk, vill inte att de ska dra ner mig hindra mig från göra allt det som nerverna skriker efter att få göra. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att ringa kuratorn (nu innan hon går på semester). Fråga vad fan som finns att göra för att bli lite lugnare lite stabilare utan att fallafallafalla ner i fucking kvävande mörka avgrunden orkeslösheten depressionen.
 
Men jag vet ju redan svaret. Det finns ingenting att göra. Jag är inte sjuk nog, är inte sjuk alls. Jag är inte farlig, inte för mig själv och inte för andra. Och om det finns en väg ner så finns det ingen chans att välja vilken nivå en ska stanna på, den leder bara ner och jag vill inte ner. Jag vill kunna kan alisera det här energin kreativiteten styrkan sjäölvförtroendet produktivitet till något bra. Men jag kan inte. Han säger att jag har kontroll men fattar han inte att det är det jag behöver hjälp med. Om jag kunde styra det jag känner skulle jag väl inte skada mig själv söka vård tappa andan av ångest?
 
 

sommaren

Det var ett tag sen. Mina tankar rushar inte längre, orden flyter inte lika lätt ut genom fingertopparna, det finns ett mjukt motstånd i allt jag gör. Sen sist har min tillvaro blivit lite lugnare, jag är stabilare, inte lika affektiv impulsiv. Mitt blod har tappat sitt glitter, istället flyter stendamm genom venerna. Är inte kreativ produktiv rastlös överallt. Det är skönt, men samtidigt så saknar jag någonting som känns - det är inte bara tillvaron som blivit matt utan hela kroppen verkar ha förlorat all kraft. Panikångesten drabbar mig sällan även om den de senaste dagarna varit vänlig nog att påminna mig om att den fortfarande har makt att rubba min balans. Ångesten oron stressen gnager mer sådär litegrann nästan hela tiden, kan aldrig riktigt slappna av, känner mig ständigt jagad. 
 
Mellan mig och grabben går det kanske äntligen framåt. Jag dör lite mer än jag någonsin gjort när jag ligger med örat mot hans hjärta, när han smeker mig över hela kroppen och jag stryker honom försiktigt över kinden. Han frågar mig om sånt som är svårt och jag svarar oftare än förut, försöker prata men det är fortfarande han som driver alla samtal ställer alla frågar jag tar aldrig initiativ. Men jag tror att det går framåt för jag vågar äntligen lita på att han menar det han säger att han faktiskt vill ha mig på riktigt vill att jag ska må bra vill veta vem jag verkligen är, lita på att han ser naturkraften som jag vet finns i mina ådror, lita på att han tror att jag till slut kommer kunna ge tillbaka allt som han har gett mig, lita på att han faktiskt kan se en framtid för oss.
 
 
Jag ser ut att vara ledig hela sommaren. Vet att jag borde jobba, inte isolera mig, inte låta ångesten vinna, tjäna cash. Men försöker att inte vara så hård mot mig själv, försöker att se det som en möjlighet att äntligen andas in och andas ut, kunna samla lite kraft och motivation, fokusera på nytt och byggabyggabygga det som jag vet att jag är. Skolarbetet hänger fortfarande över mig, men jag tar min tabletter, jag äter, jag är ute, jag förbereder mig för sjukvårdsbesök, jag tränar, jag sover, jag träffar folk. Jag sätter upp mål för sommaren, mål som kanske ter sig patetiska men som faktiskt betyder något för mig, som faktiskt är utmanande men fortfarande uppnåeliga.
 
Jag ska ta hand om mina plantor. Jag ska gå på alla eventuella besök hos psykiatrin. Jag ska satsa hårt på styrketräningen. Jag ska jobba på min solbränna. Jag ska äta lagom inte för lite inte för mycket. Jag ska försöka börja konditionsträna. Jag ska göra exakt allt jag kan för att verkligen öppna mig för honom för att vi ska bli ett. Jag ska läsa böcker. Jag ska göra klart alla kompletteringar. Jag ska låta bli att skada mig själv. Jag ska utmana mig själv att acceptera min kropp. Jag ska umgås med de få människor som vill umgås med mig. Jag ska promenera gosa älska min Rävdrottning hur mycket som helst. Jag ska försöka tillåta mig själv att andas slappna av samla kraft njuta av sånt som ger livet någon form av mening.
 

Juni 2016

I juni skrev jag bara två inlägg. Jag jobbade i hemtjänsten och trivdes helt okej. Min skuldra verkade till slut bli bättre.
 
nionde // Omtänksamma ord om att jag inte är sjukdomen ger ingen tröst, det är bara tecken på oförståelse. Jag är inte Depressionen. Jag är inte Ångesten. Jag är inte Ätstörningen. Men jag är annat som är fel och som inga piller i världen biter på och som ingen terapi någonsin kan förändra. Förstå mig rätt: jag romantiserar det inte och jag hatar det och kommer aldrig att respektera det men jag accepterar för jag blir lite äldre för varje dag och jag blir klokare och mer cynisk. 
 
Det är något som skaver här och jag kanske börjar förstå varför. Vi är falska profeter och den här Omtänksamheten, den gör oss inget gott. Jag är trött på den här jäkla rädslan och på naiviteten och på individualismen. Kanske kommer orden ikapp mig, det är kanske bara en fas, men jag marscherar mot så många gränser och lungorna smakar havsvatten. Det finns något annat.
 
 
tjugoförsta // Jag ser oftast mig själv som tom och känslokall. Som balanserad och lugn. Jag tycker mig vara empatisk och ha kontakt med mina och andras känslor. Jag ser mig som eftertänksam och kontrollerad. Det är jag också, men jag är så mycket mer. Jag känner för djupt och för lätt och jag drivs alldeles för ofta med. Jag är en storm och jag är havet och jag tappar mig själv och jag tappar makten över mig själv. Jag påverkas alldeles för lätt, av egna föreställningar och av människors agerande och av betydelselösa förändringar i omgivningen. Och Naiviteten. Det finns ingenting så gränslöst. Jag ser mig själv som en gråzon, men alldels för ofta är allting bara svart och vitt och pendlingarna däremellan går orimligt fort. Jag vet jag överdriver, triggar mig själv, låter nervsystemet ta kontrollen men kanske måste jag bara ha lite tålamod. Jag är våldsam men inte tillräckligt.

om att älska

Jag tänker mycket på vad det innebär att älska någon. Inser såklart att det är en social konstruktion, men likväl är det på riktigt, likväl är det lika svårt att beskriva. Jag tänker på vilka människor jag älskar. Jag funderar på om det ens spelar någon roll, räcker det inte att bara tycka om någon väldigt mycket? To love someone är både att vara kär i och att älska någon - och visst är det ändå fint att svenskan har två skiljda ord, visst finns det någon poäng i det? Jag vet att jag älskar Rävdrottningen, det finns inget tvivel om det. Jag andas genom och för henne. Hon gör mig lycklig exakt hela tiden. Jag skulle göra vad som helst för henne. Hela min kropp går sönder när hon mår dåligt. Att älska någon, är det att vilja bära alla deras sorger?
 
Sicily by  Giulia Bellato
 
Jag tänker på mamma och de gånger som hon gråtit vid köksbordet, över sin make och över sin syster. Tänker på allt hon gjort för mig, den kärlek som hon visar mig. Tänker på hur jag beundrar hennes styrka, hur hon kan få mig att le och hur jag önskar så djupt inom mig att jag kan kunde ta från henne allt som tynger hennes axlar.
 
Jag tänker på lillebror och hur de skär i hjärtat varje gång som han gråter, skriker, slåss, inte kan kontrollera sina känslor. Tänker på alla gånger som jag har gråtit, skrikit, slagits för hans skull och för de gånger som jag han bemötts fel och med oförståelse. Tänker på hur han kanske är det syskon jag kivas mest med, trots alla år som skiljer sig, och på hur mjuk hela min själ blir när han faktiskt visar mig tillgivenhet. Tänker på hur lika vi är och hur jag önskar av hela mitt hjärta att han slipper bli som mig.
 
