Senast jag skrev om hägringen var i mars och redan då var jag uppgiven. Då kände jag nog det som han för några dagar sedan berättade att han känt länge - att vi inte rör oss framåt, att distansen mellan oss snarare växer. Redan i mars tänkte jag att det kanske vore bäst att vi tog slut: att den hägring som var vi försvann, blev till verklighet. Att vår relation bara blivit ännu ett stressmoment i min redan sönderslagna värld och att jag bara var en belastning för honom, något som han egentligen inte brydde sig om, bara var tillsammans med av medlidande.

 

Jag har berättat lite i förbifarten för er om hur det stormat de senaste veckorna. I måndags skrev jag via sms om allt som oroade mig - om hur jag känner att han inte bryr sig om mig som person, om hur vi träffas så sällan sen han insåg att jag skadar mig, om hur han (vi) aldrig pratar om svåra saker, om hur jag tror att anledningen till att han inte lämnar mig är att han tycker att det vore fel och egoistiskt när jag mår som jag gör. Han svarade som vanligt alldeles för klokt och med sin gränslösa stabilitet. Och även om jag redan innan visste om allt det som han skrev kom det som ett knivhugg i magen och jag grät och grät och grät på väg till bussen på bussen in i min lägenhet på sängen i timmar tills jag somnade. 

 

Han skrev att han inte höll på att ge upp men allt han skrev sa till mig att det var just det han gjorde. Han skrev hur allt kändes hopplöst, hur det var meningslöst att prata med mig om saker för att jag ändå aldrig svarade, skrev om hur vi inte gick framåt hur han känt det länge hur det var därför vi knappt träffas längre, han skrev om att han känner att han fått fel uppfattning om mig, hur besviken han var över min överdos och självmordshot och självskador, hur jag pratade med honom mindre än förut, hur han trott att jag skulle öppna mig för och slappna av med honom, hur han inte tyckte att jag försökte må bättre ta emot hjälp, hur fel det var att ge upp skolan. Jag visste allt, förstod exakt allt han skrev men det gjorde ont. Och övertygelsen om att det var nu allt var slut, jag tror aldrig att jag haft så ont, varit så rädd.

 

 

Via sms så diskuterade vi, berättade för varandra om vår besvikelse, ställde krav på varandra. Han skrev till mig att han vet att vi kan ha det bra tillsammans. Han skrev till mig att han vill vara med mig. Och sen frågade han mig om jag ville ta en fika. Jag visste att jag inte kunde säga nej, ta tjuren vid hornen ni vet allt det där. De senaste månaderna har jag nästan varje gång varit nervös för att träffa honom, en ska inte behöva vara nervös inför att träffa sin pojkvän, men så har det varit. När jag satt på bussen den där tisdagen var jag mer nervös än någonsin, ville spy ville hoppa ut i farten ville bara ställa in allting, tog en Oxascand.

 

Träffades utanför Friends. Han var så vacker att det gjorde ont i bröstet, hade redan ont exakt överallt av rädsla. Han köper två kaffe en chokladboll en dammsugare, vi sätter oss i en soffa, jag vill aspirera kaffet dö exakt precis där. Men vi pratar. Och jag slappnar av mer än jag någonsin gjort med honom. Han frågar om psyk och jag svarar. Berättar inte allt jag tänker men en kan inte förvänta sig att det vänder bara sådär, right. Jag ler mer äkta än gjort på länge och han är vackrare än på länge tror jag, känns nästan som det kändes när vi nyss börjat lära känna varandra. Ångesten drabbar mig till sist, jag blir tyst och flackar med blicken, kan inte ens nicka åt hans frågor, han får röra vid min axel för att jag ens ska resa mig upp. Ångesten drabbar mig men det gör inte så himla mycket.

 

Hans lägenhet. Vi lyssnar på musik, säger knappt någonting, han håller om mig och jag känner alla de där vibrationerna i luften mellan oss. De som säger att vi är så himla gjorda för varanda, att det kommer bli bra även om det kommer krävas mycket, av oss båda. Han bär mig till sängen och vi ligger där i timmar. Hånglar och han smeker min kropp. Efter ett tag kan jag slappna av mer än jag någonsin gjort, mina fingrar löper längs hans nyckelben, pectoralis major, hans nacke och längs med ryggraden, stryker hans kind följer käklinjen. Vi möter varandras blick mer än någonsin, han frågar om jag fryser jag skakar på huvudet hur skulle jag kunna frysa i hans armar? 

 

Om det kan få fortsätta kännas som det kändes då som jag känner nu så vet jag att vi är oslagbara. Då vet jag att jag kommer få kunna må bra en dag. Att lita på honom och verkligen känna att han bryr sig om betyder mer än någonting någonsin gjort.