Mars 2016

I mars gick nästan allt utför. Ätstörningen började vakna till liv men jag var fortfarande i kontroll, "Tro mig, jag har ältat det här så mycket nu och jag svär att jag vet vad jag egentligen vill, jag svär mina motiv till friskhet är långt mycket starkare än smalheten och sjukdomen. Men det jag inser är att en nog aldrig blir frisk, hjärnspökena kommer alltid jaga en och en måste alltid prioritera balansen". Jag passerade gränsen för övervikt men jag kunde hantera det konstruktivt just då. Det var i mars jag skadade min skuldra.
 
6:e // "Men inte bara min egen ätstörning har ruskat om mig utan även sjukligheten hos andra människor jag bryr mig om har fått mig ur balans. Två situationer har länge varit påfrestande, dels för att jag känt mig så maktlös och inte kunnat hjälpa på något sätt och dels för alla lögner, ord och handlingar som skadat mig. Men min mamma sa något, som egentligen är så självklart, som verkligen gjorde avtryck på mig (inte alls ordagrant, men innebörden var som följer): 'Vi kan inte tvinga någon att förändras utan de måste välja det själv och de måste dra det tunga lasset för att åstadkomma förändringen själv, det spelar ingen roll vad vi gör. Det vi kan göra är att säga ifrån och inte acceptera det, berätta vad vi ser och berätta hur vi själva känner det. Tolerera aldrig lögnerna eller skadan.' Och så har vi en tredje situation - min moster som hanterar allt så kraftfullt och så konstruktivt, som både sätter hårt mot hårt och accepterar på samma gång - som ger mig kraft och tro."
 
 
11:e // 
ett utkast från ett par dagar sen: Jag ser också hur min hållning har blivit vass, hur ryggmusklerna spänns, klorna fälls ut, frosten i blicken och tystnaden i rösten. Jag förstår att människor drar sig undan, förstår avsmaken i orden. Men jag har kommit längre än så och det är inte fel att tänka på sig själv, allt är självförsvar, jag är den enda jag har. Och även jag har gränser även om min tolerans är hög. Tro mig, jag vet värdet i tystnaden - det är ett vapen såväl som en sköld: låt människor älta sina sorger, var tyst och ta emot, ge dem aldrig dina egna, du är starkare ensam. Låt dem skada dig, ta emot deras ord med ryggen rak, visa aldrig hur du påverkas av dem - låt dem tro vad de vill, de vill ändå aldrig lyssna, de kommer ändå aldrig förstå, aldrig ens försöka. Men var inte rädd, kära syster, att ryta ifrån om du måste. Du har din urkraft och du vet att du har rätt, du är inte skyldig någon någonting för du har tagit dig dit du är alldeles själv. Deras ord är lögner. Allt är lögner och knappast är din tunga perfekt, men du är tyst och du ser och du förstår. Och om du någonsin tvekar - lägg din tro på verklighetens icke-existens.
 
och några ord från ikväll: Jag vet inte vad det är men det är bara fel. Det känns som att jag raserat saker, och jag har gjort det medvetet men konsekvenserna blev kanske lite värre än jag hade för avsikt. Jag känner mig lost. Mår dåligt över min kropp. Har sår på höften. Det är så mycket jag måste ta tag i. Träningen går skit och för första gången ever känns till och med motigt, fast jag vet att jag bara överkomplicerar saker. [...]
 
 
Sen kom den där käftsmällen. Jag minns hur jag panikgrät på badrumsgolvet, minns hur död jag kände mig. Fick ståplåtar till sista konserten någonsin. En vecka senare skrev jag om det och lite annat:
 
IV. Nihilisten ler, "ser du vad jag ser?". Det där med att förtränga är hennes melodi. Tröttheten, tomheten, hopplösheten, meningslösheten. Och tvivlet - du älskar inte dom, du vill inte det här, det är inte verkligt, ingenting av det har någonsin varit verkligt. Det är lätt att bara falla för dissociativiteten. Men jag har ett löfte, en blodsed, jag ska hålla ut och jag ska fortsätta känna. Det måste jag. Det vi har ska aldrig dö.
 
VII. Och ärligt talat jag är bara så trött. Kroppen känns fucked upp och antagligen bidrar den mentala stressen till det. Men om kroppen hade varit i fas kanske jag hade kunnat bearbeta allt det andra lättare. Jävla nedåtgående spiral. Trots att jag sover så vaknar jag fullkomligt utmattad. Aldrig har träningen tagit så hårt på kroppen, trots att jag har dragit ned på volymen. Min skuldra är ett vrak, jag svär jag är försiktig men den vägrar bli bra. 
 
VIII. Känner mig bara så oduglig. Så värdelös. Patetisk. Tragisk. Ärligt talat, jag vill inte mer. Vill sluta andas, inte existera, fucking dö. Men de jävlarna håller mig vid liv. Då som nu för alltid. Det är bara tungt och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Men jag vet att det löser sig. Jag vet det kommer bli bättre. Det måste bli det och jag tror verkligen det.
 
Den trettionde mars skrev jag ett inlägg med rubriken "jag är starkt svart kaffe, ambitioner och regn" och berättade att jag bland annat sett One flew over the cuckoo's nest - det är så roligt för ett par månader senare skulle den textraden komma att bli en symbol för hur jag träffade grabben som har den filmen som favorit.




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?