Jag tänker på lillasyster. Det förakt jag ofta känt inför hennes karaktärsdrag, hur besviken hon kunnat göra mig och hur jag upplevt att hon har gynnats i förhållande till mig och till min bror. Men jag inser ändå hur jag skulle göra allt för att hon skulle slippa komma till skada. Tänker på hur vi faktiskt kan glittra tillsammans. Tänker på den gången han var full, de båda grät och jag gick in till hennes rum. Och jag berättade för henne det som hon inte förstått, det som inget barn ska behöva höra - hur hon började gråta precis som jag gjort när min storasyster fick mig att inse och hur jag höll om henne, skyddade henne med min kropp och bara önskade med varje nerv att allt skulle bli bra för hennes skull.
 
Jag tänker på storasyster. Hur vi lekt när vi var barn. Hur hon alltid varit stark och varit rak. Tänker på hur det varit hon som har lyft upp mig när jag fallit ihop på köksgolvet, hyperventilerat, gråtit. Hur hon gett mig tid, varit den som fått mig att prata. Tänker på hur han har gett mig förtroende, hur jag varit den som lyssnat på henne, hur vi har kunnat utbyta känslor, känt samma sak tyckt samma sak, alltid vetat att vi haft varandra.
 
Jag tänker på pappa. Hur jag tror att jag älskat honom men att jag inte vet om jag gör det längre. Hur han har förstört mitt förtroende för honom. Om alla tårar, ilska, besvikelse han fått mig att känna. Men jag tänker på de gånger hans blick är klar och att jag tycker om honom då. Hur jag hoppas att hans ord en dag alltid kommer vara klara, hur mycket jag önskar att jag en dag kan säga att jag är säker på att jag älskar honom igen.
 
Jag tänker på min bästa vän. Hur mycket hon betytt för mig och hur mycket jag hoppas att jag betytt för henne. Om hur mycket jag önskar att hon ska få må bra, slippa alla sorger, hur jag vill ge henne all kraft som jag har. Hur jag har gråtit, rivit, bitits för att hon ska inse att något är fel, att hon ska söka hjälp. Hur jag har slagits för att hon ska ha mig kvar för att jag har slagits för att behålla henne. Hur ont det gjort när jag har skadat henne hur ont det gjort när hon har skadat mig. 
 
Sicily by  Giulia Bellato
 
Och, jag tänker på honom. Undrar om jag älskar honom? Alla gånger jag legat med örat mot hans hjärta, haft hans armar om min kropp. Velat säga till honom att jag tycker om honom jättemycket, det som han sa för flera månader sedan till mig.  Tänker på det lugn som han alltid gett mig. På allt som han har gjort för mig. På hur jag gick i tusan bitar och grät och grät och grät när jag trodde att det var då vi tog slut.
 
Hur jag äntligen, för bara veckor sedan, börjat lita på honom fullt ut. Hur jag kan lägga hela mitt liv i hans händer. Hur han är den som får mig att över huvud taget stå ut, försöka, kämpa. Hur han fått mig att vilja leva, fått mig att kunna se en annan framtid än en som slutar med ett självmord. Tänker på hur jag allt oftare har börjat tänka på att jag kanske vill viska till honom de där tre jävla orden.
 
Jag tänker på hur jag föll ihop på hans golv. Hur jag grät och grät och grät. Hur hela hjärtat mitt gick sönder, hur jag kanske aldrig haft så ont, hur varenda nerv frös till is. Hur jag vet att jag gör exakt vad som helst för att han ska må bra, för att ta bort det som tynger honom, för att han ska bli hel. 
 
Jag undrar om jag älskar honom. Och jag undrar om han någonsin kommer känna samma sak.
 
 

orkar du för två?

Det är tomt här, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Glittret i artärerna har blivit till stendamm. Det känns som att allt står stilla. Jag är låg och den där diffusa ångesten stressen oron kryper i kroppen nästan ständigt. Men det är bättre än att vara instabil affektiv impulsiv. Rädd att tappa kontrollen.
 
Hjärtat mitt har gått sönder. Jag kan inte berätta vad det handlar om, inte just nu. Men jag hoppas att allt är lugnare än vad jag oroar mig för. Och jag hoppashoppashoppas att allt kan bli bra. Att vi kan bli bra. Jag ska göra allt. Jag ska bli hel. Det räcker med besvikelse nu. Alltalltallt räcker. Det är nu allting ska bli bättre. Det måste bli bättre.

(mirage) pt. XXII

 
Senast jag skrev om hägringen var i mars och redan då var jag uppgiven. Då kände jag nog det som han för några dagar sedan berättade att han känt länge - att vi inte rör oss framåt, att distansen mellan oss snarare växer. Redan i mars tänkte jag att det kanske vore bäst att vi tog slut: att den hägring som var vi försvann, blev till verklighet. Att vår relation bara blivit ännu ett stressmoment i min redan sönderslagna värld och att jag bara var en belastning för honom, något som han egentligen inte brydde sig om, bara var tillsammans med av medlidande.
 
Jag har berättat lite i förbifarten för er om hur det stormat de senaste veckorna. I måndags skrev jag via sms om allt som oroade mig - om hur jag känner att han inte bryr sig om mig som person, om hur vi träffas så sällan sen han insåg att jag skadar mig, om hur han (vi) aldrig pratar om svåra saker, om hur jag tror att anledningen till att han inte lämnar mig är att han tycker att det vore fel och egoistiskt när jag mår som jag gör. Han svarade som vanligt alldeles för klokt och med sin gränslösa stabilitet. Och även om jag redan innan visste om allt det som han skrev kom det som ett knivhugg i magen och jag grät och grät och grät på väg till bussen på bussen in i min lägenhet på sängen i timmar tills jag somnade. 
 
Han skrev att han inte höll på att ge upp men allt han skrev sa till mig att det var just det han gjorde. Han skrev hur allt kändes hopplöst, hur det var meningslöst att prata med mig om saker för att jag ändå aldrig svarade, skrev om hur vi inte gick framåt hur han känt det länge hur det var därför vi knappt träffas längre, han skrev om att han känner att han fått fel uppfattning om mig, hur besviken han var över min överdos och självmordshot och självskador, hur jag pratade med honom mindre än förut, hur han trott att jag skulle öppna mig för och slappna av med honom, hur han inte tyckte att jag försökte må bättre ta emot hjälp, hur fel det var att ge upp skolan. Jag visste allt, förstod exakt allt han skrev men det gjorde ont. Och övertygelsen om att det var nu allt var slut, jag tror aldrig att jag haft så ont, varit så rädd.
 
 
Via sms så diskuterade vi, berättade för varandra om vår besvikelse, ställde krav på varandra. Han skrev till mig att han vet att vi kan ha det bra tillsammans. Han skrev till mig att han vill vara med mig. Och sen frågade han mig om jag ville ta en fika. Jag visste att jag inte kunde säga nej, ta tjuren vid hornen ni vet allt det där. De senaste månaderna har jag nästan varje gång varit nervös för att träffa honom, en ska inte behöva vara nervös inför att träffa sin pojkvän, men så har det varit. När jag satt på bussen den där tisdagen var jag mer nervös än någonsin, ville spy ville hoppa ut i farten ville bara ställa in allting, tog en Oxascand.
 
Träffades utanför Friends. Han var så vacker att det gjorde ont i bröstet, hade redan ont exakt överallt av rädsla. Han köper två kaffe en chokladboll en dammsugare, vi sätter oss i en soffa, jag vill aspirera kaffet dö exakt precis där. Men vi pratar. Och jag slappnar av mer än jag någonsin gjort med honom. Han frågar om psyk och jag svarar. Berättar inte allt jag tänker men en kan inte förvänta sig att det vänder bara sådär, right. Jag ler mer äkta än gjort på länge och han är vackrare än på länge tror jag, känns nästan som det kändes när vi nyss börjat lära känna varandra. Ångesten drabbar mig till sist, jag blir tyst och flackar med blicken, kan inte ens nicka åt hans frågor, han får röra vid min axel för att jag ens ska resa mig upp. Ångesten drabbar mig men det gör inte så himla mycket.
 
Hans lägenhet. Vi lyssnar på musik, säger knappt någonting, han håller om mig och jag känner alla de där vibrationerna i luften mellan oss. De som säger att vi är så himla gjorda för varanda, att det kommer bli bra även om det kommer krävas mycket, av oss båda. Han bär mig till sängen och vi ligger där i timmar. Hånglar och han smeker min kropp. Efter ett tag kan jag slappna av mer än jag någonsin gjort, mina fingrar löper längs hans nyckelben, pectoralis major, hans nacke och längs med ryggraden, stryker hans kind följer käklinjen. Vi möter varandras blick mer än någonsin, han frågar om jag fryser jag skakar på huvudet hur skulle jag kunna frysa i hans armar? 
 
