inlåst

Jag skriver på ett papper. Tack och förlåt, fast med andra ord. En trasig signatur. Jag skriver till henne, kanske sover hon, är glad att hon slipper ta beslut. Jag skriver till han som redan har nog att oroa sig för. Han försöker resonera men han tvingas att handla. Kanske var det ändå bäst, kanske var det det jag ville. Jag vet inte; en tänker inte klart när en sitter där. Kanske var jag rädd, kanske ville jag ha hjälp. Fastän jag visste att det var då jag skulle dö, fastän jag äntligen kände ett lugn i hela kroppen inför den vetskapen. Fastän det sista jag någonsin ville vara att bli inlåst igen.
 
Hör steg och röster i korridoren, men det är knappast ovanligt ens efter midnatt på en torsdag. Men det är på min dörr det knackar och innan jag knappt hunnit reagera kommer två poliser och en läkare in i min etta. Drabbas av panikkänslor och går in i det tillstånd som jag gör i sådana situationer och ni kan väl ana hur utgången blev; vårdintyg och polishandräckning, de leder mig in till akutpsykiatrin och jag har en förhöjd andningsfrekvens nästan konstant. Får träffa en läkare i max fem minuter, får ingen information om vad som händer, vet bara att två skötare tar mig under varsin arm och leder mig in till avdelningen.
 
Har vak i över ett dygn men jag känner mig väl bemött av många av skötarna och sjuksköterskorna. Någon känner igen mig, ger mig ett anteckningsblock och en penna för han minns att jag kunde kommunicera så i november. Jag är i ett konstant mutistiskt tillstånd under hela vårdtiden, förutom när jag får vara ensam med min älskade syster och med honom. Men jag skriver sida efter sida; de tar till sig en del men för det mesta känner jag mig överkörd, negligerad, oförstådd.
 
Den här gången tänker de i alla fall inte att jag är katatonisk eller planerar för ECT. De pratar om antipsykotiska läkemedel men jag uttrycker motstånd. Jag knaprar diazepam men ångest är ändå hög; det är en balansgång det där. Sist fick jag nog mer lugnande och det var kanske därför jag kunde prata lite med personalen, men minnesluckorna jag har från den tiden är skrämmande. Jag ber dem ringa honom men jag tror aldrig att de gör det. Jag säger att det kriterierna för tvångsvård inte är uppfyllda men får aldrig någon motivering till varför de håller mig kvar.
 
Jag är villig att ge tricykliska antidepressiva en chans, men är inte förberedd på injektioner. Jag läser för fan till sjuksköterska, har själv stuckit patienter i gluteus, vet att det bara är en annan beredningsform - men ändå, det känns skrämmande och drastiskt. Han är där i sina arbetskläder och sjuksköterskan är fin, de försöker övertala mig och jag vet att de har rätt. Men jag vill inte, eller snarare orkar inte, och jag gråter när jag slutligen lägger mig ner. Han håller min hand när hon sticker in kanylen i höften.
 
De skulle ta ett EKG men det är som att det glöms bort och inte heller tar de några blodprover vilket borde vara relevant. Läkaren lovar att komma tillbaka efter lunch efter att han läst det jag skrivit, men han kommer aldrig. Jag får stanna över helgen, tar mig aldrig utanför mitt rum. Utan någon förklaring eller chans till förberedelse säger de att jag ska duscha. Det är tydligt att jag inte har något val och det görs under vak, det kändes obeskrivligt kränkande. 
 
På måndagen skulle jag få träffa läkare men de säger att det inte blir av. Vad hände med att kontinuerligt utvärdera behovet av tvångsvård? Efter protester så får jag en tid i alla fall men det blir knappast något konstruktivt av det. Dagen efter fyller jag år och jag missar jag ett obligatorisk moment, vi träffar läkaren igen och det blir fortsatt LPT men permission. Borde kanske vara en lättnad att få komma hem, men jag känner bara en oerhörd besvikelse. Jag gråter och skriver till min syster att jag bara inte orkar mer, att jag hellre stannar kvar. Hon går och jobbar någon timme, jag äter middag på avdelningen och lyckas samla kraft att byta om till mina egna kläder. Andas vinterluft för första gången på dagar, äter biskvier och dricker te för att fira att jag hann bli tjugotvå, syster sover på min soffa, jag somnar lätt.
 
Sitter i passagerarsätet på hennes BMW, ångest ökar successivt desto närmare vi kommer sjukhuset. Han har jobbat natt och möter oss utanför avdelningen fortfarande iklädd sina vita byxor och blåa bussarong. Vi får vänta för länge innan någon kommer och pratar med oss. Det är skötaren som jag tyckt om allra mest men hon kommer med ett besked som får mig att gråta; vi får inte träffa läkaren, det är fortsatt LPT, en dag till med permission. De lovade för i helvete att vi skulle få träffa läkare.
 
Det löser sig till slut efter flera timmar. Får en tid för uppföljning inom en vecka och får gå hem med förändrad medicinering. Åtminstone fick de mer gjort den här gången än senast; men den bit av mig som i november stannade kvar där på avdelningen hittade jag inte och ytterligare någon del har berövats av mig, låsts in. Kommer hem och allt känns kanske ännu mer hopplöst än någonsin.
 

(mirage) pt. XXIV

 
Jag kommer nog aldrig kunna förstå hur jag ständigt kan falla djupare för honom. Jag vet bara att jag gång på gång tappar andan av hans närvaro. Han sover och på hans bröstkorg formar jag bokstäver med fingret. Ord som jag lekt med i månader men som inte längre är en flyktig tanke.
 
Han säger någonting som får mig att le på ett sällsynt äkta sätt. Jag läser säkert in för mycket, förstorar saker som jag alltid gör, men samtidigt så är det väl på tiden. Han visade var han stod redan när han sa att han gav mig tid. Han säger någonting som sliter upp ett nytt sår i mitt hjärta.
 
Jag ser saker i ett nytt ljus. Eller rättare sagt: genom ett glas som slipats till nya fasetter. Ljuset delas upp än mer, sprids över tidigare mörka platser, skapar skuggor och nyanser över det som varit svart och vitt. Kraven på förändring är det största beviset på tilltro jag någonsin visats.
 

och där faller ännu ett år

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit här. Skrivit några rader, raderat, börjat om. Ibland författat hela stycken men aldrig tryckt på spara. Exakt allt har bara skavt; alla orden, min egen kropp och mest av allt mitt psyke. Men det har egentligen inte funnits så mycket att skriva om, allt har mest stått stilla. Jag har avskytt alla röda dagar, sett för många avsnitt House of Cards och ätit så mycket citrusfrukter jag bara hunnit med. Har haft återfall till både fingrar i halsen och blödande höfter, har hatat och har älskat. Men det jag tänkte skriva om nu är ett mjukt hopp efter snart ett år med sjukvårdskontakt:
 
https://www.behance.net/gallery/60448307/MOUNTAINS-SEA-Faroe-Islands
 
I augusti satt jag på hans rum och han dödade all tro på en framtid. Läkaren på vårdcentralen bekräftade sen att han var en idiot, liksom min journal; tydligen hade jag förnekat suicidtankar när han inte ens hade lyft ämnet och tydligen var jag adekvat medicinerad trots att jag inte gett något uttryck för det eller att det fanns någon annan grund för en sådan bedömning. Ni kanske kan förstå den oro jag drabbades av när jag fick kallelsen i postfacket, med en tid till samma jävla psykiatriker som inte ens försökt förstå mig eller velat hjälpa mig. Den där psykiatrikern som är den värsta översittaren jag någonsin har träffat. 
 
Men det där med att låga förväntningar för att öka chansen att de ska överträffas visade sig för en gångs skull faktiskt fungera. Objektivt sätt var det knappast ett särskilt produktivt möte, själv var jag mest fast i min ångestbubbla och H fick föra min talan. Min bild av läkaren eller psykiatrin som helhet har inte direkt förändrats; men det var små, kärnfulla steg i vad jag tror är rätt riktning. Jag har fått selektiv mutism som arbetsdiagnos utöver de tidigare. Något som i praktiken kvittar men det ger ändå ett slags lugn att få det bekräftat och att de vet om och förstår min svårigheter. Jag ska få träffa en terapeut och de ska ge mig tid (sa han i alla fall, men åter igen har jag oerhört låga förväntningar utifrån de erfarenheter jag har). 
 
