knark

 

Jag har gått på antidepp i en och en halv månad nu. Mår fortfarande lika kasst. Det känns fortfarande som att allt bara går utför. Läkaren har såklart inte följt upp behandlingen, grabben har inte heller frågat något alls och det finns inte en chans i världen att jag kommer ta upp det med vare sig vården eller honom (även om han säkert skulle kunna höja dosen). Så jag ler och sväljer mina femton milligram. Han tror kanske att jag mår bättre, för vi träffas knappt alls och han slipper se sår (jag tror inte han lagt märke till de nya ärren) och jag får nog inte ångest lika ofta när jag är med honom nu, och jag pratar ju inte med honom så hur i helvete ska han veta hur jävla nattsvart min värld är? Men missförstå mig inte, mina femton milligram är guldvärda; jag lägger mig tidigt och jag somnar lätt, slipper nätterna och ångesten som så ofta kryper fram just då. Och missförstå mig inte; han får mig att vilja leva, han är snart den enda jag har, han får mig att vilja slåss, han får mig att nästan våga tro på någonting bättre.

 

Om du behöver höja dosen är det klart du ska be om det! Det är ju oftast ingen big deal, en får ju typ alltid börja på en låg dos. Dåligt att de inte följt upp.