Ganska mjukt inser jag det jag insett så många gånger förut: jag har bara mig själv och jag måste sluta vara naiv och lita på och falla för människor igen och igen och igen. Vet ni hur det känns när en tappar förtroendet för någon en älskar och någon en kunnat prata med om allt och litar på mer än någon och som känner en bättre än någon annan? Kan ni berätta om det för mig för jag vet inte trots att jag går igenom det nu. Tomhet och alienation är allt jag kan säga - kanske är det allt som finns? 

 

Den enda som jag kan prata med (nästan avslappnat och obehindrat) om allt och litar (kanske för) mycket på är många mil bort nu. Har lovat att jag ska försöka att inte gör något dumt, att jag åtminstone ska försöka ringa innan jag gör något. Vi skriver nästan varje dag och jag kan berätta om alla mina ups and downs. Men vår relation tyngs av en känsla av skuld eller skam. Det finns så många luftslott ovanför oss och jag vet att det bara är en tidsfråga innan vi rivs ifrån varandra på ett sätt som väcker alldeles för många starka känslor. Jag skjuter det framför mig, desperat klänger jag mig fast vid illusionen.

 

 

Det finns en till person som jag litar på. Som jag kan lägga hela mitt liv i händerna på (och kanske också gör, egoistiskt ger jag honom ett ansvar och en börda som antagligen orsakar lidande större än jag kan förstå). Det finns ingenting som betyder så mycket för mig som Honom. Han är det (enda) som ger mig hopp om och tro på en framtid. Det finns ingenting jag hellre vill än att ge honom hela mig, kunna slappna av i hans närhet, prata obehindrat med honom... Och jag förstår inte varför det är så svårt.

 

Det kommer inte funka längre, säger han och jag tappar andan balansen synen. Han säger något annat också som träffar mig hårt och får hjärtat att pumpa blod igen och som ger mig ett mål - men jag glömmer det lika fort, det rinner av huden och jag kryper ihop och kväver orden, jag darrar och jag andas för snabbt.