Det krävdes alltså tvångsvård, en befängd misstanke om katatoni, hot om ECT. Men kanske är vi på rätt väg nu. Jag hoppas det och jag ska ge all kraft jag har.
 

gott nytt år osv

Precis i början av förra året skrev jag såhär:
 
Och även om jag ständigt kanske tvivlar på om jag är värd att må bra, värd att få hjälp - så är åtminstone han värd det. Vi är värd det. Snälla söta tvåtusensjutton, bli mitt år. Bli vårt år.
 
Även om tvåtusensjutton, trots allt, inleddes på ett fullkomligt magiskt sätt så insåg jag oförskämt fort att ett nytt år inte förändrar någonting. Det är ironiskt hur jag är lyckligare än jag någonsin har varit och samtidigt har jag aldrig mått så här dåligt. Jag orkar inte med någonting, sömnen börjar fly från mig, kroppen gör ont. Men jag vill inte dö i alla fall. Jag har spenderat så mycket tid på att bygga upp mina murar, på att göra mig själv ointaglig, och för första gången vill jag bara att de ska raseras, vill inget hellre än att han ska tränga igenom kevlaret. Men jag klarar det inte själv. Det här året har potential att fullständigt förändra mitt liv, det kommer krävas så oerhört mycket av mig men jag måste försöka. För ärligt talat, jag orkar inte må såhär länge till.
 
Tvåtusenfuckingsjutton blev inget av det där men jag försöker se det som ett steg på vägen. Jag sträckte ut min hand efter hjälp mer än en gång. Gick på varenda sjukvårdsbesök trots att det inte gav mig någonting. Jag visade honom och mig själv och alla andra min absoluta botten (eller ja, jag hoppas att jag inte kommer lägre än så). Och ärligt talat, att jag skulle bli hel och att vi skulle bli oslagbara på bara ett år är fullkomligt orealistiskt sett till djupet av min issues. Så låt tvåtusenarton bli ännu ett steg i den där resan. Men låt oss snälla se lite resultat i alla fall. 

- - - - -

Tre: plötsligt kommer räddningen. ett besked som förändrar allt igen. som gör mina planer och drömmar möjliga igen. skriver en rapport på ett par timmar och har ett seminarium med bara läraren. tidernas bästa julklapp. det räddar mig från en vår på drift; sjukskrivning, arbetslöshet, arbete jag knappt står ut med. det räddar mig från mig själv; (för jag lovade att jag skulle ta slut på mig). det räddar mig från hela omgivningens besvikelse; som vissa skulle kväva i sympati, som vissa skulle kasta över mig av skäl som är för intellektuella. räddar mig från självhat. men jag är fortfarande i en svår sits, det nekar jag inte till.
 
Fyra: en inser i alla fall vilka som verkligen är på riktigt. vilka som betyder något, som finns där, som är raka. vilka som faktiskt är starka och något att se upp till. vilka egenskaper jag vill utveckla och vilken kraft i mina ådror som är den sanna. en inser att även om det inte finns rättvisa så finns det kärlek, det låter för klyschigt men det är så. 
 
Fem: det är något som är fel i hundkroppen, kanske är det någonting som växer där. jag gör det jag måste göra, intalar mig själv att hon snart kanske lämnar mig. skapar någon form av skydd, kanske behöver jag inte kasta mig efter henne om jag förberett mig på att hon ska gå sönder. så jag stryker över alla partier som börjat skifta i vitt och möter hennes blick som fortfarande är en valps. tar emot all hennes värme och ger henne min. det är något som inte är rätt. men hon har så mycket kvar.
 

omstrukturering

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Den senaste tiden har bara varit så omtumlande. Hela det här året men de senaste månaderna de senaste veckorna har allt bara gått för fort. Och jag svär att de dagar som är kvar av tvåtusensjutton inte kommer vara lugnare. Så detta lär bli ännu ett av mina klassiska inlägg som ingen antagligen fattar någonting av.
 
 
Ett: jag vill ha hjälp jag försöker söka den ta emot den. psyk säger att det är slut, för frisk för att vara sjuk och för sjuk för att få hjälp. sen låser de in mig och jag släpps ut men en del av mig är fortfarande kvar där. de tog min pillerburk från mig och jag fick inte med mig den när jag åkte därifrån. och på samma sätt stannade något mer av mig kvar. det ligger kvar där i landstingslakanen, det hör alla de där orden, det bedövas med tabletter, det är ingen som förstår det, det andas hopplöshet, hålls vid liv genom en nål. jag går genom campus och snön faller omkring mig men det är inte hela jag som går där. jag är inte bara nedbruten. jag är stympad. de släpper ut mig och sen glömmer de bort mig. även de jag litade på trodde på glömde bort mig. 
 
Två: fem månader fri och han firar det med ett glas. ett  glas som blir två fyra åtta. ett glas som reducerar fem månader till noll. ett glas som blir en helg, och som blir nästa helg också. återfall är en del i processen jag vet. återfall får jag också jag kanske ska vara tyst. men han har för fan ett ansvar borde ha en moral. jag vet jag vet jag vet att han saknar insikt att han mår dåligt av det själv att han försöker att det är patologiskt och inte vem han är. men jag kan inte känna med honom, jag bara kan inte.
 
Tre: ett och ett halvt år och en dröm om en framtid läggs på is. ett patetiskt misstag som var under kontroll visar sig vara bortom kontroll. en vår som plötsligt är nattsvart. jag tar livet av mig om det inte löser sig, jag upprepar det gång på gång i huvudet. det är mer än bara ett halvår på drift för mig, det är ett liv på spel. det är ett misslyckande som gör mig till en misslyckad människa. det är besvikelse och rädsla. men det finns fortfarande ett svagt hopp och jag ska försöka att inte ta ut något i förskott, ska försöka hålla mig kall tills jag vet om allt är kört eller om jag stannar ovanför ytan.
 
Fyra: hon var en av mina största förebilder men nu smakar det nästan hat. orden läggs framför mig, scener spelas upp och alla ord, alla skeenden är plötsligt så mycket mer logiska. det gör ont i magen bröstet huvudet. jag vill bara slå sönder tiden, det är inte rätt det som varit och det är inte rätt det som är och det kommer aldrig någonsin att bli som det borde vara. jag visste att hon inte var perfekt men någonstans så kunde jag ha överseende med hennes brister, för jag kunde känna med henne och jag kunde se att andra agerat orättvist. men så plötsligt bryts tystnaden och alla tvivel skingras och jag inser att ingenting någonsin kan förlåta hennes brister hennes agerande. 
 

l i m b o

Plötsligt tycks jag ha fastnat i ett vakuum mellan himlen och helvetet; i ett tillstånd präglat av ovisshet, i ett kontinuum mellan att tvingas dö och att kunna leva.
 
Gamla misstag som jag trodde att jag hade under kontroll försätter mig plötsligt i en knappt hanterbar situation. Våren som redan var tillräckligt oklar är nu bara en dimma.
 
Postfacket fortsätter eka tomt. Jag väntar på en kallellse, en bekräftelse av remissen, ett avslag om att få hjälp - egentligen vad som helst som ger mig någonting att utgå från.
 
 

171130

 
Allting känns mest orealistiskt och det är skrämmande hur fort vi lägger saker bakom oss. Men det är väl egentligen inte konstigt när de där fem dagarna kan summeras i bara en handfull minnesfragment. Resten har suddats ut av benson i mitt blodomlopp. Jag är osäker på vad som hände och vad som sas och jag tvivlar på sådant som jag logiskt vet är sant. Väntar på att öppenvården ska höra av sig men jag kanske väntar i onödan, kanske beslutade de att jag är on my own now. Försöker hoppas på att det som hände var den absoluta botten och att jag aldrig kommer hamna där igen, men samtidigt så har jag alltid varit den som påminnt mig själv att jag ska sluta vara så naiv. Det jag vet är att min journal för alltid är märkt liksom att jag för alltid är märkt av mer dåliga erfarenheter. Försöker hitta något positivt i det som jag, vi, gått igenom men jag tvivlar på att det finns något.
 
