Jag träffar en bipolär kvinna, injicerar Xeplion i höften på någon annan. Blir rädd, kommer jag en dag vara den som ligger på britsen? Är det schizofreni jag har i blodet, läser om sambandet till bipolaritet, blir rädd och knaprar benso. Jag kan leva med att vilja dö varenda dag, leva med ångestattacker och med att vara socialt handikappad men snälla låt mig aldrig bli psykotisk. Hans nummer syns när mobilen är låst och jag undrar om någon någonsin kommer behöva ringa det. 

 

Vaknar upp och ser precis bussen passera utanför, har ändå dödens huvudvärk så jag säger att jag är sjuk fastän jag nog hade kunnat ta mig dit. Dricker Treo och höjer dosen Lamictal. Psyk har fortfarande inte ringt och jag fortsätter ta min SSRI. Vi går till apoteket, hämtar medicin åt en patient. Hundra tabletter Mirtazapin. Jag går dit när jag slutar. Hämtar trettio tabletter av samma sak. Det är svårt att veta vilket tillstånd jag är i när jag mest är fysiskt och psykiskt utpumpad, ramlar i säng och äter för lite.

 

Jag saknar honom så det gör ont i bröstet. Räknar ner. Men han skriver aldrig så jag skriver med någon annan. Vi ska springa tillsammans och odla någonting från Slemmis och han ser bra ut. Jag kommer aldrig någonsin göra något med honom, så sjuk är jag inte - men tänk om jag fortätter bli sjukare tänk om jag förlorar kontrollen tänk på alla löften jag redan brutit? Jag har aldrig varit den som varit rädd och nojat över saker men nu är jag rädd för exakt allt. Rädd men aldrig någonsin beredd.

 

Räknar tabletterna jag har hemma. Varför ger ni mig inget som jag kan dö på? Vet inte om jag vill dö tror fortfarande jag mår bra men ångesten kramar så hårt om mitt bröst. Vill skada mig, den där känslan jag sällan känner, bara någon form av längtan önskan sug efter att få blöda. Det var nog dumt att stanna hemma. Vet inte vad den här känslan jag har i kroppen är. Huvudet rushar ännu men jag mår inte bra. En tillfällig dipp eller är det nu allt vänder?