Jag ska inte ljuga: ingenting slår när allting glittrar, huvudet rushar och min självtillit tycks gränslös. Jag satt hos läkaren och kryssade i att de där perioderna aldrig var negativa utan mest till och med positiva. Om jag fick formuläret framför mig idag så hade jag nog varit mer nyanserad. Då skulle jag nog minnas den där känslan av att allting spårar, att jag tappar kontrollen, närmar mig för många gränser. Trots att jag liksom kan se konsekvenserna av mitt agerande, att jag nästan inser att jag en dag kommer ångra hur jag handlat - så finns det inte på kartan att backa. För huvudet rushar och jag vet jag vet jag vet att jag agerar rätt just precis nu, det finns inget annat jag borde göra för varenda infall är perfekt.

 

Lämnar för djupa spår, driver allt för långt, bränner broar. Jag är rädd, det erkänner jag. Livrädd. Men den där rädslan är ingen anledning att bromsa. Och jag fortsätter ta SSRI varje morgon, ber och ber och ber att om jag bara fortsätter knapra tabletterna så kan jag stanna här för evigt. För om jag ständigt får må såhär bra gör det väl inget om jag raserar mitt liv? Vad gör det att jag fuckar upp allt när jag inte ens bryr mig? Tar en karta benso. Räknar och räknar och räknar.