Men ja. Trots att det där ständigt fräter i både mitt hjärta och mitt huvud så går saker samtidigt framåt. Kanske finns det någon orsak men jag skulle nog bara uttrycka det som att jag gått in i en bättre period. Nedstämdheten och passiviteten som följer med den är inte lika kvävande. Ångesten håller sig på relativt låga nivåer, behöver inte knapra tabletter för att ta mig igenom dagarna. Känner inget behov av att göra mig själv illa. Ibland får jag till och med vettiga saker gjort. Det mest slående och det kanske viktigaste är att jag känner någon form av hopp; kan inte riktigt konkretisera det utan jag känner det bara, en mjuk tro på att saker kan bli bättre och en anledning till att bibehålla rutiner. Sömn, mat och träning. Det brukar han säga till mig, att det är det jag måste hålla i, att det är det enda som jag kan göra ibland. 
 
Känslan jag har inför december är svår att beskriva, någonting som jag aldrig riktigt känt förut. Har aldrig känt mig så nedbruten, oviss, dränerad men samtidigt så ser jag så himla klart. Jag vet vad som måste göras, vet vart jag är på väg. December kommer inte göra mig hel och kommer inte göra oss oslagbar, det viktiga är bara att jag biter i och tar de steg som krävs. 
 

i november

"Jag tror aldrig att jag träffat en så tyst patient" säger överläkaren i telefon till honom. Jag har såklart bara mig själv att skylla för hur allting blev, fick så många chanser som jag aldrig tog. Till sist skrev hon vårdintyg, jag leddes in till en säng, visiterades. "Tror du att vi är dum i huvudet bara för att vi jobbar här?" och jag gråter och vill bara fly. Någon sitter i en stol vid min säng hela natten, jag sover knappt alls. När jag till sist lyckas kommunicera svarar de med beslut om tvångsvård, återinsatt extravak. Jag äter inte dricker inte får dropp. Samarbetar inte. Ibland skriver jag till dem, berättar att jag bara mår sämre av att vara där, men jag måste stanna kvar. Andas för snabbt trots att jag tar mina tabletter. Skyhög ångest trots att tabletterna gjort mitt minne suddigt och fick mig att inte kunna gå rakt hålla balansen.
 
En morgon kommer läkaren och känner på min nacke, en annan försöker ställa mig frågor. EKG. Sen drar de mig upp ur sängen, in på ett rum, tar vikt och längd och jag gråter. Smsar honom, berättar att de tänker skicka ström genom mitt huvud. Skriver desperat på ett papper: Jag vägrar ECT-behandling. Han ringer till läkaren, han löser allt som han alltid löser allt. Jag skriver under en överklagan men hon släpper mig inte därifrån. Inser hårthårthårt att jag kommer bli kvar bakom låsta dörrar hela helgen. Men jag äter och jag pratar litegrann med hon som sitter brevid min säng nästan hela dagen. De släpper vaket och jag sover mest hela tiden. De pratar om katatoni och jag bara försöker stå ut.
 
Till slut så sitter jag där ihopkurad i min säng med min syster och Han vid min sida, där för att få mig därifrån, vad vore jag utan dem? LPT upphävs och jag skrivs ut. Lämnar sjukhuset bakom mig, tyst och blödande, andas in vinterluften för första gången på dagar. Mår sämre än jag gjorde innan jag kom dit. Lämnar utan att ha fått någonting. Med dåliga erfarenheter och ovisshet och en känsla av hopplöshet djupare än någonsin förr.

en mur av våt betong

Hela oktober var jag låg och aldrig uppåt, och alla dagar av november som passerat än så länge har jag markerat min nedstämdhet som severe. Även om det fortfarande är sällan som ångesten stegras till panik så är den kvävande, dödande och ständigt där. Har skadat mig igen och jag har aldrig spenderat såhär mycket tid på att göra ingenting. Jag söker orsaker förklaringar svar:
 
/ Kanske är det hösten. Mörkret, kylan, regnet. Fast jag gillar ju hösten.
 
/ / Kanske är det skolan och den ständiga stressen över det. Fast jag tycker ju att det är stimulerande och motiverande.
 
/ / / Kanske är det morfars bortgång och allt som varit med det. Fast jag har ju hela tiden känt mig försonad med det.
 
/ / / / Kanske är det så enkelt att Lamotrigin hade effekt. Fast jag är ju inte bipolär.
 
 

- - -

Det har präglat mina tankar i veckor redan men när jag cyklar in till stan en onsdagkväll, på istäckta gator och i åtta minusgrader, så fattar någon del av mig ett beslut. Jag stannar inte länge till. Orkar inte, kan inte ha det så här mer.
 
Jag vet att det inte är rätt av mig, utsätta de som redan sörjer för det här. Men vad ska jag göra? Klarar inte mer, jag gör bara inte det. Tack och förlåt.

winter is coming

Jag vaknar upp till frostklädda tak och termometern håller sig vid nollan hela dagarna; det är sol men jag lyckas sällan ta mig ut innan det blivit mörkt igen. Sover klockan runt och när jag en kväll ligger och vrider mig i ångest inser jag att jag är beroende av tabletterna för att lyckas somna. Jag sökte hjälp och det skulle bli bättre men är det inte så att allting fortsätter gå utför? Har seminarium om evidensbaserad omvårdnad, äter middag i hamnen tillsammans med Honom och slår äntligen mitt personbästa i knäböj efter ett och ett halvt jävla år med en krånglande skuldra. Borde kanske uppskatta det jag faktiskt åstadkommer men mina känslor har aldrig varit logiska. 
 
Hon och jag faller båda ihop på golvet i glädje över att återse varandra; svansen smäller i golvet och tungan smäller mot all hud den kommer åt, jag borrar in fingrarna i röd päls och blir nästan tårögd av kärlek. Tänker ofta att jag vill ta hem henne igen men det blir aldrig så, bara tanken på att behöva ta ansvar över någon mer än mig själv gör mig dödstrött. Kanske är det just vad jag egentligen skulle behöva: ta tag i mitt liv för att ta hand om någon annan. För ansvar över mig själv tar jag ju hur som helst inte.
 
 
Jag märker att han märker såren men han håller om mig precis som vanligt. Varför skär jag mig igen, missbrukar hans förtroende? Jag räknar dagar och jag räknar tabletter och jag väger alla ord, mot hans bröstkorg vill jag bara kvida att jag inte orkar längre. Bleka fragment av någonting bättre brottas i mitt huvud mot bilderna av mig själv på en motorväg. Drömmar om en framtid som jag intellektuellt vet att jag kan få men som är rymdår bort. Minnen om stunder då min hud har varit glödhet, mitt sinne knivskarpt och mina artärer fyllda av ädelmetaller.
 
Men de där stunderna var aldrig på riktigt. Jag vet ju det. Ändå drömmar jag ständigt om att känna det jag tror att jag kände, om att vara det jag tror att jag var. Lever bara för illusioner och det funkar väl knappast för evigt.
 
 

171017

- - - triggervarning självskada - - -
 
 
Jag har försökt och jag försöker och jag orkar fan inte mer. De eventuella framsteg som jag har gjort har inte gett mig någonting. Det spelar ingen jävla roll hur mycket jag försöker. Det räcker och jag orkar inte mer. Han får bli besviken och vägra trösta mig. Kanske blir nya sår det som får hans tålamod att ta slut till sist. Men jag orkar inte mer och han fattar inte det. Jag ska inte dö men jag vill dö. Och utifall att jag skulle få det infallet så förbereder jag. Räkna tabletter städar lägger fram papprena. Bara för säkerhetsskull. Ifall något får mig att vilja passera gränsen så ska inget annat hålla mig tillbaka. 
 

