April 2016

Alltså april... Mitt förfall bara fortsatte. Jag fattade två heldumma beslut: att börja kostregistrera och att träna fast skuldran fortsatte göra ont - och hela april präglades av det. Och jag var all over the place, jag mådde dåligt och skrev mycket diffust.

 

 

tionde // 

Det är bara tungt och jag vill inte mer. Vi kan kalla det relapse, men jag har alltid stampat på samma nivå. 

Siffror, kontroll och aldrig lagom. Ambivalensen. Kompensationsbehovet som varit begravet så länge hugger tag i mig igen men jag biter i, står emot, det är inte värt det. Inte stark för det här, det är inte starkt att överleva, en bara gör. [...] 

Det är svårt och jag är inte stark alls, en ständig kamp men jag flyter bara med. Men tro mig; min självinsikt är silver och jag ser urkraften i mina ådror. Jag har kommit så långt men jag har ännu längre kvar. Det finns en framtid. Det kanske aldrig kommer bli bra men en dag kommer jag acceptera och förlåta. Jag vet det. Kanske blir jag aldrig lycklig men det kanske inte spelar någon roll.

 

tjugonde // 

Jag förstår knappt själv hur allting kan kännas så turbulent men antagligen hänger det på min aldrig svikande förmåga att övertänka allt och den ständiga kampen mellan emotioner och logik. Fucking allt jag är och tror på känns som en paradox. Gör allting mer komplicerat än det är och om mina nerver var lite starkare så hade jag kanske kunnat använda det till min fördel. Efter alla år av självhat har jag faktiskt landat i en oerhörd tro på min egna potential och därmed någon form av hopp om framtiden - men allt hänger liksom på att jag faktiskt agerar. [...] 

Och maten... Jag obsessar kring det som om det vore mitt jobb och ändå är det ingen skillnad. Jag är i något slags vakuum mellan relapse och recovery och jag flyter mest med, så länge jag inte faller tillbaka till destruktiva beteenden så är det väl okej tänker jag. [...]

 

 

Jag kom nära mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare och började tro på mig själv på ett pessimistiskt och nihilistiskt sätt. Jag saknar den där känslan som jag hade då, jag har tappat koderna och nycklarna som krävs för att ta mig tillbaka. // Jag tänds så lätt. Blir till eld av minsta lilla. Av en blick, ett vasst tonläge, av solljuset, av smaken av socker. Den där elden rinner genom ådrorna; ut i varje muskelfiber, genom hjärtats alla rum och i hjärnan gör den logiken till aska. Men eld är flyktigt, liksom alla de där stimulina, och oftast tar det bara sekunder innan den är släckt av snön i blodet. Svart snö som bevarar permafrosten. Det är för sent såklart för intellektet är redan satt ur spel och processerna har redan kickat igång, jag är redan förlorad och kylan har hunnit återfå greppet igen.

 

Ibland når lågorna huden, de slickar ögonen och gör tungan vass; drabbar även omgivningen och i sekunderna när jag falnar så ser jag i deras blick frågorna. Vad tusan är hennes problem. Ibland når deras ljus bara väggarna i mitt rum, drottningen är den enda som uppfattar röklukten och har vi tur får hennes nos mot min kind elden under kontroll, innan den gör någon skada. Oftast är lågorna tama, djupt röda och lämnar mest aska efter sig; men jag har hört att det inte är hälsosamt på sikt att fylla lungorna med sot. 

 

Jag har bannats och jag har bannat mig själv för det där. För de gånger som jag inte kan kontrollera mig och för de gånger jag kontrollerar mig för mycket. Som om det inte redan var smärtsamt nog, utan att behöva skammas för det. Jag har alltid bara gjort mitt bästa, jag har för tusan kämpat för att bara överleva. Kanske är det tyngre än någonsin nu, när jag äntligen förstår mekanismerna och när jag på riktigt inser min inkompetens. Men den urkraft som rinner i artärerna är både elden och frosten och min potential är otrolig. Jag är en naturkraft och jag måste bara lära mig av mina misstag. Trial and error. En dag kommer jag att också att kunna brukas.

 

Det finns något tröstande i att alltid bara haft sig själv.

Jag vet att jag står ut ännu en livstid på egen hand.

Jag är inte rädd för att dö ensam. 

 

Det var nog i april som jag började få problem med panikångest, de där oprovocerade attackerna som nu närmast är min vardag. // Det har funnits tider då jag romantiserade min sjukdom och drömde om revben och sönderskurna armar. Skadandet var närmast en ritual och jag suktade efter att alltid bli värre (bättre, skulle jag ha sagt då). Givetvis var allt det där en del av det sjuka och jag tänker inte gräla på mitt gamla jag - men det äcklar mig och jag säger bara: fucking aldrig mer. 

 

Det är inte vackert alls när en tappar precis all luft och allt omkring en försvinner för det enda som finns är ångesten. När det inte slutar göra ont trots det desperata gnuggandet och bankandet mot tinningarna. Det är inte vackert när händerna skakar och rakbladet sveper över höften gång på gång. När det där är det enda som gör det uthärdligt, när det inte är ett val utan när en rispar för att en inte kan göra något annat. Det är inte vackert att förlora kontrollen. Det spelar ingen jävla roll hur mycket det blöder eller om det inte blöder alls. Det är aldrig någonsin vackert. När en kan andas igen och ångrar strecken på huden, när stegen svider och påminner om skammen. 

 

Jag minns inte senast ångesten drabbade mig såhär. Så fruktansvärt intensivt, men framförallt - från ingenstans, nästan oprovocerat. Det är inte häftigt. Det är inte vackert. Jag vill fan bara vara frisk och kunna leva ett vanligt, tråkigt, normalt liv. Jag var fan på gång men nu är jag bara rädd att det här bara är början. 

 

I slutet av april kom jag åter in på det där med hypomani. "Det är inte alls något extremt, jag är inte bortom kontroll, gör inget dumt, jag tror inte ens omgivningen reagerar på det men jag upplever det åtminstone som en distinkt förändring från mitt normala stämningsläge."

 

Tror du att du kan sluta räkna kalorier nu? Kanske inte helt tvärt på en gång, men inte räkna lunchen en dag, undvika att regga frukosten en annan dag och successivt minska tills du inte tänker på det alls? <3

Alltså GUD så vackert och gripande du skriver!!