Jag tänker mycket på vad det innebär att älska någon. Inser såklart att det är en social konstruktion, men likväl är det på riktigt, likväl är det lika svårt att beskriva. Jag tänker på vilka människor jag älskar. Jag funderar på om det ens spelar någon roll, räcker det inte att bara tycka om någon väldigt mycket? To love someone är både att vara kär i och att älska någon - och visst är det ändå fint att svenskan har två skiljda ord, visst finns det någon poäng i det? Jag vet att jag älskar Rävdrottningen, det finns inget tvivel om det. Jag andas genom och för henne. Hon gör mig lycklig exakt hela tiden. Jag skulle göra vad som helst för henne. Hela min kropp går sönder när hon mår dåligt. Att älska någon, är det att vilja bära alla deras sorger?

 

 

Jag tänker på mamma och de gånger som hon gråtit vid köksbordet, över sin make och över sin syster. Tänker på allt hon gjort för mig, den kärlek som hon visar mig. Tänker på hur jag beundrar hennes styrka, hur hon kan få mig att le och hur jag önskar så djupt inom mig att jag kan kunde ta från henne allt som tynger hennes axlar.

 

Jag tänker på lillebror och hur de skär i hjärtat varje gång som han gråter, skriker, slåss, inte kan kontrollera sina känslor. Tänker på alla gånger som jag har gråtit, skrikit, slagits för hans skull och för de gånger som jag han bemötts fel och med oförståelse. Tänker på hur han kanske är det syskon jag kivas mest med, trots alla år som skiljer sig, och på hur mjuk hela min själ blir när han faktiskt visar mig tillgivenhet. Tänker på hur lika vi är och hur jag önskar av hela mitt hjärta att han slipper bli som mig.

 

Jag tänker på lillasyster. Det förakt jag ofta känt inför hennes karaktärsdrag, hur besviken hon kunnat göra mig och hur jag upplevt att hon har gynnats i förhållande till mig och till min bror. Men jag inser ändå hur jag skulle göra allt för att hon skulle slippa komma till skada. Tänker på hur vi faktiskt kan glittra tillsammans. Tänker på den gången han var full, de båda grät och jag gick in till hennes rum. Och jag berättade för henne det som hon inte förstått, det som inget barn ska behöva höra - hur hon började gråta precis som jag gjort när min storasyster fick mig att inse och hur jag höll om henne, skyddade henne med min kropp och bara önskade med varje nerv att allt skulle bli bra för hennes skull.

 

Jag tänker på storasyster. Hur vi lekt när vi var barn. Hur hon alltid varit stark och varit rak. Tänker på hur det varit hon som har lyft upp mig när jag fallit ihop på köksgolvet, hyperventilerat, gråtit. Hur hon gett mig tid, varit den som fått mig att prata. Tänker på hur han har gett mig förtroende, hur jag varit den som lyssnat på henne, hur vi har kunnat utbyta känslor, känt samma sak tyckt samma sak, alltid vetat att vi haft varandra.

 

Jag tänker på pappa. Hur jag tror att jag älskat honom men att jag inte vet om jag gör det längre. Hur han har förstört mitt förtroende för honom. Om alla tårar, ilska, besvikelse han fått mig att känna. Men jag tänker på de gånger hans blick är klar och att jag tycker om honom då. Hur jag hoppas att hans ord en dag alltid kommer vara klara, hur mycket jag önskar att jag en dag kan säga att jag är säker på att jag älskar honom igen.

 

Jag tänker på min bästa vän. Hur mycket hon betytt för mig och hur mycket jag hoppas att jag betytt för henne. Om hur mycket jag önskar att hon ska få må bra, slippa alla sorger, hur jag vill ge henne all kraft som jag har. Hur jag har gråtit, rivit, bitits för att hon ska inse att något är fel, att hon ska söka hjälp. Hur jag har slagits för att hon ska ha mig kvar för att jag har slagits för att behålla henne. Hur ont det gjort när jag har skadat henne hur ont det gjort när hon har skadat mig. 

 

 

Och, jag tänker på honom. Undrar om jag älskar honom? Alla gånger jag legat med örat mot hans hjärta, haft hans armar om min kropp. Velat säga till honom att jag tycker om honom jättemycket, det som han sa för flera månader sedan till mig.  Tänker på det lugn som han alltid gett mig. På allt som han har gjort för mig. På hur jag gick i tusan bitar och grät och grät och grät när jag trodde att det var då vi tog slut.

 

Hur jag äntligen, för bara veckor sedan, börjat lita på honom fullt ut. Hur jag kan lägga hela mitt liv i hans händer. Hur han är den som får mig att över huvud taget stå ut, försöka, kämpa. Hur han fått mig att vilja leva, fått mig att kunna se en annan framtid än en som slutar med ett självmord. Tänker på hur jag allt oftare har börjat tänka på att jag kanske vill viska till honom de där tre jävla orden.

 

Jag tänker på hur jag föll ihop på hans golv. Hur jag grät och grät och grät. Hur hela hjärtat mitt gick sönder, hur jag kanske aldrig haft så ont, hur varenda nerv frös till is. Hur jag vet att jag gör exakt vad som helst för att han ska må bra, för att ta bort det som tynger honom, för att han ska bli hel. 

 

Jag undrar om jag älskar honom. Och jag undrar om han någonsin kommer känna samma sak.