Jag har snart inga vänner kvar och jag skär mig fast jag inte får. Kan vi inte bara sluta romantisera allt? Sluta låtsas att det finns något vackert i det som är sjukt? Jag agerar på impuls och det slutar aldrig bra, det är för lätt att strunta i konsekvenserna. Kan vi inte säga vad vi faktiskt tänker? Bara vara raka? Jag är hård men mina resonemang är logiska; jag försöker vara lugn, inte argumentera på känsla.

 

Jag klarar mig inte själv och det finns ingen som kommer ge mig den hjälp jag behöver. De vill bara ha mig om jag är tam. Jag klarar mig inte själv men jag försöker verkligen, tro mig.