(jag är inkapabel att formulera mer än osammanhängande stycken)

/ / Det är tungt nu och det känns ständigt som att jag är på väg att bryta ihop helt, men saker och ting flyter ändå på. Även om jag inte alls vill ta livet av mig just nu med hänsyn till familjeomständigheterna så är dödstankarna intensiva och självskadetankarna nästan överväldigande och den där rädslan för mig själv gör sig påmind. Intellektuellt vet jag att det bara blir värre av att jag oroar mig över hur jag kan känna och agera, men det som skrämmer oss kan vi inte välja. 
 
/ / Du pratar aldrig om mig med någon annan men med mig pratade du alltid om alla andra; det säger nog en del om vem jag var för dig. Jag är säkert patetisk som bara ältar det här och du tycker säkert att jag är kall som skriver ut allt du gjort som sårat mig men det spelar liksom ingen roll: jag vet att jag är patetisk och vi vet båda att du tycker att jag är kall. Men som jag sagt tusen gånger så tror jag på transparens och jag önskar att jag visste exakt allt jag gjort som bidragit till att det blev såhär. Även om det inte finns något jag kan göra åt den här situationen nu så tror och hoppas jag att jag själv kan utvecklas genom att bearbetabearbetabearbeta.
 
/ / Jag behöver inte mycket sprit i blodet för att dra in honom i mitt jävla huvud. Vi sitter där på mitt toalettgolv och jag berättar för honom hur relationer funkar: Det är alltid en som känner mer. Han protesterar, säger att det inte ska vara så, men jag förklarar bara att alla är kört och han bekräftar att jag resonerar bra, jag har nog gjort allt jag kan göra. Sen bara måste dra upp det där om min jävla citronplanta igen och han säger igen att det kanske är det finaste någon sagt till honom även om det är hemskt. 
 
 

171012

Meh. Eftersom att jag vet att flera av er som läser mer eller mindre vet vem jag är så måste jag bara skriva en sak jävligt tydligt pga är (befogat) nojig: Om ni någonsin skulle bli uppriktigt oroade av något jag skriver och känna att ni måste agera på något sätt - prata då med mig eller ring 112 direkt. Kontakta aldrig någonsin någon närstående till mig, oki? Jag blir hellre nedbrottad av snuten och inlåst på psyk i onödan än att någon nära mig blir oroad i onödan. Och jag vill själv styra vad och hur folk får veta saker om min situation.
 
 
 
I . Jag väntar ständigt på att tystnaden ska brytas. Kollar mobilen för ofta, lägger mig för sent. Tar mig knappt ur sängen för allting ter sig ännu mer meningslöst när jag inte längre har dig. Ibland tänker jag skriva något men jag hejdar mig. För bådas skull ska jag inte bryta tystnaden; det ligger hos dig nu. Det finns ingenting jag kan göra mer än att försöka hitta ett sätt att gå vidare, men att gå vidare känns omöjligt när allting är så iskallt. Jag älskar dig och det skulle inte bli såhär. 
 
I I . Som vi vakade kring sängen där han lämnade oss, är vi samlade kring honom där han vilar i sin kista av furu. Mormor kysser hans panna. Min bror lägger en teckning i hans famn. Bibeln vilar i mina händer och jag stryker min syster över ryggen. Det finns så många sorger där i rummet utöver den sorg vi samlats för; så mycket som är trasigt, så mycket som blivit fel. Jag önskar att alla kunde få en ny chans men ingenting kan göras ogjort och jag bara hoppas att vi lär oss av våra misstag och tar vara på det som finns kvar.
 
I I I . Vi dricker rom, äter chili och sticker varandra med kanyler. Har inte träffats på veckor och jag slås åter igen av hur mycket jag tycker om att umgås med honom. Men lika fort påminns jag om hur skör vår relation är och jag fylls av skuldkänslor. Varför sätter jag oss båda i den här sitsen? 
 
I V . Jag bad honom lova mig en sak men han svarade undvikande och jag förstår nog varför nu. Han inser kanske inte, trots att jag sagt det till honom förut, att det blir en ond cirkel men jag inser i varje fall att vi drivs mot kanten allt fortare. Det är väl lika bra att han lämnar mig nu, det blir bara svårare med tiden, och det blir ju aldrig lättare. Men jag kan inte ge upp nu när han fortsätter stå ut med mig, ge mig så mycket mer tid än jag egentligen är värd.
 

jag ska aldrig glömma hur det känns

9 oktober 2016: Det enda jag har att säga just nu: jag är så jävla glad att jag fortfarande lever.
 
10 oktober 2016: Jag kan skriva om kravaller, om rosor och om hud. Berätta om elden, om socker och om tårar. Om lycka, om kärlek och om förlåtelse. Impulser, löften och insikt.
 
Siffror på handryggen.
Ben som inte längre bär.
Hjärtat som slår för fort.
Psyket som flippar ur.
 
Men jag kan inte skriva. Har fått skatter som är för stora för att beskrivas. Snälla, lev för dem.
 
 
 
Men det är ett år sen idag och när jag tänker tillbaka smakar det lite för beskt. Jag inser att hela den där turnén inte bara kommer handla om deras avslut utan även alltid kommer påminna mig om oss. Och jag känner mig nästan tacksam när jag inser att minnena blivit diffusa, bleka, tömda på känsla.
 
Det jag minns tydligast är efteråt. När vi satt på golvet utanför med varsin ros. Kramades och grät och skakade. För det vi upplevt alldeles innan - och för allt det vi båda gått igenom för att ta oss dit. Sa att vi skulle leva för det här, lovade att aldrig glömma eller misstro det. Det är det jag minns tydligast och det svider.
 
Hade du redan då insett att jag inte var den du trott eller hoppats att jag var? Kanske skulle vi aldrig ha träffats, kanske hade jag haft dig kvar då.
 
 

Jag höll din hand för hårt.

 
 
ett - - - Hon säger att det känns konstigt mellan oss men det är hon som har dragit sig undan i evigheter, vill inte prata med mig om saker för att hon har andra som hon hellre pratar med. Hon är den som känner mig bäst men jag känner inte henne alls längre. Hon har själv stängt mig ute och det har inte direkt funnits något jag kunnat göra åt det. Hon kan inte prata med mig om saker för att jag inte är öppen mot henne. Hon verkar inte ha något intresse av att ens försöka prata om saker, om så bara för att bevara den relation vi en gång haft.
 
två - - - Hon gav mig ett knivblad mellan skulderbladen för några månader sedan och jag har berättat att det trasat sönder det nästan gränslösa förtroendet jag haft för henne. Men nu säger hon att det känns konstigt att jag inte litar på henne och därför bestraffar hon mig med att inte prata med mig. Jag försöker förstå vad som egentligen är problemet och vad som kan göras åt det, men det är inte direkt så att hon bidrar till att klargöra vad hon faktiskt menar eller vad det är hon vill. Hon säger att hon vill vara mer öppen men samtidigt så har hon ingenting att prata med mig om och jag inser att ansvaret ligger på mig. Jag ska sluta vara långsint och jag ska lita på henne trots att hon gång på gång bryter mitt förtroende.
 
tre - - - Vi är eniga om att jag bara göra henne illa och att hon inte tycker om mig för den jag är. Hon håller i alla fall med mig först men sen säger hon att hon inte alls tycker så. Hon säger att jag har rätt när jag säger att hon utnyttjar mig för ett fåtal egenskaper som hon tycker om hos mig. Det handlar inte om att jag tycker att hon måste älska mig (som jag älskar henne), jag vet att jag får henne att må dåligt och vet att hon mår bättre utan mig - och jag vet att jag besitter egenskaper som många inte tycker om eller klarar av och det är såklart okej. Det handlar om att hon vet hur svårt jag har för relationer och vet om mina trust issues, hur hon ger mig löften som hon bryter gång på gång, hur hon säger saker som visar sig vara fullständigt tomma ord.
 
