Jag vet inte riktigt vad jag känner eller tänker just nu; fokuserar bara på att göra det han bad mig att göra, ta en dag i taget. Jag tränar knappt och ibland struntar jag i skolan, ibland lämnar jag inte lägenheten alls och ibland inte ens sängen; men jag gör så mycket jag orkar och jag intalar mig själv att det viktigaste just nu är att andas in och andas ut och att i alla fall hålla sig flytande.

 

Några dagar efter att psyk giljotinerade mig så bokade H en tid till vårdcentralen och sen för exakt en vecka sen idag följde han med mig dit (vad fan vore jag utan honom?). Vi träffade en helt fantastisk läkare och jag kände verkligen att han ville förstå och hjälpa mig. Jag blev tyst som jag (för eller senare) blivit vid varenda jäkla sjukvårdsbesök men H berättade hur han såg på mina problem och jag nickade till svar när läkaren ställde frågor (och i slutet lyckades jag faktiskt återta ögonkontakt med honom). Han bad mig skriva ner mina tankar och igår lämnade jag ett brev i receptionen och väntar på att få en ny tid till honom för att se hur vi kan gå vidare. Lite såhär skrev han sen i min journal:

 

Läkaren sa att psyk inte helt får avsluta någon som står på Lamotrigin eller misstänks vara bipolär och han kallade dem muppar. Jag fick hem min journal från psyk i fredags och kunde konstatera att de de facto har avslutat mitt ärende helt. Tydligen ville jag inte samarbeta och valde att inte kommunicera med dem och tog inte ställning till terapi och jag har inte självmordstankar utan "bara" dödsönskan. Jag är inte bipolär men ändå står jag kvar på Lamotrigin för att "det borde hjälpa" och tydligen är jag adekvat medicinerad trots att jag allt oftare inte orkar ta mig upp ur sängen och är omotiverad att göra sånt jag egentligen tycker om. 

 

Jag vet att det är psyk jag måste tillbaka till eftersom att jag är för störd för primärvården. Men helvete vad jag bävar och helvete vad det känns meningslöst. De lär bara avskriva mig igen av samma anledningar som innan. Jag är inte nog sjuk och jag vill inte samarbeta och det är ingen vits med terapi. Men samtidigt vet jag att jag måste försöka, att det inte finns något annat alternativ. Utan hjälp lär jag förlora honom. Utan hjälp lär jag ta mitt liv.