Om det kan få fortsätta kännas som det kändes då som jag känner nu så vet jag att vi är oslagbara. Då vet jag att jag kommer få kunna må bra en dag. Att lita på honom och verkligen känna att han bryr sig om betyder mer än någonting någonsin gjort. 
 

Maj 2016

Det gör mig ledsen att läsa hur dåligt jag mådde i maj. Men jag skrev fint och jag skrev klokt. Fick allt mer insikt om min sjukdom och började bearbeta den, försökte hitta en mening.
 
tredje // Jag önskar jag kunde säga att våren stormat in i själen min också och att rosorna slagit rot i huden men det råder istid längre in. Jag är depressed as fuck. Exakt allt är meningslöst och framtiden är nattsvart. Ingenting berör mig. Jag är inte längre där. Kroppen svarar bara med palpitationer och säger du är körd, du orkar inte mer, jag kan inte hjälpa dig mer. [...] Det är för mycket och jag är trött på exakt allt jag är. Det kanske är bra att allting går utför nu, att jag drivs mot branten just när jag vet att jag vill leva, kanske drivs jag så långt att jag inte har ett val, tills jag måste ta tag i mitt liv även om jag inte kan. Det börjar på riktigt bli ohållbart. 
 
trettonde // Någonstans är det ändå den enda trösten: att jag faktiskt förstår att det är mörkt nu, att jag har en slags sjukdomsinsikt. Jag sörjer mitt fjortonåriga jag som var övertygad om att det var så hon var, som var säker på att hon var evigt Misslyckad och Ful och Hopplös, som inte tyckte att hon var "tillräckligt" sjuk för att vara sjuk. Ni vet, jag har smakat på någon form av vår och jag vet att det inte behöver vara så här, jag vet att det någonstans i mig finns en tro på en framtid och en tro på min styrka. Jag vet att jag är värd mer, jag vet att jag är starkare än såhär. [...] 
Kanske borde det få mig att kämpa mer. Faktiskt försöka bli bättre. För ärligt talat, jag vill ju inte ha det såhär och jag vet att det inte behöver vara såhär. Men jag vet inte, mina issues sträcker sig längre än så. Det här är nåt som händer varenda dag - även om mitt huvud just nu är en lite mörkare plats än vanligt - och jag vet att jag aldrig någonsin kommer kunna fungera som "alla andra". Det är klart att det är en tragisk inställning men samtidigt tror jag att det är sunt, jag måste inse att jag måste hitta och våga lita på mig själv, måste hitta min egen väg och min egen kraft och lära mig att bruka den. Allt det där som jag ständigt ältar. 
 
 
 
nittonde // Mellan panikattackerna så går det kanske framåt. Det jag behöver är nog ett knivblad mot halspulsådern. Saker är satt i rullning och snart är det kanske mer ångestladdat att avbryta än att fullfölja. Ärligt talat är jag livrädd. Antingen är det början på någonting nytt eller bara ännu ett fall, ett steg mot att verkligen förlora min framtid. Ärligt talat, det här är ett vägskäl. [...] Trött på blicken som faller till marken, naglarna som borrar sig in i hud, luften som tappar allt syre och hjärtat som brinner för att bli sedd. Jag längtar efter någonting våldsamt men vet så väl att jag inte klarar sånt. Trött på exakt allt, jag dyrkar pessimismen men jag önskar jag var vassare än vad jag är. Allting börjar bli ohållbart, vi pressas alla mot bergskanten och undrar, med ett svagt leende, vem som dör först. 
 
DSNFA släpptes: Det finns så mycket jag skulle kunna säga just nu. Skulle kunna prata om hur sjuk jag blivit, hur jag nästan lät ångesten vinna, om min dissociativa läggning och om alla gånger som jag fallit för den. Jag skulle kunna berätta om tårarna, tappade andetag och hjärtskärande sorg och om alla känslor som nästan inte fick plats. Skulle kunna skriva om hur nattsvart framtiden känns och hur meningslöst allt blivt, om vakuumet innanför revbenen och allt jävla tvivel. Men vi sparar det till en gång, det här är inte Tiden för det.
 
trettionde // Jag vet inte längre. Ångesten äter upp mig inifrån och all min energi går åt till att stå ut. Ge mig några veckor så kanske det är början på någonting nytt. Ge mig några veckor så kanske vi går in i nästa fas av hopplösheten. [...] Jag håller bara andan. Är trött på att vara på drift. Jag drömmer om någon form av trygghet, säker mark som kan få mig att gro. Vill bara känna att jag hör hemma någonstans, vill bara tro att det finns någonting där ute. Allt är ett tidsfördriv och jag flyter bara med, men det funkar inte hur länge som helst. Tiden rinner ut och när inte syret längre bär mig vet jag inte vad som kan rädda mig.
 

vår

 
Det känns nog lite lugnare och stabilare, i alla fall just för tillfället. Har bara varit på praktiken två dagar och fick sluta innan klockan två båda dagarna, så har mest hängt hemma och inte gjort någonting. Har varit väldigt stressad över skolan men har andats in och andats ut och börjat inse att det löser sig. Har hela sommaren på mig att skriva på kompletteringarna liksom. Min handledare på praktiken är som jag nämnt också så himla bra och avslappnad - så jag tror inte bedömningen kommer bli några som helst problem. Ska ta tag i att söka sommarjobb också och med tanke på personalbristen i omsorgen lär det inte det heller bli några problem.
 
Som jag nämnde så basically dumpade jag grabben i början på veckan. Jag psykade ur totalt liksom. Vi har skrivit massor under veckan (relativt sett) och allt känns jobbigt men ändå bra liksom, det kan bli bra. Jag är rädd att han bara fortsätter träffa mig för att han inte vill lämna mig när jag mår dåligt, han förstår hur övergiven jag skulle känna mig. Men han ställer verkligen upp till hundra procent för mig och jag är så himla tacksam. Annars väntar jag bara på både utredning och någon form av samtalsbehandling och köper medicin för en halv tusenlapp.
 
 
Igår kom min jodel- och odlarpolare förbi en sväng. Vi åt godis och han fick en paprikaplanta och vi pratade (eller mest han) om allt möjligt. Playboy och kent och perkulatorkaffe. Han basically dumpade mig förra veckan men sen så skrev han att han tänkte att om han fortsätter skriva med mig så vet han i alla fall om att jag lever. Han är verkligen en så fin person och han får mig att skratta och jag behöver verkligen någon som honom i mitt liv. Så jag hoppas han vill vara min homie!
 
Har ett fantastiskt flyt i träningen och det gör mig så himla lycklig, gud så jag har saknat detta! Jag skrev ju ett nytt träningsprogram som jag tyckte kändes grymt bra men som vanligt har jag flytit ifrån det - men det gör inte så himla mycket när det ändå går bra. Jag kör mer byggning men ändå tungt i frontböj och bänkpress. Hållt mig borta från både marklyft och knäböj bak då det är det som har fuckat ur min skuldra - men har oerhört försiktigt börjat plocka in det igen. Bebisvikter och avbryter så fort jag har känningar i ryggen och hittills funkar det bra. Så jag hoppas verkligen att det kan fortsätta såhär!

- - -

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, den senaste veckan har bara varit så kaotisk. Skulle behöva skriva något strukturerat, sammanhängande men mitt huvud håller inte med, jag spårar bara ur. Men jag ska försöka.
 
 
Först och främst så är jag mitt uppe i VFU:n och som jag nämnt trivs jag himla bra. Jag åker buss fem timmar om dagen men det går helt okej. Och även om jag inte har kunnat göra så himla mycket själv så känner jag att jag lär mim massor. Min handledare är fantastisk, inspirerande och stämningen på arbetsplatsen är så himla bra. Jag trivs verkligen. Jag inser som jag redan insett förut att jag verkligen inte vill arbeta på en avdelning - men på mottagning skulle kunna bli bra! Annars i skolan så ligger jag fortfarande väldigt efter och jag vet inte hur jag ska klara det. Men det får gå på något sätt.
 