 
fyra - - - Jag ogillar mig själv för mycket redan, jag vet att jag måste omge mig av människor som ser alla mina styrkor och som har överseende med alla mina svagheter och som står ut med mig även när jag är som värst. Som inte ständigt måste påminna mig om hur fel jag är. Och jag vet att alla de där bristerna hon ser egentligen är mina styrkor. När det hon tycker om hos mig är de delar som orsakar mig allra mest ångest. Hitta någon som uppskattar sin sociala oförmåga att kalla din bästa vän istället.
 
fem - - - Ständigt ständigt ständigt söker hon efter vägar att avbryta konflikten. Sluta för att det inte leder någonstans, lämna alla trådar lösa i luften. Omfamnar direkt alla antydningar jag gör angående att diskussionen är okonstruktiv. Vi är såklart alla olika, men jag har sagt flera gånger till henne att det kanske viktigaste för mig i relationer är att kunna vara öppna med problem och diskutera dem - säga exakt vad en tänker och känner och reda ut saker tills båda parter känner sig lugna. 
 
sex - - - Det är inte första gången jag blir smärtsamt medveten om hur mycket viktigare hon är för mig än jag för henne. Att vilja lösa saker och att vilja höra den andra parternas syn på det hela visar ju liksom att en faktiskt bryr sig om relationen, värnar om den och vill bidra till dess utveckling. Jag skulle rivas bitas slåss för att ställa tillrätta sånt som jag skadat, för att ha henne kvar. Åtminstone se till att alla kort läggs fram innan vi går skiljda vägar, inte låta massa frågor ligga kvar. Det är klart att det också var jag som valde att gå, jag hade kunnat försöka mer. Men jag har mina gränser trots min envishet, till slut måste en inse att det inte alltid är tillräckligt att en lägger ner all sin energi.
 
 
sju - - - Hon har lämnat mig två gånger förut och kanske höll jag hennes hand för hårt. Kanske borde jag inte lagt all energi som jag lagt på det här. Kanske borde jag bara ha kvävt alla ord den där första gången och låtit henne gå. För bådas skull. Till sist sa hon kort att vi inte ska ha någon kontakt mer. Om jag hade svalt min stolthet och skrivit till henne igen så hade det varit för att fråga henne en sak: Varför lämnade du mig inte i redan i maj? Fast hon kanske redan läser vartenda ord av det här inlägget. Jag är ett skadeskjutet rådjur men jag tröstar mig med att jag inser ännu djupare hur mycket jag måste kämpa för att ha honom kvar.
 
åtta - - - Det var hon som såg ett problem, det var hon som ansåg att det behövde lösas. Varför blev det då såhär? Varför var det jag som sa att det är slut nu? It makes no sense egentligen men hon kom inte med några hållbara lösningar. Jag försökteförsökte reda ut och förstå vad som var problemet försökte förklara försökte hitta vägar till något bättre men allt jag sa togs emot som ett hot. 
 
nio - - - Och när vi kanske kom någonstans så ställde hon orimliga krav. Hon rev upp det där såret mellan skulderbladen som hade börjat läka. När jag skrek av smärta så bemötte hon mig bara kallt. Som jag så ofta känt förut så saknade hon empati och hon tog bara det jag sa som angrepp. Först när jag skrev igen (då jag lugnat ner mig från panikångesten som drabbat mig) så sa hon förlåt. 
 
tio - - - Hon har sagt att jag är sjuk. Säger att jag säger saker som hon vet att jag egentligen aldrig skulle säga. Visst, jag har bett henne sluta spekulera, sagt åt henne att jag inte är sjuk för det är jag bevisligen inte. Men hur kan hon så radikalt ändra uppfattningen om vem jag är?
 
 

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Vi sitter vid hans säng i mer än ett halvt dygn; sover kanske en timme, han sover nästan konstant. Jag räknar sekunderna mellan hans andetag; ibland hinner jag till femton, ibland rör sig bröstkorgen för fort. Han öppnar ögonen en sista gång; jag håller hans hand, hon stryker hans kind. 
 
 

sen sist:

I drygt en vecka somnade jag sent och vaknade tidigt och var aldrig trött. Jag tyckte om mig själv och kände mig oslagbar. Fick saker gjorda, var ständigt rastlös, ville leva. Men allt det där har flytt från mig nu och på kvällarna hotar ångesten att kväva mig och jag sover för länge och inte ens när solen visar sig för första gången på evigheter vill jag ta mig ut. Jag går av Lamotrigin. Jag är inte sjuk och det har bara varit ett slöseri av tid och pengar och energi. Kanske slutar mina händer skaka så fruktansvärt. 
 
Han kommer hem efter en vecka i huvudstaden och det borde finnas massor att prata om. Jag har saknat honom och det känns obeskrivligt bra att känna hans armar omkring mig och andas in hans luft igen, men jag är inte riktigt där. Mina tankar är på drift och jag vet inte om det är jag eller om det är det som omger mig som inte är verkligt. Minns hur jag levde med den här dissociativiteten i flera år (and it was both a blessing and a curse) men under lång tid har jag varit i ständig kontakt med mig själv, mina känslor, tankar och med min omgivning. Det är skrämmande och kvävande att plötsligt förlorar greppet.
 
Finaste Chili är hemma igen men vi har fortfarande inte träffats; kanske börjar jag ta ansvar, kanske är jag bara rädd. Kvällarna är mörka nu, det är kallt i min lägenhet och när kommer han tröttna på mitt ständiga tjat om att jag vill hoppa ner från sjunde våningen?

dom säger det är fel på hjärtat

Jag vet inte riktigt vad jag känner eller tänker just nu; fokuserar bara på att göra det han bad mig att göra, ta en dag i taget. Jag tränar knappt och ibland struntar jag i skolan, ibland lämnar jag inte lägenheten alls och ibland inte ens sängen; men jag gör så mycket jag orkar och jag intalar mig själv att det viktigaste just nu är att andas in och andas ut och att i alla fall hålla sig flytande.
 
Några dagar efter att psyk giljotinerade mig så bokade H en tid till vårdcentralen och sen för exakt en vecka sen idag följde han med mig dit (vad fan vore jag utan honom?). Vi träffade en helt fantastisk läkare och jag kände verkligen att han ville förstå och hjälpa mig. Jag blev tyst som jag (för eller senare) blivit vid varenda jäkla sjukvårdsbesök men H berättade hur han såg på mina problem och jag nickade till svar när läkaren ställde frågor (och i slutet lyckades jag faktiskt återta ögonkontakt med honom). Han bad mig skriva ner mina tankar och igår lämnade jag ett brev i receptionen och väntar på att få en ny tid till honom för att se hur vi kan gå vidare. Lite såhär skrev han sen i min journal:
 
Läkaren sa att psyk inte helt får avsluta någon som står på Lamotrigin eller misstänks vara bipolär och han kallade dem muppar. Jag fick hem min journal från psyk i fredags och kunde konstatera att de de facto har avslutat mitt ärende helt. Tydligen ville jag inte samarbeta och valde att inte kommunicera med dem och tog inte ställning till terapi och jag har inte självmordstankar utan "bara" dödsönskan. Jag är inte bipolär men ändå står jag kvar på Lamotrigin för att "det borde hjälpa" och tydligen är jag adekvat medicinerad trots att jag allt oftare inte orkar ta mig upp ur sängen och är omotiverad att göra sånt jag egentligen tycker om. 
 
Jag vet att det är psyk jag måste tillbaka till eftersom att jag är för störd för primärvården. Men helvete vad jag bävar och helvete vad det känns meningslöst. De lär bara avskriva mig igen av samma anledningar som innan. Jag är inte nog sjuk och jag vill inte samarbeta och det är ingen vits med terapi. Men samtidigt vet jag att jag måste försöka, att det inte finns något annat alternativ. Utan hjälp lär jag förlora honom. Utan hjälp lär jag ta mitt liv.
 
 

There's something in the wind, I can feel it blowing in.

