Juni 2016
I juni skrev jag bara två inlägg. Jag jobbade i hemtjänsten och trivdes helt okej. Min skuldra verkade till slut bli bättre.
nionde // Omtänksamma ord om att jag inte är sjukdomen ger ingen tröst, det är bara tecken på oförståelse. Jag är inte Depressionen. Jag är inte Ångesten. Jag är inte Ätstörningen. Men jag är annat som är fel och som inga piller i världen biter på och som ingen terapi någonsin kan förändra. Förstå mig rätt: jag romantiserar det inte och jag hatar det och kommer aldrig att respektera det men jag accepterar för jag blir lite äldre för varje dag och jag blir klokare och mer cynisk.
Det är något som skaver här och jag kanske börjar förstå varför. Vi är falska profeter och den här Omtänksamheten, den gör oss inget gott. Jag är trött på den här jäkla rädslan och på naiviteten och på individualismen. Kanske kommer orden ikapp mig, det är kanske bara en fas, men jag marscherar mot så många gränser och lungorna smakar havsvatten. Det finns något annat.
tjugoförsta // Jag ser oftast mig själv som tom och känslokall. Som balanserad och lugn. Jag tycker mig vara empatisk och ha kontakt med mina och andras känslor. Jag ser mig som eftertänksam och kontrollerad. Det är jag också, men jag är så mycket mer. Jag känner för djupt och för lätt och jag drivs alldeles för ofta med. Jag är en storm och jag är havet och jag tappar mig själv och jag tappar makten över mig själv. Jag påverkas alldeles för lätt, av egna föreställningar och av människors agerande och av betydelselösa förändringar i omgivningen. Och Naiviteten. Det finns ingenting så gränslöst. Jag ser mig själv som en gråzon, men alldels för ofta är allting bara svart och vitt och pendlingarna däremellan går orimligt fort. Jag vet jag överdriver, triggar mig själv, låter nervsystemet ta kontrollen men kanske måste jag bara ha lite tålamod. Jag är våldsam men inte tillräckligt.
