- - -
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, den senaste veckan har bara varit så kaotisk. Skulle behöva skriva något strukturerat, sammanhängande men mitt huvud håller inte med, jag spårar bara ur. Men jag ska försöka.
Först och främst så är jag mitt uppe i VFU:n och som jag nämnt trivs jag himla bra. Jag åker buss fem timmar om dagen men det går helt okej. Och även om jag inte har kunnat göra så himla mycket själv så känner jag att jag lär mim massor. Min handledare är fantastisk, inspirerande och stämningen på arbetsplatsen är så himla bra. Jag trivs verkligen. Jag inser som jag redan insett förut att jag verkligen inte vill arbeta på en avdelning - men på mottagning skulle kunna bli bra! Annars i skolan så ligger jag fortfarande väldigt efter och jag vet inte hur jag ska klara det. Men det får gå på något sätt.
För närvande befinner upplever jag mig själv vara mer lättirriterad och explosiv, agerar på impuls och i affekt. Det är såklart ingen ursäkt för någonting jag gjort, i slutändan är jag alltid ansvarig för allt jag gör och säger, jag har nästan alltid förmåga att kontrollera det. Jag har sårat min bästa vän, sårats av min enda vän. Skrämt bort min kanske nya vän. Vet ni vad jag till och med gjort? Pretty much dumpat honom. Han som jag sa att jag skulle dö utan. Men jag tror att vi är okej nu, jag hoppas det i alla fall - för även om jag menade det jag skrev till honom så vill jag ju inte egentligen sluta träffa honom.
Annars så höll han basically med mig om att det var ett dåligt självmordsförsök. (Ja, det var dumt och kallt skrivet av honom. Men dra inga slutsatser bara av detta, ni har ingen aning om varför han skrev som han gjorde.) Och jag betedde mig grymt omoget och otacksamt mot honom. Jag hoppas att det här är botten - men jag har trott att jag nått botten så många gånger och jag är inte så naiv längre. En kan alltid falla djupare. Men jag försöker andas in & andas ut. Försöker lyssna på alla ord alla råd jag får, försöker vara konstruktiv analysera mitt agerande lära mig av mina felsteg. Försöker ta ett steg i taget, våga se det jag gör som är bra och starkt, inte vara för hård. Psyk ringer för att höra hur det går men vad i helvete ska jag ens säga till dem? Jag vet ju verkligen inte. Vet inte alls hur jag mår. Alltalltallt är bara ett enda kaos.
Dani
hur fungerar det att jobba som sjuksköterska när man själv har psykiska sjukdomar av det lite extremare slaget? (självmordsförsök = extremt enligt mej) tex här finns det massor med jobb man inte får jobba med om man är psykiskt ostabil... bla mitt drömjobb </3