Ganska mjukt inser jag det jag insett så många gånger förut: jag har bara mig själv och jag måste sluta vara naiv och lita på och falla för människor igen och igen och igen. Vet ni hur det känns när en tappar förtroendet för någon en älskar och någon en kunnat prata med om allt och litar på mer än någon och som känner en bättre än någon annan? Kan ni berätta om det för mig för jag vet inte trots att jag går igenom det nu. Tomhet och alienation är allt jag kan säga - kanske är det allt som finns? 
 
Den enda som jag kan prata med (nästan avslappnat och obehindrat) om allt och litar (kanske för) mycket på är många mil bort nu. Har lovat att jag ska försöka att inte gör något dumt, att jag åtminstone ska försöka ringa innan jag gör något. Vi skriver nästan varje dag och jag kan berätta om alla mina ups and downs. Men vår relation tyngs av en känsla av skuld eller skam. Det finns så många luftslott ovanför oss och jag vet att det bara är en tidsfråga innan vi rivs ifrån varandra på ett sätt som väcker alldeles för många starka känslor. Jag skjuter det framför mig, desperat klänger jag mig fast vid illusionen.
 
Baddesley Clinton - stew ponds
 
Det finns en till person som jag litar på. Som jag kan lägga hela mitt liv i händerna på (och kanske också gör, egoistiskt ger jag honom ett ansvar och en börda som antagligen orsakar lidande större än jag kan förstå). Det finns ingenting som betyder så mycket för mig som Honom. Han är det (enda) som ger mig hopp om och tro på en framtid. Det finns ingenting jag hellre vill än att ge honom hela mig, kunna slappna av i hans närhet, prata obehindrat med honom... Och jag förstår inte varför det är så svårt.
 
Det kommer inte funka längre, säger han och jag tappar andan balansen synen. Han säger något annat också som träffar mig hårt och får hjärtat att pumpa blod igen och som ger mig ett mål - men jag glömmer det lika fort, det rinner av huden och jag kryper ihop och kväver orden, jag darrar och jag andas för snabbt. 
 

fem steg bakåt, två steg fram

Det enda vi kan göra är att ta en dag i taget.
Träna och gå till skolan. Ät och sov.
Det är allt du kan jag göra just nu.
säger han och kysser min panna. 
 
Men även om det är det enda som krävs av mig just nu så vet jag inte hur jag ska orka. Ibland vågar jag kanske tro att saker kommer bli bättre och jag ser att det finns en väg framåt. Men ganska ofta vill jag bara krypa ihop under mitt täcke och aldrig någonsin kliva upp igen. Jag vet att jag inte är sjuk men nästan tio år av att inte ha mått bra har satt sina spår. Jag är frisk men det finns ändå en kraftlöshet i mig som ständigt gör sig påmind.
 
Jag är inte sjuk så jag behöver bara rycka upp mig själv.
Behöver bara säga alla ord som jag kväver.
Det är inte svårare än så.
 
 

mirage pt. XXIII

 
Det största problemet som vi kanske har (som jag har i alla relationer?) är att jag aldrig någonsin kan förstå vad det är han ser hos mig, att jag tänker att han bara stannar kvar för att han inte kan lämna mig när jag mår såhär, att det bara är en tidsfråga innan han tröttnar på min tystnad. Förutom att den där rädslan och osäkerheten kräver så mycket energi och skapar så mycket ångest; så inser jag också att det är det som gör mig så distanserad, på min vakt, att jag ständigt kväver mina tankar. Och det om något är det som kommer rasera oss.
 
När jag för mer än ett år sedan skrev mirage pt. I så syftade titeln på det hopp jag hade på att jag och han skulle bli något; jag var övertygad om vi bara var en hägring, aldrig skulle kunna bli på riktigt, något som skulle blekna. Och under alla tjugotvå inlägg jag skrivit om oss så har la mirage blivit en hägring i sig; satts i parentes för att jag äntligen börjat tro och känna och lita på att vi är något äkta och något som kan bli oslagbart. Men vet ni? Den enda hägring som någonsin funnits kanske är bilden jag har av mig själv.
 
 
I söndags låg jag och bästa Chili på min säng; jag betraktade min kära växter och hummade till svar när han beskrev hur dåligt han tyckte att psykiatrin skött mitt ärende. Sen pratade vi om kvällen innan då jag övervägt att åka in till akutpsyk och då han frågat om jag ville supa istället och jag sagt att han kunde ge fan i att förstöra sin kväll för mig. Och sen sa han en sak som han även sagt förut: Du är jävligt smart och du har ofta rätt. Men vet du, ibland är du så jävla dum. Du är som en sirapsindränkt åsna och vägrar inse att du har så jävla fel. Jag är med dig för att jag tycker att du är en skön person att hänga med, inte för att jag är någon vakthund. 
 
Och jag kan inte riktigt formulera vad det är jag försöka komma fram till om det ens är något jag vill komma fram till. Och egentligen spelar ingenting någon roll för oavsett hur mycket jag förstår saker logiskt, kan tänka rationellt kring och kan resonera om det så kan jag fortfarande inte omsätta det i handling och i känsla. Fuck huvudet liksom.
 
Det jag egentligen tänkte skriva men helt glömde bort tills jag redan publicerat inlägget var: Idag på morgonen hos H orkade/ville jag verkligen inte kliva upp. Jag låg ihopkrupen i sängen medan han gjorde sig iordning. Han la sig bredvid mig två gånger, höll om mig och strök mitt hår och försökte fånga min blick. Tänker du på det där med psykiatrin? frågade han och jag nickade. Vi fixar det här, det är lugnt sa han och jag insåg då (som jag insett många gånger förut) att jag måste stå ut i alla fall lite till, för hans skull. 
 

skuggan av hoppet försvinner från mitt rum

 
Kvällen innan ligger jag brevid honom och ångesten kryper sig inpå. Han märker att jag är orolig, jag sluter inte ögonen och jag andas lite för fort, han frågar vad det är men jag kan inte svara. Han förstår ändå, att psyk har kontaktat mig och han vet hur rädd det där gör mig; men han säger att det inte är något att oroa sig för nu, att det är något vi får ta när det kommer. Han vet inte att det är dagen därpå jag ska dit.
 
Tack vare mina tabletter lyckas jag ändå sova och när han lämnar mig i sin lägenhet tidigt på morgonen för att ta bussen ut till sjuhuset lyckas jag till och med somna om. Vaknar kvart i elva och klockan elva går jag in genom dörrarna till Pelikanen. Säger mitt namn i receptionen, betalar tvåhundra kronor, går upp för trapporna och sätt mig i väntrummet där jag suttit tre gånger förut nästan tårögd av ångesten. Det känns lättare nu, min sinnesstämning är fortsatt inte så tung och jag behöver bara sitta där några minuter innan läkaren släpper in mig till sitt rum.
 
Sitter mittemot med en skrivbord mellan oss, han presenterar sig som överläkare i psykiatri, jag känner nästan direkt hur han inte ser oss som jämlikar. Han berättar att basutredningen inte visat på någon klar diagnos. Jag lyckas prata ganska bra ändå, svara på hans frågor och möta hans blick; orden faller lättare när jag kan känna min egen puls, när jag vet att mitt hjärta faktiskt slår. Sen kommer vi till en punkt då jag inte vet vad jag ska svara, kanske är det när han frågar mig hur jag blir när jag är nedstämd, och blicken sjunker ner och stämningen blir tryckt.
 
Han frågar om jag inte vill prata, säger att han ser att jag blivit tyst på tidigare samtal, frågar varför jag har svårt att prata med dem. Han är överläkare i psykiatri, kan inte förstå att det är svårt? Han säger att han inte kan ha en patient på sitt rum som bara är tyst. Fortsätter ställa frågor och jag kan svara ibland, säger att jag vill ha terapi men när jag säger att jag inte vet vad jag vill få ut av det säger han att det är något jag måste veta. Hur ska jag kunna veta det, jag vet inte ens vad det är som är fel på mig, jag bara vet att jag behöver hjälp, bara vet att jag inte kan ha det såhär. Du kanske skulle behöva terapi för att jobba med dig själv, säger han. Jag behöver terapi för att jag är helt jävla körd i huvudet. Han tolkar min tystnad som att jag inte vill ha hjälp.
 