För närvande befinner upplever jag mig själv vara mer lättirriterad och explosiv, agerar på impuls och i affekt. Det är såklart ingen ursäkt för någonting jag gjort, i slutändan är jag alltid ansvarig för allt jag gör och säger, jag har nästan alltid förmåga att kontrollera det. Jag har sårat min bästa vän, sårats av min enda vän. Skrämt bort min kanske nya vän. Vet ni vad jag till och med gjort? Pretty much dumpat honom. Han som jag sa att jag skulle dö utan. Men jag tror att vi är okej nu, jag hoppas det i alla fall - för även om jag menade det jag skrev till honom så vill jag ju inte egentligen sluta träffa honom. 
 
 
Annars så höll han basically med mig om att det var ett dåligt självmordsförsök. (Ja, det var dumt och kallt skrivet av honom. Men dra inga slutsatser bara av detta, ni har ingen aning om varför han skrev som han gjorde.) Och jag betedde mig grymt omoget och otacksamt mot honom. Jag hoppas att det här är botten - men jag har trott att jag nått botten så många gånger och jag är inte så naiv längre. En kan alltid falla djupare. Men jag försöker andas in & andas ut. Försöker lyssna på alla ord alla råd jag får, försöker vara konstruktiv analysera mitt agerande lära mig av mina felsteg. Försöker ta ett steg i taget, våga se det jag gör som är bra och starkt, inte vara för hård. Psyk ringer för att höra hur det går men vad i helvete ska jag ens säga till dem? Jag vet ju verkligen inte. Vet inte alls hur jag mår. Alltalltallt är bara ett enda kaos.
 

April 2016

Alltså april... Mitt förfall bara fortsatte. Jag fattade två heldumma beslut: att börja kostregistrera och att träna fast skuldran fortsatte göra ont - och hela april präglades av det. Och jag var all over the place, jag mådde dåligt och skrev mycket diffust.
 
 
tionde // 
Det är bara tungt och jag vill inte mer. Vi kan kalla det relapse, men jag har alltid stampat på samma nivå. 
Siffror, kontroll och aldrig lagom. Ambivalensen. Kompensationsbehovet som varit begravet så länge hugger tag i mig igen men jag biter i, står emot, det är inte värt det. Inte stark för det här, det är inte starkt att överleva, en bara gör. [...] 
Det är svårt och jag är inte stark alls, en ständig kamp men jag flyter bara med. Men tro mig; min självinsikt är silver och jag ser urkraften i mina ådror. Jag har kommit så långt men jag har ännu längre kvar. Det finns en framtid. Det kanske aldrig kommer bli bra men en dag kommer jag acceptera och förlåta. Jag vet det. Kanske blir jag aldrig lycklig men det kanske inte spelar någon roll.
 
tjugonde // 
Jag förstår knappt själv hur allting kan kännas så turbulent men antagligen hänger det på min aldrig svikande förmåga att övertänka allt och den ständiga kampen mellan emotioner och logik. Fucking allt jag är och tror på känns som en paradox. Gör allting mer komplicerat än det är och om mina nerver var lite starkare så hade jag kanske kunnat använda det till min fördel. Efter alla år av självhat har jag faktiskt landat i en oerhörd tro på min egna potential och därmed någon form av hopp om framtiden - men allt hänger liksom på att jag faktiskt agerar. [...] 
Och maten... Jag obsessar kring det som om det vore mitt jobb och ändå är det ingen skillnad. Jag är i något slags vakuum mellan relapse och recovery och jag flyter mest med, så länge jag inte faller tillbaka till destruktiva beteenden så är det väl okej tänker jag. [...]
 
 
Jag kom nära mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare och började tro på mig själv på ett pessimistiskt och nihilistiskt sätt. Jag saknar den där känslan som jag hade då, jag har tappat koderna och nycklarna som krävs för att ta mig tillbaka. // Jag tänds så lätt. Blir till eld av minsta lilla. Av en blick, ett vasst tonläge, av solljuset, av smaken av socker. Den där elden rinner genom ådrorna; ut i varje muskelfiber, genom hjärtats alla rum och i hjärnan gör den logiken till aska. Men eld är flyktigt, liksom alla de där stimulina, och oftast tar det bara sekunder innan den är släckt av snön i blodet. Svart snö som bevarar permafrosten. Det är för sent såklart för intellektet är redan satt ur spel och processerna har redan kickat igång, jag är redan förlorad och kylan har hunnit återfå greppet igen.
 
Ibland når lågorna huden, de slickar ögonen och gör tungan vass; drabbar även omgivningen och i sekunderna när jag falnar så ser jag i deras blick frågorna. Vad tusan är hennes problem. Ibland når deras ljus bara väggarna i mitt rum, drottningen är den enda som uppfattar röklukten och har vi tur får hennes nos mot min kind elden under kontroll, innan den gör någon skada. Oftast är lågorna tama, djupt röda och lämnar mest aska efter sig; men jag har hört att det inte är hälsosamt på sikt att fylla lungorna med sot. 
 
Jag har bannats och jag har bannat mig själv för det där. För de gånger som jag inte kan kontrollera mig och för de gånger jag kontrollerar mig för mycket. Som om det inte redan var smärtsamt nog, utan att behöva skammas för det. Jag har alltid bara gjort mitt bästa, jag har för tusan kämpat för att bara överleva. Kanske är det tyngre än någonsin nu, när jag äntligen förstår mekanismerna och när jag på riktigt inser min inkompetens. Men den urkraft som rinner i artärerna är både elden och frosten och min potential är otrolig. Jag är en naturkraft och jag måste bara lära mig av mina misstag. Trial and error. En dag kommer jag att också att kunna brukas.
 
Det finns något tröstande i att alltid bara haft sig själv.
Jag vet att jag står ut ännu en livstid på egen hand.
Jag är inte rädd för att dö ensam. 

 
Det var nog i april som jag började få problem med panikångest, de där oprovocerade attackerna som nu närmast är min vardag. // Det har funnits tider då jag romantiserade min sjukdom och drömde om revben och sönderskurna armar. Skadandet var närmast en ritual och jag suktade efter att alltid bli värre (bättre, skulle jag ha sagt då). Givetvis var allt det där en del av det sjuka och jag tänker inte gräla på mitt gamla jag - men det äcklar mig och jag säger bara: fucking aldrig mer. 
 
Det är inte vackert alls när en tappar precis all luft och allt omkring en försvinner för det enda som finns är ångesten. När det inte slutar göra ont trots det desperata gnuggandet och bankandet mot tinningarna. Det är inte vackert när händerna skakar och rakbladet sveper över höften gång på gång. När det där är det enda som gör det uthärdligt, när det inte är ett val utan när en rispar för att en inte kan göra något annat. Det är inte vackert att förlora kontrollen. Det spelar ingen jävla roll hur mycket det blöder eller om det inte blöder alls. Det är aldrig någonsin vackert. När en kan andas igen och ångrar strecken på huden, när stegen svider och påminner om skammen. 
 
Jag minns inte senast ångesten drabbade mig såhär. Så fruktansvärt intensivt, men framförallt - från ingenstans, nästan oprovocerat. Det är inte häftigt. Det är inte vackert. Jag vill fan bara vara frisk och kunna leva ett vanligt, tråkigt, normalt liv. Jag var fan på gång men nu är jag bara rädd att det här bara är början. 
 
I slutet av april kom jag åter in på det där med hypomani. "Det är inte alls något extremt, jag är inte bortom kontroll, gör inget dumt, jag tror inte ens omgivningen reagerar på det men jag upplever det åtminstone som en distinkt förändring från mitt normala stämningsläge."
 

den nittonde maj

TW - - - självskada
 
 
Skadar mig själv. Tar 100 mg. Signerar pappret. Höjer musiken. Vet att tabletterna inte dödar men vet att jag kommer dö på något annat sätt. För jag klarar inte det här längre. Ska jag skära upp handlederna eller leta mig ut på en bilväg? Det är ikväll allt tar slut. Vet inte varför jag säger att han får komma. Men han kommer till mig mitt i natten. Minns knappt någonting. Tror jag att faller ihop i hans famn och somnar nästan direkt. 
 

;

Det stämmer det de säger, att en inser vilka ens riktiga vänner är när en är som sjukast. Vilka som stannar kvar, kan ta ens dåliga sidor. 


