Februari 2016
Jag nämnde det inte i januariinlägget, men förra vintern/våren pluggade jag arbetsrätt (blev aldrig klar med den kursen dock pga struntade i en redovisning) och träningslära på distans. Tänkte läsa hundetologi också, men det blev inte av. Även om arbetsrätten var en campuskurs så gick jag knappt på någon föreläsning. I februari fyllde jag i alla fall tjugo och kände mig mest bitter över det. Träningen fortsatte att gå relativt bra och ätstörningen låg lågt men problemen med domningar blev bara värre.
7:e // Jag vet inte om det beror på min åratals långa isolation eller om det bara är så mina gener är programmerade. Men satan vad mänsklig kontakt rör mig djupt när den väl tar sig igenom mitt skal, den borrar sig in och startar tusentals reaktioner och den är allt eller inget. Och även om den fyller mig med en eld som jag saknar och behöver så finns det inget som gör mig så osäker, som får mig att tappa greppet om mig själv och verkligheten. Den plockar fram allt det som är fel med mig, gör mig obehagligt medveten om mina brister. Och ändå; längtar jag så djupt och innerligt efter den. [...] Det är nästan absurbt hur jag misstror människor, hur jag övertänker, skapar sjuka konspirationsteorier, får hybris... Men jag förlåter mig själv; det är bara en skyddsmekanism och den är befogad. Ändå var mitt svar till honom lika sant: det gör jag absolut inte. För samtidigt är allting fullkomligt tvärtom - jag litar på folk alldeles för lätt, faller för dem, blir beroende, dör för dem. [...] Ibland kan jag faktiskt se mig själv utifrån och förstå vad som får folk att hejda sig; jag är en naturkraft och i mina rätta element så syns det faktiskt genom järnfasaden.
I mitten på februari skrev jag om att jag var agiterad och uppåt, "det här känns helt ärligt som en soft fylla" och det var nog första gången jag rörde vid begreppet hypomani. Vi lämnar det osagt om det verkligen var något sjukligt men jag kommer få anledning att återkomma till det. Den tjugoandra skrev jag såhär:
2: Varför känns det som att jag har sprungit ett marathon när jag inte ens har tränat hårt? Palpitationer, illamående, yrsel. Är det ångesten eller klappar kroppen ihop nu? Finns det ens en skillnad mellan det fysiska och det mentala? Spelar det ens någon roll? Vännen, du behöver bara få sova ikapp. Det är bara för mycket stress, hjärtat, ditt nervsystem måste få återhämta sig. Sov, så ska allt bli bra. Jag somnar klockan två och vaknar klockan fyra, somnar om och vaknar klockan sex. Huden känns inte alls och brinner på samma gång. Det är frustrerande att vakna av smärtan och det spelar ingen roll hur jag placerar armarna. Snart sitter jag i rullstol och snart är jag manisk. Lika bra att dö innan det är för sent. Nej, förlåt, nu överdriver jag igen.
3: Min moster. Jag beundrar henne så djupt. Så klok och stark och rakryggad. Det hon går igenom är sjukt men kraften som hon forcerar allting med är obeskrivlig. Hon är liksom definitionen av ett kraftfält och allt jag vill bli. Kanske kan en bli ett kraftfält med tiden, när en piskats av erfarenhet och kunskap... Jag tvivlar inte på att vi delar samma urkraft, samma blod flyter i våra ådror - men mina nerver och mina artärer är inte skapta som hennes, de har inte potentialen att bli ett kraftfält. Och kanske är det inte fel att förbli en naturkraft.
4: Tid. Allting handlar om tid. Och ingenting har någon mening. Ingenting spelar någon roll. Med tiden blir vi ändå bara stjärndamm. Existensen är ändå bara en illusion. Du är nihilisten, embrace it honey.
Den tjugosjätte skrev jag ett inlägg som nog handlade om både min pappa och om min bästa vän (även om jag inte minns de exakta omständigheterna). Det skär i hjärtat nu och det känns fortfarande så aktuellt:
Det är svårt att inte vara frisk och omges av sjukdom. Kanske i synnerhet när en inte längre är sjuk och när en omges av de som vägrar släppa greppet om sin sjukdom eller de som sjukdomen vägrar släppa greppet om. Trots att sjukdom är något en inte önskar någon, så är det en värdefull erfarenhet att ha varit sjuk. En vinner en förståelse för de som är där nere, som någon som aldrig har varit där aldrig kan ha. En erfarenhet som en nog med tiden kan lära sig använda produktivt - men innan dess måste en nog slå sig helt fri från sin egen historia. Det är svårt att inte vara frisk och att inte vara sjuk på samma gång, även om det inte går att jämföra med sjukdomen, en ser så klart och ser all potential men en har inte kraft och makt att bruka det. Att se omgivningen klamra sig fast vid djupet när en själv har insett att det både går och är värt att ta sig ur det. Skuldkänslorna och sorgen för att en inte kan göra mer. Att ha insikt om hur lite en kan påverka och att ha insikt om att det handlar om liv. Att en borde göra mer. Men inte orkar.
Och när en tagit sig så långt och tagit sig dit alldeles själv.
När en vet att en själv är den enda en har och alltid kommer ha.
Att förstå att en måste stå upp för sig själv, skydda sig själv.
Trots att det är fel.
