Psyk ringer. Jag svarar inte. Skötaren ringer. Jag svarar verkligen inte. Måste kontakta psyk. Vc ger mig inga piller. 

Jag har inga vänner kvar. Det kanske är lika bra. Då kan jag förstöra mitt liv, ta mitt liv, utan att behöva ta hänsyn till dem. 

Myser på praktiken. Trivs så fantastiskt bra. Det är bara två veckor kvar, jag har åttatusen inlämningar jag inte påbörjat, jag kommer inte fixa det här. 

Saknar min grabb men undrar ständigt vad det är vi ens har. Kanske är det lika bra att även han försvinner ur mitt liv? 

Faller ihop när jag kliver upp ur sängen, benet bara viker sig. Har bröstsmärtor, är det levern som klappar ihop? 

Alltalltallt faller i bitar och jag vill slita lungorna ur kroppen. Men jag brinner ännu. Brinner och glittrar och känner mig starkare än någonsin.

 Kanske är det i just den här passagen som allting till sist kan ta slut.