Det känns lite lugnare nu igen. Jag blir så ledsen på mig själv för att jag blir så himla paranoid och tänker så illa om folk (och mig själv) när jag mår dåligt. Och jag blir så ledsen för att jag utsätter honom för min ångest, han ska inte behöva hålla fast mina händer, inte när allt skulle kunna undvikas om jag bara kunde prata med honom. Annars så är jag utan medicin för att jag inte har bett om förnyat recept. Jag klarar mig såklart och jag bör ha fått recept innan helgen men blir bara trött på att jag är så oförmögen att vara vuxen och ta hand om mig själv.

 

Jag tror att jag har börjat hitta tillbaka till träningen. Jag försöker acceptera att jag har andra förutsättningar nu än vad jag haft tidigare och att det inte är rimligt för mig att träna 6+ gånger i veckan nu och att det är fullt möjligt att göra framsteg ändå. Kroppen verkar hålla ihop rätt bra och jag är verkligen noggrann med att vara lyhörd, så fort jag känner av de gamla skadorna så backar jag. Jag ska skriva ihop ett träningsprogram så snart som möjligt också för just nu har jag verkligen ingen struktur och även om det finns fördelar med det också så tror jag att jag skulle må bra av något lite mer genomtänkt att följa.