En dör inte av benso men kanske kan det bedöva litegrann. Räknar, äter glass och skriver avslutar A4-arket med min signatur. 

Det går bra nu. 


noll

Träffar Chili i regnet vid ett övergångsställe. Fylls av någon form av skuldkänslor fast jag inte bär någon skuld. 


Psyk ringer. Jag svarar inte. Skötaren ringer. Jag svarar verkligen inte. Måste kontakta psyk. Vc ger mig inga piller. 


Jag har inga vänner kvar. Det kanske är lika bra. Då kan jag förstöra mitt liv, ta mitt liv, utan att behöva ta hänsyn till dem. 

Myser på praktiken. Trivs så fantastiskt bra. Det är bara två veckor kvar, jag har åttatusen inlämningar jag inte påbörjat, jag kommer inte fixa det här. 

Saknar min grabb men undrar ständigt vad det är vi ens har. Kanske är det lika bra att även han försvinner ur mitt liv? 

Faller ihop när jag kliver upp ur sängen, benet bara viker sig. Har bröstsmärtor, är det levern som klappar ihop? 

Alltalltallt faller i bitar och jag vill slita lungorna ur kroppen. Men jag brinner ännu. Brinner och glittrar och känner mig starkare än någonsin.

 Kanske är det i just den här passagen som allting till sist kan ta slut. 


170519

En ska inte svara i affekt, men jag skriver ändå i affekt för jag älskar dig och jag hatar mig själv för att jag litat på dig. 




170517

Har inte ens orkat torka bort blodet från badrumsgolvet sen igår. Så sitter jag där igen. Jodå, det går bra nu. 


:

Fuckar upp fast inte alls. Cuttar upp mitt ben värre än jag någonsin gjort. Gråter, blöder näsblod på badrumsgolvet. Det går bra nu. 


170515

Skäms för att jag flippar ur på folk utan anledning. Skäms för att jag nojar, låter det gå ut över honom. Skäms för saker jag skriver. Skäms för att jag ändå saknar förmåga att prata. Skäms men det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll för allt är guld. 


Är impulsiv. Men inte farlig. På gränsen, kommer jag förstå när jag passerar den? 

Paranoid & jagad. Men jag ser fortfarande klart. Kommer jag förstå när de saker jag ser inte är verklighet? Har aldrig varit rädd men jag är rädd. 

Upprepar samma saker. Är explosiv, lättirriterad & hård. Och samtidigt skakar darrar jag, fryser har ont i nerverna, viskar tyst om att bli räddad. 

Förstår kanske egentligen att det här tillståndet inte är hållbart. Men jag krampar klänger mig fast. Ta mig aldrig härifrån. 


en gammal sång får en helt ny text

Pratar med mig själv när jag går längs med hamnen. Säger att alla borde gå och dö, att alla är svin. Jag mår bra men samtidigt skakar jag av ilska & besvikelse. Varför är jag så naiv? Jag trodde jag älskade henne men jag vet inte längre & det spelar ingen roll för allt är slut. 


Grabben håller om mig, jag vill dö exakt precis där i hans armar. Han är allt jag har. 

Vi stalkar varandra, jag undrar om jag på riktigt får honom att tro att jag är helt från vettet, men det är kul och han får mig att le men jag blir rädd. Går det för långt, kommer jag inte kunna bromsa? 

Har knölar i nacken & i mitt speedade huvud blir jag övertygad om att det är SJS att jag är döende att det är cancer. Skriver till grabben, han har sett att jag tar piller vet inte vilka piller men jag frågar vad det är och han säger att jag inte kommer dö att det är lugnt att jag ska fortsätta ta mina piller. Men det kliar på kroppen & jag har huvudvärk & jag tror jag kommer dö. 

Räknar räknar räknar tabletter,  hur många har jag kvar hur många ska jag ta när kan jag få fler. Är livrädd för att bli som honom men jag är redan som honom,  missbrukare. 

Trots att jag är såhär så fungerar jag inte, kan inte prata, det går inte. Äter benso dricker vin minns inte mycket. Pratar kanske mer men inte tillräckligt. Hånglar mest, när kommer han tröttna. Har fula ärr men jag somnar fort, får inte ångest. Vill ju berätta att jag äntligen är lycklig men inte ens det kan jag berätta. Så jag ler & nickar. 

Han svarar inte och jag blir irriterad. Borde inte bry mig det är jag som är elak mot honom. Men jag vill prata med honom vill att han ska tycka om mig hålla om mig men inte begära mer än så. Han svarar inte & det stör mig men om vi ses igen vet jag inte ens om jag kan prata med honom. 

Skolan praktiken dödar mig, det är för mycket jag kommer inte klara det. Vad händer när jag måste läggas in för SJS? När jag dör? Vad händer då, jag måste ju få göra klart den här praktiken. Tar SSRI måste få stanna här för evigt för om jag faller nu så faller jag för hårt jag tror inte jag klarar det vad händer då när han ser mig komma in på akuten skadat mig själv för mycket. Då kan jag inte göra klart praktiken, har inga vänner kvar,  vet inte hur jag ska kunna möta hans blick. Räddräddrädd. 

Och jag är rädd för saker som jag inte ser. Saker som inte finns men som jag kanske kommer se. Rädd för att bli psykotisk, schizofren. Bältas & injiceras. Har aldrig varit rädd men jag är livrädd nu. 


Mars 2016

I mars gick nästan allt utför. Ätstörningen började vakna till liv men jag var fortfarande i kontroll, "Tro mig, jag har ältat det här så mycket nu och jag svär att jag vet vad jag egentligen vill, jag svär mina motiv till friskhet är långt mycket starkare än smalheten och sjukdomen. Men det jag inser är att en nog aldrig blir frisk, hjärnspökena kommer alltid jaga en och en måste alltid prioritera balansen". Jag passerade gränsen för övervikt men jag kunde hantera det konstruktivt just då. Det var i mars jag skadade min skuldra.
 
6:e // "Men inte bara min egen ätstörning har ruskat om mig utan även sjukligheten hos andra människor jag bryr mig om har fått mig ur balans. Två situationer har länge varit påfrestande, dels för att jag känt mig så maktlös och inte kunnat hjälpa på något sätt och dels för alla lögner, ord och handlingar som skadat mig. Men min mamma sa något, som egentligen är så självklart, som verkligen gjorde avtryck på mig (inte alls ordagrant, men innebörden var som följer): 'Vi kan inte tvinga någon att förändras utan de måste välja det själv och de måste dra det tunga lasset för att åstadkomma förändringen själv, det spelar ingen roll vad vi gör. Det vi kan göra är att säga ifrån och inte acceptera det, berätta vad vi ser och berätta hur vi själva känner det. Tolerera aldrig lögnerna eller skadan.' Och så har vi en tredje situation - min moster som hanterar allt så kraftfullt och så konstruktivt, som både sätter hårt mot hårt och accepterar på samma gång - som ger mig kraft och tro."
 
 
11:e // 
ett utkast från ett par dagar sen: Jag ser också hur min hållning har blivit vass, hur ryggmusklerna spänns, klorna fälls ut, frosten i blicken och tystnaden i rösten. Jag förstår att människor drar sig undan, förstår avsmaken i orden. Men jag har kommit längre än så och det är inte fel att tänka på sig själv, allt är självförsvar, jag är den enda jag har. Och även jag har gränser även om min tolerans är hög. Tro mig, jag vet värdet i tystnaden - det är ett vapen såväl som en sköld: låt människor älta sina sorger, var tyst och ta emot, ge dem aldrig dina egna, du är starkare ensam. Låt dem skada dig, ta emot deras ord med ryggen rak, visa aldrig hur du påverkas av dem - låt dem tro vad de vill, de vill ändå aldrig lyssna, de kommer ändå aldrig förstå, aldrig ens försöka. Men var inte rädd, kära syster, att ryta ifrån om du måste. Du har din urkraft och du vet att du har rätt, du är inte skyldig någon någonting för du har tagit dig dit du är alldeles själv. Deras ord är lögner. Allt är lögner och knappast är din tunga perfekt, men du är tyst och du ser och du förstår. Och om du någonsin tvekar - lägg din tro på verklighetens icke-existens.
 
och några ord från ikväll: Jag vet inte vad det är men det är bara fel. Det känns som att jag raserat saker, och jag har gjort det medvetet men konsekvenserna blev kanske lite värre än jag hade för avsikt. Jag känner mig lost. Mår dåligt över min kropp. Har sår på höften. Det är så mycket jag måste ta tag i. Träningen går skit och för första gången ever känns till och med motigt, fast jag vet att jag bara överkomplicerar saker. [...]
 