Han berättar för mig att jag är funktionell. Klarar skolan, klarar relationer, har inte behövt söka akut. Jag säger att jag inte skadat mig på ett par veckor och att jag inte har mycket ärr, jag antar att det bekräftar att jag inte har några problem. Jag förstår att du är nedstämd och har ångest, säger han. Han fattar ju ingenting. Han undrar inte hur mina självmordstankar ser ut idag eller ber mig fylla i ett MADRS-S, det är ju över en månad sedan jag pratade med någon sist; men jag antar att han vet vad han gör, han är ju överläkare i psykiatri, det påminner han mig om igen.
 
Jag har hellre tiden den där känslan av att han inte vill försöka förstå mig, att han bara vill hitta anledningar att avsluta mitt ärende. Jag vet att det är mitt ansvar att ta emot hjälp, vet att jag måste kommunicera med dem, vet att mina problem inte är allvarliga. Men ändå. Skulle jag sitta där om jag inte ville ha hjälp? Han frågar om jag är en säker bilförare, säger att Trafikverket kan ha synpunkter, men att han kryssar i att jag är ok. Efter tjugo minuter säger han att det inte finns något han kan göra.
 
Han skakar min hand och önskar mig lycka till med studierna. Möter inte hans blick, lämnar rummet, gråter i korriodoren, tror jag passerar kuratorn som jag tyckte om så mycket (men hon säger inget och jag säger inget), gråter i trappen, sitter i entren tills jag fått någon form av kontroll på tårarna, sms:ar honom att jag är avslutad, hämtar ut mina tabletter, cyklar hem, gråtergråtergråter i min säng.
 
Det går bra nu.
 

170824

Plötsligt verkar exakt allt hända på en och samma gång och jag hinner inte känna efter. Hinner inte ens strukturera upp alltihop, skriv ned allt jag behöver göra komma ihåg, hinner knappt ta ett andetag. Ändå är jag vaken för mycket, tar inte kvällsmedicinen för jag vill inte sova. Sover fyra max fem timmar och vaknar utvilad, ändå hinner jag inte med. Dricker kaffe, tömmer kopp efter kopp. 
 
En natt promenerar jag i flera timmar. Möter upp skejtaren vid tvåtiden, går till Slemmis där vi stämt träff med okända människor, kommer hem vid fyra. Jag drivs med för lätt, fastnar i en meningslös diskussion, blir vass men jag vet att jag har rätt, gud så jag vet att det är jag som har rätt.
 
Min homeboy kommer hem. Gjorde något helkasst försök att överraska mig, jag såg igenom honom direkt, visste att han var på väg mer än ett dygn innan han sa att han var här. Han kommer till mig efter midnatt, vi delar på en flaska vodka och det är svårt att tro att vi inte har träffats på hela sommaren. Jag sover kanske sex timmar, vaknar är knappt bakis. Jag är glad och mitt blod pumpar genom ådrorna.
 
Öppnar postfacket, får nästan aldrig brev men där ligger det två. Blir kallad till blodgivning och blir kallad till psyk. Det sista kommer oväntat, får mig att tappa andan för några sekunder, villintevillinteorkarinte. Imorgon ska jag träffa en läkare jag inte träffat, vet inte ens varför jag ska dit. Ska han ge mig en diagnos eller mer mediciner? Ska han ta ifrån mig mina tabletter? Ska han skriva vårdintyg?
 
Deadlines närmar sig men jag börjar kunna andas ut litegrann. Rapporten i omvårdnad har tagit form, är inte mycket kvar. Och det andra har jag mer tid för, det andra är roligt jag är motiverad. Men till veckan börjar en ny termin och jag vet inte om jag orkar. Är peppad och vill men jag vet inte hur jag ska klara av det. 
 
Vi har inte träffats på en vecka nu igen, jag har sagt att det inte fungerar det är inte så någonting någonsin kommer bli lättare. Varje gång vi inte andas samma luft så finns det en tyngd på mina axlar, en rädsla för att allt ska ta slut och ett hopp som tycks dö. Hur ska det någonsin kunna bli bättre?
 
Men jag ska försöka ta en sak i taget. Beta av nästkommande hinder, ta varje minut för sig. Det är det enda jag kan göra. Det är det jag måste göra.
 

det finns magi i ditt motstånd

 
Det är snart september och i augusti så har jag hunnit vara både uppåt och nedåt. Kanske var det senaste high inte lika kaotiskt som de varit tidigare i somras (och inte lika uppåt kanske mest irritation) men jag hann i alla fall med att såra henne once again och såras av henne, sagt för hårda ord, kanske tagit saker på för stort allvar. Och jag har fallit ner hårt, kanske inte så hårt som jag fallit tidigare, men jag har i alla fall legat i sängen och inte tagit mig utanför lägenheten inte orkar någonting inte velat någonting. Panikattackerna har fortsatt hålla sig undan men å andra sidan hade de nog varit ett faktum om det inte vore för vid behovs-medicineringen. Med ett sömnbehov på typ tio timmar så reagerar en när en vaknar av sig själv efter sex timmar och känner sig utvilad. En reagerar när en inte ligger kvar i sängen någon timme till. En reagerar när en har diskat undan de senaste dagarnas disk innan klockan åtta. Tvivlar ofta på att det är äkta, intalar mig själv att det bara är placebo och nocebo. Tvivlar ännu mer när folk som är sjukare än mig säger att de inte är sjuka. Tvivlar när min allra finaste (som råkar ha en läkarlegitimation) säger att jag inte har sådana tendenser. Men varför är det som att slå på en strömbrytare, från ingenstans, att allt vänder?
 
Kraftigare svänger det kanske mellan Oss och det är knappast bara jag som känner det. Ibland känns det bättre än någonsin; hans armar omkring mig känns på något vis mer äkta än någonsin och hans andetag mot min nacke vibrerar i en annan rytm, han rör vid min hud som om han vill pränta in mina konturer i minnet, håller min hand som för att hålla mig kvar. Det finns inget bättre än att vakna upp brevid honom, krypa närmare varandra och när han håller om mig. Att ha mitt öra mot hans hjärtslag och känna hans andedräkt mot mitt hår. Känner mig sällan så trygg som då. Men ibland tycks tystnaden tyngre trots de diskussioner vi haft, ibland känns det som att han börjar ge upp (igen?), som att han inte orkar försöka mer när jag inte gett någon respons. Ibland så tänker jag att det är lika bra att jag lämnar honom innan han lämnar mig, att det bara är en tidsfråga, men han har gett mig löften och han har sagt att jag är värd att vänta på; nog måste han orka i alla fall några månader tills? Visst måste jag orka det? 
 
Annars så skriver jag essäer i psykologi, det är spännande och det känns relevant och jag tar till mig lär mig så mycket (om mig själv, om personer i min omgivning och inför mitt framtida yrke). Skjuter upp rapporten i omvårdnad för det finns inget tristare, tiden tickar ned men jag vet att jag kommer fixa det för jag fixar alltid sånt där (fast det är en lögn). Räknar ned till den nya terminen, både bävar och ser fram emot den, och vet att om jag håller ihop det här nu så är jag snart halvvägs. Räknar ned tills kuratorn borde komma tillbaka från semestern. Fast mest räknar jag ner tills min homeboy kommer tillbaka upp; jag saknar honom, det vet han även om jag inte erkänner det. Jag har sagt det förut men jag behöver någon som honom i mitt liv. Någon som ser det som sin uppgift att göra mig surare än jag redan är. Någon som jag kan driva med om mitt upfuckade huvud. Någon som jag kan supa med tills vi inte fixar att ta oss utanför lägenheten.
 
Ett år utan sommar har aldrig känts så träffande men om jag håller ut (och han står ut) kanske har han rätt när han säger att allt kommer bli bättre. 
 

och du har tagit mig från kylan in

 
Jag är rädd för mig själv och för att tappa kontrollen.
Vill skrika att det räcker nu. Jag orkar inte, klarar inte mer.
Faller och ser ingenting annat än mörker.
 
