Han sa inget om såren men jag tar för givet att han märkte dem. Jag kanske önskar att han hade sagt något i alla fall men jag förstår honom och det är bättre att han håller tyst än blir arg. För en gångs skull var jag relativt ångestfri, kanske en kombination av vin och att de senaste veckornas största ångestmoment är förbi. Jag firade inte valborg alls men söndag var fin; finns ju knappast något bättre än att vakna till att han drar en närmare och smeker en över låret, och det snöade nästan hela dagen (vilket var mysigt, även om jag såklart tycker att det ska bli vår nu). Jag har nästan varit helt befriad från mensvärk i typ ett år sen att min menscykel gick och blev kort men i måndags vaknade jag upp till mensvärk från hell så det sög. Igår såg jag på onlineföreläsningar och läste litteratur hela dagen och annars så har jag varit och tränat söndag-måndag-tisdag och det har känts rätt bra varenda pass! 

 

Imorgon har vi laborationer, bland annat injektioner. Vi ska (tyvärr) inte ge på varandra men ska däremot märka ut stickställen vilket innebär att jag behöver visa upp mina höfter, nu har jag inga färska sår men det är ändå rätt obvious. I normala fall skulle jag nog haft rätt brutal ångest över det men jag bryr mig faktiskt knappt alls. Resten av veckan ska jag bara förbereda inför VFU:n och jag börjar känna mig low key stressad, har inte ens fått svar på mejlet jag skickade till min placering och behöver köpa busskort för ett par tusen, men det löser sig. Är stressad över sommaren också, de ringde fårn komunen förra veckan men ajg svarade inte och jag vet inte ens om jag ska jobba men vet att jag borde, fast det löser sig också.

 

Annars så mår jag fkatiskt riktigt bra nu! Mitt huvud är så himla sppeedat, det är säkert bara placebo men det är trevligth ur som helst. Det är så såvrt att tänka mig att jag verkligenverkligen ville ta livet av mig förra veckan? Haha. Jag har i alla fall diskat undan all disk som legat i säkert en vecka och städat och skrivit listor på sånt som måste göras måste köpas. Det är jobbigt att vara kring folk nu, inte på grund av den vanliga slags ångesten utan det är jobbigt att liksom hålla band på sig själv. För jag klarar det, jag är inte helt från vettet, men det tär på mig och det känns hela tiden som att jag ska få ett utbrott på folk när det stör mig. Det känns bra att plugga och att träna, är mer effektiv är vanligt men det kräver fokus, håller mig sysselsatt så att jag inte är så himla rastlös och agiterad. Förlåt om jag spårar, bara babblar på. Även om det är patetiskt och bara placebo så spelar det ingen roll för det är fint att glittra som ajg gör. JAg känner mig snygg och bra och ingenting kan röra mig. Det är synd bara att jag inte kan fungera bättre socialt fastän mina tankar rör sig så lätt, det tror jag inte i alla fall men det kanske går lättare, vi får se. Jag vill träffa honom, vill prata med honom, vill berätta hur fint jag tykcer livet är, att jag inte ivll dö längre, vill prata om allt som är vackert och intressant. Han hör inte av sig, jag skulle såklart kunna skriva men jag har hur som helst mens och hur som helst bryr jag mig inte om han inte hör av sig just nu. 

 

Han smsade exakt precis när jag publicerade det här inlägget dock. Haha, så söt. Han frågar hur det är, jag vill skriva om exakt allt men jag ska försöka contain myself för annars kommer ahn tro att jag är helt från vettet. Vet inte om jag är sjuk eller inte men jag är uppenbarligen inte så sjuk för jag fattar att det här makes no sense så då spelar det ingen roll right!?