 
Sen kom den där käftsmällen. Jag minns hur jag panikgrät på badrumsgolvet, minns hur död jag kände mig. Fick ståplåtar till sista konserten någonsin. En vecka senare skrev jag om det och lite annat:
 
IV. Nihilisten ler, "ser du vad jag ser?". Det där med att förtränga är hennes melodi. Tröttheten, tomheten, hopplösheten, meningslösheten. Och tvivlet - du älskar inte dom, du vill inte det här, det är inte verkligt, ingenting av det har någonsin varit verkligt. Det är lätt att bara falla för dissociativiteten. Men jag har ett löfte, en blodsed, jag ska hålla ut och jag ska fortsätta känna. Det måste jag. Det vi har ska aldrig dö.
 
VII. Och ärligt talat jag är bara så trött. Kroppen känns fucked upp och antagligen bidrar den mentala stressen till det. Men om kroppen hade varit i fas kanske jag hade kunnat bearbeta allt det andra lättare. Jävla nedåtgående spiral. Trots att jag sover så vaknar jag fullkomligt utmattad. Aldrig har träningen tagit så hårt på kroppen, trots att jag har dragit ned på volymen. Min skuldra är ett vrak, jag svär jag är försiktig men den vägrar bli bra. 
 
VIII. Känner mig bara så oduglig. Så värdelös. Patetisk. Tragisk. Ärligt talat, jag vill inte mer. Vill sluta andas, inte existera, fucking dö. Men de jävlarna håller mig vid liv. Då som nu för alltid. Det är bara tungt och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Men jag vet att det löser sig. Jag vet det kommer bli bättre. Det måste bli det och jag tror verkligen det.
 
Den trettionde mars skrev jag ett inlägg med rubriken "jag är starkt svart kaffe, ambitioner och regn" och berättade att jag bland annat sett One flew over the cuckoo's nest - det är så roligt för ett par månader senare skulle den textraden komma att bli en symbol för hur jag träffade grabben som har den filmen som favorit.

det bleknar, trubbas av tills det är normalt

Jag ska inte ljuga: ingenting slår när allting glittrar, huvudet rushar och min självtillit tycks gränslös. Jag satt hos läkaren och kryssade i att de där perioderna aldrig var negativa utan mest till och med positiva. Om jag fick formuläret framför mig idag så hade jag nog varit mer nyanserad. Då skulle jag nog minnas den där känslan av att allting spårar, att jag tappar kontrollen, närmar mig för många gränser. Trots att jag liksom kan se konsekvenserna av mitt agerande, att jag nästan inser att jag en dag kommer ångra hur jag handlat - så finns det inte på kartan att backa. För huvudet rushar och jag vet jag vet jag vet att jag agerar rätt just precis nu, det finns inget annat jag borde göra för varenda infall är perfekt.
 
Lämnar för djupa spår, driver allt för långt, bränner broar. Jag är rädd, det erkänner jag. Livrädd. Men den där rädslan är ingen anledning att bromsa. Och jag fortsätter ta SSRI varje morgon, ber och ber och ber att om jag bara fortsätter knapra tabletterna så kan jag stanna här för evigt. För om jag ständigt får må såhär bra gör det väl inget om jag raserar mitt liv? Vad gör det att jag fuckar upp allt när jag inte ens bryr mig? Tar en karta benso. Räknar och räknar och räknar. 

170511

Jag träffar en bipolär kvinna, injicerar Xeplion i höften på någon annan. Blir rädd, kommer jag en dag vara den som ligger på britsen? Är det schizofreni jag har i blodet, läser om sambandet till bipolaritet, blir rädd och knaprar benso. Jag kan leva med att vilja dö varenda dag, leva med ångestattacker och med att vara socialt handikappad men snälla låt mig aldrig bli psykotisk. Hans nummer syns när mobilen är låst och jag undrar om någon någonsin kommer behöva ringa det. 
 
Vaknar upp och ser precis bussen passera utanför, har ändå dödens huvudvärk så jag säger att jag är sjuk fastän jag nog hade kunnat ta mig dit. Dricker Treo och höjer dosen Lamictal. Psyk har fortfarande inte ringt och jag fortsätter ta min SSRI. Vi går till apoteket, hämtar medicin åt en patient. Hundra tabletter Mirtazapin. Jag går dit när jag slutar. Hämtar trettio tabletter av samma sak. Det är svårt att veta vilket tillstånd jag är i när jag mest är fysiskt och psykiskt utpumpad, ramlar i säng och äter för lite.
 
Jag saknar honom så det gör ont i bröstet. Räknar ner. Men han skriver aldrig så jag skriver med någon annan. Vi ska springa tillsammans och odla någonting från Slemmis och han ser bra ut. Jag kommer aldrig någonsin göra något med honom, så sjuk är jag inte - men tänk om jag fortätter bli sjukare tänk om jag förlorar kontrollen tänk på alla löften jag redan brutit? Jag har aldrig varit den som varit rädd och nojat över saker men nu är jag rädd för exakt allt. Rädd men aldrig någonsin beredd.
 
Räknar tabletterna jag har hemma. Varför ger ni mig inget som jag kan dö på? Vet inte om jag vill dö tror fortfarande jag mår bra men ångesten kramar så hårt om mitt bröst. Vill skada mig, den där känslan jag sällan känner, bara någon form av längtan önskan sug efter att få blöda. Det var nog dumt att stanna hemma. Vet inte vad den här känslan jag har i kroppen är. Huvudet rushar ännu men jag mår inte bra. En tillfällig dipp eller är det nu allt vänder? 
 
 

170507

Jag spenderar cash och snackar med en kille. Jag är långtifrån alla gränser men kommer allting accelerera med åren, kommer jag börja passera gränser? Har varit ångestfri i säkert en vecka så kommer den från ingenstans. Sväljer benso. Först två och sen fyra. Tar en till. Blev det sex eller blev det åtta? Det är inte mycket men det kanske bara är början. Jag somnar i alla fall. Jag som lovat mig själv att aldrig börja missbruka men jag har missbruk i blodet, dömd att bli en bensotorsk. Jag slösar för mycket pengar och jag söker efter honom men det är honomHan är inte hos mig, varför är han inte det när jag äntligen tror att jag kanske kan prata med honom. Jag äter för mycket och jag pluggar för lite. Min yrkeskompetens ska bedömmas och jag förstår inte hur det ska gå. Kommunen ringer men jag svarar inte, väntar på att psykiatrin ska ringa men de ringer aldrig. Jag mår bra, tro mig, har aldrig mått såhär bra.

Februari 2016

Jag nämnde det inte i januariinlägget, men förra vintern/våren pluggade jag arbetsrätt (blev aldrig klar med den kursen dock pga struntade i en redovisning) och träningslära på distans. Tänkte läsa hundetologi också, men det blev inte av. Även om arbetsrätten var en campuskurs så gick jag knappt på någon föreläsning. I februari fyllde jag i alla fall tjugo och kände mig mest bitter över det. Träningen fortsatte att gå relativt bra och ätstörningen låg lågt men problemen med domningar blev bara värre. 
 
 
7:e // Jag vet inte om det beror på min åratals långa isolation eller om det bara är så mina gener är programmerade. Men satan vad mänsklig kontakt rör mig djupt när den väl tar sig igenom mitt skal, den borrar sig in och startar tusentals reaktioner och den är allt eller inget. Och även om den fyller mig med en eld som jag saknar och behöver så finns det inget som gör mig så osäker, som får mig att tappa greppet om mig själv och verkligheten. Den plockar fram allt det som är fel med mig, gör mig obehagligt medveten om mina brister. Och ändå; längtar jag så djupt och innerligt efter den. [...] Det är nästan absurbt hur jag misstror människor, hur jag övertänker, skapar sjuka konspirationsteorier, får hybris... Men jag förlåter mig själv; det är bara en skyddsmekanism och den är befogad. Ändå var mitt svar till honom lika sant: det gör jag absolut inte. För samtidigt är allting fullkomligt tvärtom - jag litar på folk alldeles för lätt, faller för dem, blir beroende, dör för dem. [...] Ibland kan jag faktiskt se mig själv utifrån och förstå vad som får folk att hejda sig; jag är en naturkraft och i mina rätta element så syns det faktiskt genom järnfasaden.
 
