Maj 2016

Det gör mig ledsen att läsa hur dåligt jag mådde i maj. Men jag skrev fint och jag skrev klokt. Fick allt mer insikt om min sjukdom och började bearbeta den, försökte hitta en mening.
 
tredje // Jag önskar jag kunde säga att våren stormat in i själen min också och att rosorna slagit rot i huden men det råder istid längre in. Jag är depressed as fuck. Exakt allt är meningslöst och framtiden är nattsvart. Ingenting berör mig. Jag är inte längre där. Kroppen svarar bara med palpitationer och säger du är körd, du orkar inte mer, jag kan inte hjälpa dig mer. [...] Det är för mycket och jag är trött på exakt allt jag är. Det kanske är bra att allting går utför nu, att jag drivs mot branten just när jag vet att jag vill leva, kanske drivs jag så långt att jag inte har ett val, tills jag måste ta tag i mitt liv även om jag inte kan. Det börjar på riktigt bli ohållbart. 
 
trettonde // Någonstans är det ändå den enda trösten: att jag faktiskt förstår att det är mörkt nu, att jag har en slags sjukdomsinsikt. Jag sörjer mitt fjortonåriga jag som var övertygad om att det var så hon var, som var säker på att hon var evigt Misslyckad och Ful och Hopplös, som inte tyckte att hon var "tillräckligt" sjuk för att vara sjuk. Ni vet, jag har smakat på någon form av vår och jag vet att det inte behöver vara så här, jag vet att det någonstans i mig finns en tro på en framtid och en tro på min styrka. Jag vet att jag är värd mer, jag vet att jag är starkare än såhär. [...] 
Kanske borde det få mig att kämpa mer. Faktiskt försöka bli bättre. För ärligt talat, jag vill ju inte ha det såhär och jag vet att det inte behöver vara såhär. Men jag vet inte, mina issues sträcker sig längre än så. Det här är nåt som händer varenda dag - även om mitt huvud just nu är en lite mörkare plats än vanligt - och jag vet att jag aldrig någonsin kommer kunna fungera som "alla andra". Det är klart att det är en tragisk inställning men samtidigt tror jag att det är sunt, jag måste inse att jag måste hitta och våga lita på mig själv, måste hitta min egen väg och min egen kraft och lära mig att bruka den. Allt det där som jag ständigt ältar. 
 
 
 
nittonde // Mellan panikattackerna så går det kanske framåt. Det jag behöver är nog ett knivblad mot halspulsådern. Saker är satt i rullning och snart är det kanske mer ångestladdat att avbryta än att fullfölja. Ärligt talat är jag livrädd. Antingen är det början på någonting nytt eller bara ännu ett fall, ett steg mot att verkligen förlora min framtid. Ärligt talat, det här är ett vägskäl. [...] Trött på blicken som faller till marken, naglarna som borrar sig in i hud, luften som tappar allt syre och hjärtat som brinner för att bli sedd. Jag längtar efter någonting våldsamt men vet så väl att jag inte klarar sånt. Trött på exakt allt, jag dyrkar pessimismen men jag önskar jag var vassare än vad jag är. Allting börjar bli ohållbart, vi pressas alla mot bergskanten och undrar, med ett svagt leende, vem som dör först. 
 
DSNFA släpptes: Det finns så mycket jag skulle kunna säga just nu. Skulle kunna prata om hur sjuk jag blivit, hur jag nästan lät ångesten vinna, om min dissociativa läggning och om alla gånger som jag fallit för den. Jag skulle kunna berätta om tårarna, tappade andetag och hjärtskärande sorg och om alla känslor som nästan inte fick plats. Skulle kunna skriva om hur nattsvart framtiden känns och hur meningslöst allt blivt, om vakuumet innanför revbenen och allt jävla tvivel. Men vi sparar det till en gång, det här är inte Tiden för det.
 
trettionde // Jag vet inte längre. Ångesten äter upp mig inifrån och all min energi går åt till att stå ut. Ge mig några veckor så kanske det är början på någonting nytt. Ge mig några veckor så kanske vi går in i nästa fas av hopplösheten. [...] Jag håller bara andan. Är trött på att vara på drift. Jag drömmer om någon form av trygghet, säker mark som kan få mig att gro. Vill bara känna att jag hör hemma någonstans, vill bara tro att det finns någonting där ute. Allt är ett tidsfördriv och jag flyter bara med, men det funkar inte hur länge som helst. Tiden rinner ut och när inte syret längre bär mig vet jag inte vad som kan rädda mig.
 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?