Skriver ner allt det som påminner mig att andas,
som får mig att resa mig upp igen,
som berättar att jag inte är ensam i det här.
 
Fyller en sida.
För han är det enda som ger mig en tro på en framtid
och det som ger mig kraft att orka.
Det är för honom som jag kämpar.
Han är allt för mig.
 

29e & 30e juli

Jag skriker ju att det räcker nu, att jag inte orkar mer. Hur kan han tro att jag har bestämmer själv hur jag agerar, att jag kan hantera min ångest? Jag skulle väl inte sitta på golvet och blöda om jag kunde det, jag skulle inte ligga i sängen med den där skammen och rädslan inför hans besvikelse. Vet att jag borde kunna kontrollera mig själv, att jag egentligen har den kraften men jag har inte verktygen, kontrollen ännu. Fattar han inte att den enda anledningen till att jag försöker är för honom? Fattar han inte att jag är rädd för mig själv? 
 
Jag smsar honom men han är inte hemma, skriver att jag mår dåligt men det dröjer nog timmar mellan hans svar. Jag städar lägenheten och jag skriver brev, vattnar mina plantor och jag sprider ut mina kartor med läkemedel över sängen. Tar inte "tillräckligt" för jag har planerat allt. Min allra finaste vän i den här staden, som inte är i staden men som säger att han skulle varit det, ringer mig. Vi pratar nästan en timme, jag minns inte allt för direkt när han lagt på tror jag att jag däckar. Vaknar nästa eftermiddag, körd i huvudet och slut i kroppen.
 
Det blir kväll och jag skriver till honom igen. Han är inte hemma. Ritualen upprepas, jag blöder och jag förbereder. Jag skriver till Mind, lappen med numret till akutpsyk ligger framför mig liksom tabletterna. Jag skrikerskrikerskriker inombords att jag egentligen inte vill dö, jag bara orkar inte mer. Jag svarar honom inte direkt men sen frågar jag om jag borde åka in. Vi skriver med varandra, han påminner mig om mitt löfte och låter tabletterna ligga orörda. Jag tror inte att han fortfarande förstår hur maktlös jag känner mig men han säger saker som är för rationella. Jag tror inte han tar mina tankar/planer/hot på allvar, att han tänker att jag bara söker uppmärksamhet - och det gör jag ju (för jag vill inte jag bara orkar inte mer) men jag menar också vad jag säger, mina intentioner är verkliga. Skickar slutligen ett kort sms som kanske är lite för vasst, han svarar inte och jag kryper ihop i sängen och jag somnar till slut, varenda cell är bara så utmattad.
 
Och jag vaknar tidigt den trettioförsta och jag vill fortfarande ta slut på mig själv - men jag vet att jag inte kommer försöka på länge. Såtillvada att han inte lämnar mig, då går hela min värld under. 
 
 

hör du ljudet av juli?

Det finns något slags motstånd för mig att skriva. Även om tankarna fortfarande flyter fortare än normalt, orden rinner som älven i mitt huvud, kreativiten och självförtroende pumpar i ådrorna - så kan jag inte riktigt göra dem till något produktivt, mindre än jag kunde sist jag var här uppe. Kan inte sätta mig ner och skriva mina inlämningar (eller jag kanske kan, har inte ens försökt, shame on me), kan inte skriva här. Men. Min instagram uppdaterar jag nästan dagligen - så följ Stendamm!
 
Jag var förresten till psyk och träffade en kurator för basutredning typ förra veckan:
 
 
 
Sen sist har jag hunnit bli smått besatt av skateboarding. Jag hittade farsan gamla bräda i garaget, som han säger är en av Sveriges första och den dyraste på den tiden, och blev biten redan första gången jag gled runt på gatan och redan första gången jag smakade asfalt visste jag att det här är jag. Kanske är det bara min uppåtperiod som fått mig att falla för utmaningen - som jag sist fastnade för att täcka hela fönsterbrädan med odlingar - men jag vill bara flyta fram längs gatorna, låta omgivningen fånga mitt intresse, känna frihet och hela tiden se potential att utvecklas. Spela roll att jag är tjugoett och för gammal att hålla på med sånt här.
 
Jag har också hunnit med att seriöst planera att ta mitt liv och seriöst tänkt dumpa världens bästa människa. Jag är lite lugnare nu, men samtidigt rädd för mig själv. Att det ska bli som sist, att jag agerar på impuls i affektivt, att minsta lilla får mig att kliva över gränsen. Jag är rädd för att tappa kontrollen. Vet att han har rätt som säger att jag bestämmer hur jag agerar - men han har för höga krav, förstår han inte att jag inte har den styrkan kraften kunskapen ännu? Och jag förstår inte varför jag inte kan prata med honom. Jag vill ju bara kunna vara den jag är med honom, men vi har träffats typ ett år nu och jag stänger honom fortfarande ute, stänger mina tankar inne. Jag vill ju att han ska veta att jag är hög just nu, jag vill ju att han ska veta att jag är rädd för mig själv, jag vill ju att han ska veta hur jävla mycket han betyder för mig.
 
Och till veckan kommer finastefinaste Rymdstorm hit! Vi ska dricka vin, jag ska visa henne staden på sommaren, vi ska ha picknick, hänga i typmidnattssolen, hänga i ett världsarv, dricka mer vin, äta sötpotatis, lyssna på kent och typ bara vara. Jag saknar henne så och är så himla pepp på att få träffa henne igen. 
 

messy mind

Jag kanske borde bli rädd vaksam backa. Men jag kan inte riktigt sluta le för hela världen glittrar och ingenting ska få röra mig. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att söka vård, lägga in mig, knapra tabletter tills jag kommer ner. Men hur skulle jag kunna göra det, när det här är enda gången någonsin som verkligen kan se allt det vackra i livet, all den styrka i mig, all kraft i varje rörelse. Jag kan inte bromsa (vill inte bromsa), kan inte ta hänsyn de som inte kan hantera mig när jag har speed i mina hjärtslag de får flytta på sig. Skydda er själv, våga inte skylla på mig.
 
Jag räknar tabletter, hur många har jag kvar, vad händer om jag tar alla, kan jag dö om jag skulle känna att jag måste dö? Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att ge askarna till honom, be honom vakta dem från mig själv tills jag inte agerar lika impulsivt. Men han har sagt att jag har kontroll över hur jag agerar, att jag bestämmer hur jag handlar - det är en lögn (för när orden flyr från mig finns det ingenting jag kan göra för att få makt över dem) men kanske är det sant när det gäller det här. Jag vet inte. Kanske kan jag hejda impulserna, tänka efter bromsa. Det kanske inte är patologiskt trots allt. Jag kanske är frisk jag kanske inte är sjuk som de säger att jag inte är.
 
Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att be honom hålla sig undan tills jag inte flyger så högt. Vill inte skada honom. Som jag skadar henne men det är hennes val att stanna kvar att inte dra sig undan som jag ber henne göra. Vill inte dra ner folk, vill inte att de ska dra ner mig hindra mig från göra allt det som nerverna skriker efter att få göra. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att ringa kuratorn (nu innan hon går på semester). Fråga vad fan som finns att göra för att bli lite lugnare lite stabilare utan att fallafallafalla ner i fucking kvävande mörka avgrunden orkeslösheten depressionen.
 
Men jag vet ju redan svaret. Det finns ingenting att göra. Jag är inte sjuk nog, är inte sjuk alls. Jag är inte farlig, inte för mig själv och inte för andra. Och om det finns en väg ner så finns det ingen chans att välja vilken nivå en ska stanna på, den leder bara ner och jag vill inte ner. Jag vill kunna kan alisera det här energin kreativiteten styrkan sjäölvförtroendet produktivitet till något bra. Men jag kan inte. Han säger att jag har kontroll men fattar han inte att det är det jag behöver hjälp med. Om jag kunde styra det jag känner skulle jag väl inte skada mig själv söka vård tappa andan av ångest?