I mitten på februari skrev jag om att jag var agiterad och uppåt, "det här känns helt ärligt som en soft fylla" och det var nog första gången jag rörde vid begreppet hypomani. Vi lämnar det osagt om det verkligen var något sjukligt men jag kommer få anledning att återkomma till det. Den tjugoandra skrev jag såhär: 
 
2: Varför känns det som att jag har sprungit ett marathon när jag inte ens har tränat hårt? Palpitationer, illamående, yrsel. Är det ångesten eller klappar kroppen ihop nu? Finns det ens en skillnad mellan det fysiska och det mentala? Spelar det ens någon roll? Vännen, du behöver bara få sova ikapp. Det är bara för mycket stress, hjärtat, ditt nervsystem måste få återhämta sig. Sov, så ska allt bli bra. Jag somnar klockan två och vaknar klockan fyra, somnar om och vaknar klockan sex. Huden känns inte alls och brinner på samma gång. Det är frustrerande att vakna av smärtan och det spelar ingen roll hur jag placerar armarna. Snart sitter jag i rullstol och snart är jag manisk. Lika bra att dö innan det är för sent. Nej, förlåt, nu överdriver jag igen.
 
3: Min moster. Jag beundrar henne så djupt. Så klok och stark och rakryggad. Det hon går igenom är sjukt men kraften som hon forcerar allting med är obeskrivlig. Hon är liksom definitionen av ett kraftfält och allt jag vill bli. Kanske kan en bli ett kraftfält med tiden, när en piskats av erfarenhet och kunskap... Jag tvivlar inte på att vi delar samma urkraft, samma blod flyter i våra ådror - men mina nerver och mina artärer är inte skapta som hennes, de har inte potentialen att bli ett kraftfält. Och kanske är det inte fel att förbli en naturkraft. 
 
4: Tid. Allting handlar om tid. Och ingenting har någon mening. Ingenting spelar någon roll. Med tiden blir vi ändå bara stjärndamm. Existensen är ändå bara en illusion. Du är nihilisten, embrace it honey.
 
 
Den tjugosjätte skrev jag ett inlägg som nog handlade om både min pappa och om min bästa vän (även om jag inte minns de exakta omständigheterna). Det skär i hjärtat nu och det känns fortfarande så aktuellt: 
 
Det är svårt att inte vara frisk och omges av sjukdom. Kanske i synnerhet när en inte längre är sjuk och när en omges av de som vägrar släppa greppet om sin sjukdom eller de som sjukdomen vägrar släppa greppet om. Trots att sjukdom är något en inte önskar någon, så är det en värdefull erfarenhet att ha varit sjuk. En vinner en förståelse för de som är där nere, som någon som aldrig har varit där aldrig kan ha. En erfarenhet som en nog med tiden kan lära sig använda produktivt - men innan dess måste en nog slå sig helt fri från sin egen historia. Det är svårt att inte vara frisk och att inte vara sjuk på samma gång, även om det inte går att jämföra med sjukdomen, en ser så klart och ser all potential men en har inte kraft och makt att bruka det. Att se omgivningen klamra sig fast vid djupet när en själv har insett att det både går och är värt att ta sig ur det. Skuldkänslorna och sorgen för att en inte kan göra mer. Att ha insikt om hur lite en kan påverka och att ha insikt om att det handlar om liv. Att en borde göra mer. Men inte orkar.
 
Och när en tagit sig så långt och tagit sig dit alldeles själv.
När en vet att en själv är den enda en har och alltid kommer ha.
Att förstå att en måste stå upp för sig själv, skydda sig själv.
 
Trots att det är fel.
 

170504

Dagen har gått bra, dagarna går alltid bra, jag var till och med trött för att jag inte sovit så mycket. Betedde mig normalt det vill säga onormalt på skolan, höll käft fastän tankarna fladdrade händerna darrade. Försöker planera, strukturera, tar mina tabletter som jag ska, dricker kaffe, äter för mycket. Kommer hem låser in mig vandrar på mina tjugofem kvadrat måste fokusera men det finns för mycket att göra. Tappar saker glömmer saker famlar. Hur ska jag klara mig hur ska jag klara det här hur ska jag klara mig utan honom hur ska jag klara den här månaden. Mår bra, är det här lycka, älskar livet blir tårögd av träden himlen natten vinden. Visst får jag stanna här, visst kan mitt blod fortsätta flyta lita enkelt genom artärerna, visst kommer glittret i mitt hår aldrig sköljas ur. Jag vill be honom stanna, stanna hos mig, se vilket kraftfält jag är, vilken potential jag har, be honom hålla kvar mig här.

170503

Håller på att förgås av rastlöshet. Har planterat citronkärnor, tvättat kläder i handfatet, skrivit listor, duschat, sopat golvet. Borde plugga, kan inte fokusera. Börjar tidigt imorgon, borde sova, finns inte en chans. Jäklar alltså. Har promenerat cirka femton kilometer idag, borde vara lite trött? Han är borta i helgen, varför just denna helg? Men det kanske är lika bra, jag veet inte. Vet bara att jag snart klättrar på väggarna. 

lägg dig damm, röda maj

 
Han sa inget om såren men jag tar för givet att han märkte dem. Jag kanske önskar att han hade sagt något i alla fall men jag förstår honom och det är bättre att han håller tyst än blir arg. För en gångs skull var jag relativt ångestfri, kanske en kombination av vin och att de senaste veckornas största ångestmoment är förbi. Jag firade inte valborg alls men söndag var fin; finns ju knappast något bättre än att vakna till att han drar en närmare och smeker en över låret, och det snöade nästan hela dagen (vilket var mysigt, även om jag såklart tycker att det ska bli vår nu). Jag har nästan varit helt befriad från mensvärk i typ ett år sen att min menscykel gick och blev kort men i måndags vaknade jag upp till mensvärk från hell så det sög. Igår såg jag på onlineföreläsningar och läste litteratur hela dagen och annars så har jag varit och tränat söndag-måndag-tisdag och det har känts rätt bra varenda pass! 
 
Imorgon har vi laborationer, bland annat injektioner. Vi ska (tyvärr) inte ge på varandra men ska däremot märka ut stickställen vilket innebär att jag behöver visa upp mina höfter, nu har jag inga färska sår men det är ändå rätt obvious. I normala fall skulle jag nog haft rätt brutal ångest över det men jag bryr mig faktiskt knappt alls. Resten av veckan ska jag bara förbereda inför VFU:n och jag börjar känna mig low key stressad, har inte ens fått svar på mejlet jag skickade till min placering och behöver köpa busskort för ett par tusen, men det löser sig. Är stressad över sommaren också, de ringde fårn komunen förra veckan men ajg svarade inte och jag vet inte ens om jag ska jobba men vet att jag borde, fast det löser sig också.
 
Annars så mår jag fkatiskt riktigt bra nu! Mitt huvud är så himla sppeedat, det är säkert bara placebo men det är trevligth ur som helst. Det är så såvrt att tänka mig att jag verkligenverkligen ville ta livet av mig förra veckan? Haha. Jag har i alla fall diskat undan all disk som legat i säkert en vecka och städat och skrivit listor på sånt som måste göras måste köpas. Det är jobbigt att vara kring folk nu, inte på grund av den vanliga slags ångesten utan det är jobbigt att liksom hålla band på sig själv. För jag klarar det, jag är inte helt från vettet, men det tär på mig och det känns hela tiden som att jag ska få ett utbrott på folk när det stör mig. Det känns bra att plugga och att träna, är mer effektiv är vanligt men det kräver fokus, håller mig sysselsatt så att jag inte är så himla rastlös och agiterad. Förlåt om jag spårar, bara babblar på. Även om det är patetiskt och bara placebo så spelar det ingen roll för det är fint att glittra som ajg gör. JAg känner mig snygg och bra och ingenting kan röra mig. Det är synd bara att jag inte kan fungera bättre socialt fastän mina tankar rör sig så lätt, det tror jag inte i alla fall men det kanske går lättare, vi får se. Jag vill träffa honom, vill prata med honom, vill berätta hur fint jag tykcer livet är, att jag inte ivll dö längre, vill prata om allt som är vackert och intressant. Han hör inte av sig, jag skulle såklart kunna skriva men jag har hur som helst mens och hur som helst bryr jag mig inte om han inte hör av sig just nu. 
 
