Det är tomt här, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Glittret i artärerna har blivit till stendamm. Det känns som att allt står stilla. Jag är låg och den där diffusa ångesten stressen oron kryper i kroppen nästan ständigt. Men det är bättre än att vara instabil affektiv impulsiv. Rädd att tappa kontrollen.

 

Hjärtat mitt har gått sönder. Jag kan inte berätta vad det handlar om, inte just nu. Men jag hoppas att allt är lugnare än vad jag oroar mig för. Och jag hoppashoppashoppas att allt kan bli bra. Att vi kan bli bra. Jag ska göra allt. Jag ska bli hel. Det räcker med besvikelse nu. Alltalltallt räcker. Det är nu allting ska bli bättre. Det måste bli bättre.