säger han och kysser min panna. 

 

Men även om det är det enda som krävs av mig just nu så vet jag inte hur jag ska orka. Ibland vågar jag kanske tro att saker kommer bli bättre och jag ser att det finns en väg framåt. Men ganska ofta vill jag bara krypa ihop under mitt täcke och aldrig någonsin kliva upp igen. Jag vet att jag inte är sjuk men nästan tio år av att inte ha mått bra har satt sina spår. Jag är frisk men det finns ändå en kraftlöshet i mig som ständigt gör sig påmind.

 

Jag är inte sjuk så jag behöver bara rycka upp mig själv.

Behöver bara säga alla ord som jag kväver.

Det är inte svårare än så.