Han smsade exakt precis när jag publicerade det här inlägget dock. Haha, så söt. Han frågar hur det är, jag vill skriva om exakt allt men jag ska försöka contain myself för annars kommer ahn tro att jag är helt från vettet. Vet inte om jag är sjuk eller inte men jag är uppenbarligen inte så sjuk för jag fattar att det här makes no sense så då spelar det ingen roll right!?
 
 

Januari 2016

Av en händelse så kollade jag tillbaka lite i mitt arkiv och alltså god bless vilken skatt det är att ha flera år av dagboksanteckningar, i synnerhet när en har så dåligt minne som jag har. Jag slogs av hur dåligt jag mått men hur jag samtidigt varit så stark och klok, och hur fint jag kan skriva ibland. En kanske brukar göra en recap vid nyår, men fuck the system. Så vi börjar med en samling citat och reflektioner kring januari tvåtusensexton (det kommer bli långt, för jag är sämst på att sammanfatta):
 
 
Jag skrev om mitt nyår som var himla fint - åt god mat, spelade sällskapsspel, kände mig snygg, var nykter, såg på fyverkier med syster & hennes grabb & några vänner till dem. Annars handlade januari mest om grabben som jag träffade i slutet av tjugofemton, han som sa "Jag kommer bryta mig in där" och han som jag kind of öppnade upp mig för, litade på och trodde att det faktiskt kunde bli någon bra med. "Jag tror jag håller på att bli en hetero. Det känns så äckligt, jag känner mig så tragisk, så patetisk" (mitt nyårslöfte det året var att bli flata, fullkomligt seriöst, ni vet ju hur det gått med det). Det var också där i januari som jag nog för första gången i mitt liv kände att jag ville ha barn i framtiden, som en djurisk drift trots att mitt intellekt kämpade emot. "Borde kastrera mig innan det är för sent, innan modersinstinkten övermannar mig totalt". En känsla som allt oftare drabbar mig, som mitt förnuft har mjuknat inför. 
 
Den åttonde tog allt slut, och tur var väl det när jag ser tillbaka. Jag kände mig väldigt färdig med män och var säker på att det skulle dröja väldigt länge innan jag skulle kunna öppna mig för någon igen. Jag ältade allting intensivt men jag resonerade ofta väldigt klokt. "Jag är en naturkraft och han skadade mig, nu kan han inte röra mig. Jag vet jag är värd tusen gånger mer, det är han som är ett vrak och det är han som borde gråta. Ilskan bygger upp mig, kan få mig att bli ett kraftfält. Allt var en illusion och jag var fan inte svag, han var svag som pratade om ärlighet och ändå inte stod för de ord han inte uttalade". Den sjuttonde (som sagt, jag ältade intensivt) kunde jag berätta att: "Vet ni vad, mina fina Valeries? Jag tror det är över nu. Såren i lungorna har läkt ihop, de blöder inte längre".
 
Jag skrev också ett inlägg om att jag kommit till insikt om vad jag söker för förhållande och partner, vad jag vill ha och behöver. Nämnde trygghet, mognad, att "vara klar med sig själv", något att bygga en framtid på. Framåt, drivande, social, spontan, öppen, impulsiv, ärlig. Empatisk och som inte ryggar undan från mina issues, ingen som löser mina problem eller räddar mig från mig själv men som försöker och vill förstå. "
Jag vill bara ha någon att liksom dela vardagen med, bara kunna hänga avslappnat och uppskatta varandras umgänge och känna sig uppskattad. Det kanske låter självklart, men jag har liksom inte sett det så förut - har snarare suktat efter ett äventyr, bara någon som kan få mig att känna, något flyktigt. Ett glas vin och På Spåret och lite hångel vore liksom Drömmen just nu. Det känns så märkligt hur det har förändrats, men det känns himla bra också." Det var så himla kul att läsa, för H är typ allt det där!? Inte riktigt lika 
framåtspontanöppenimpulsiv som jag tänkte mig då - men annars är han verkligen spot on. Senast igår drack vi vin och såg på Smartare än en femteklassar och hånglade, haha.
 
 
tjugonde // Jag känner mig så omtumlad. Det är så fruktansvärt mycket som pågår i huvudet just nu och min sinnesstämning är instabilare än någonsin. Framtiden är så höljd i dimma och det är så många beslut som måste fattas och saker som kräver handling. Ändå har jag kanske aldrig tidigare känt mig såhär lugn och trygg. Jag ser så mycket klarare och jag accepterar det jag ser - såväl det som rör mig själv som det som rör min omgivning. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, men det är inte tid ännu - det är processer som är alltför unga och outvecklade, sköra, riskerar att spåra ur om jag tar dem för givet. 
 
Kylan håller sitt grepp om staden samtidigt som solen visar sig allt mer. Jag har aldrig tidigare noterat skönheten i just det där nästan motsägelsefulla. Kanske är det februari som gjort mig till det jag är, gett mig frosten i benmärgen och mörkret i blicken. Och kanske har jag bara blundat för solen och kristallerna i snön. Jag är en naturkraft. Jag vet det nu och jag börjar förstå hur en sådan ska brukas men jag är inte framme än och kanske är det en av alla processer som aldrig når laga kraft.
 
Jag tror att jag har Slutet att tacka för mycket. Det (ja, och det som ledde fram till det) var som ni märkt en så oerhört omvälvande process trots att den var föga dramatisk - så mycket undantryckt drogs upp till ytan och så mycket som varit vagt kristalliserades sig och blev självklart. Kom än närmre mig själv. Den processen har fått sin dom och vi går in i nästa - Uppbyggnaden 3.0 pt.I. Jag tror det här är mitt år, det finns en så oerhörd potential. Det måste vara min tid nu... För vad annars kommer det bli av mig?
  
 
tjugofemte // 
Åker bil genom snötäckta landskap, passerar träd och älgar, kör genom dimma och ser solen för några minuter. Fingertopparna förlorar all känsel, armarna krampar. Mörkret har lagt sig när vi vänder hemåt, renarna reflekterar tillbaka strålkastarljuset, det enda sårade djuret på femtio mil sitter inne i värmen innanför plåten. Mina andetag rasslar mot den frostbeklädda fönsterrutan, blicken flackar mellan snötyngda träd och siluetterna i framsätet. En hjärna utan hjärta tillsammans med deras respektive hjärtan (som Slår I Samma Takt) och hjärnor (med Samma Elektriska Frekvens). [...] 
Men ärligt talat så vet jag inte. Mesta av tiden är jag bara så trött. Logiken och emotionerna är i ständigt krig. Jag vill inte leva, gud, jag vill verkligen inte det. Är så lost. Allting har förändrats men jag är ändå fast i samma rutiner. All min tid lägger jag på drömmar, jag lägger den på sånt som är skadligt - när jag borde odla bitterheten och låta den hjälpa mig framåt. Jag hade kommit längre än såhär men det är fem steg bakåt två steg fram. Behöver en Valerie som kan få mig att minnas mina nyårslöften igen.
 
Annars så hade jag problem med domningar, framförallt i händerna nattetid. Det var verkligen ett helvete. Jag sov dåligt och det gjorde fruktansvärt ont. Jag är så oerhört glad att det försvann (det kan faktiskt vara tack vare magnesiumtillskott). Träningen flöt på så himla fint, jag slog PB:n och kände mig stark, nådde flera mål jag strävat efter länge. Jag hade gått upp i vikt och det var något jag kände mig ambivalent inför men ätstörningen var under kontroll
 
tjugosjätte // Från trettio minus till nollgradigt. Från krispigt blå till tunga, våta flingor. Raring, pratar du om dig själv eller om staden nu? Det spelar knappast någon roll - ingen av oss existerar, vi är bara tid, bara en illusion. Och visst är det en tröst att vi en dag kommer bli ett på riktigt; mitt blod i ska sjunka genom jorden och innan gryningen är vi inget annat än stjärndamm. Fast nu går jag händelserna i förväg.