Det var ett tag sen. Mina tankar rushar inte längre, orden flyter inte lika lätt ut genom fingertopparna, det finns ett mjukt motstånd i allt jag gör. Sen sist har min tillvaro blivit lite lugnare, jag är stabilare, inte lika affektiv impulsiv. Mitt blod har tappat sitt glitter, istället flyter stendamm genom venerna. Är inte kreativ produktiv rastlös överallt. Det är skönt, men samtidigt så saknar jag någonting som känns - det är inte bara tillvaron som blivit matt utan hela kroppen verkar ha förlorat all kraft. Panikångesten drabbar mig sällan även om den de senaste dagarna varit vänlig nog att påminna mig om att den fortfarande har makt att rubba min balans. Ångesten oron stressen gnager mer sådär litegrann nästan hela tiden, kan aldrig riktigt slappna av, känner mig ständigt jagad. 

 

Mellan mig och grabben går det kanske äntligen framåt. Jag dör lite mer än jag någonsin gjort när jag ligger med örat mot hans hjärta, när han smeker mig över hela kroppen och jag stryker honom försiktigt över kinden. Han frågar mig om sånt som är svårt och jag svarar oftare än förut, försöker prata men det är fortfarande han som driver alla samtal ställer alla frågar jag tar aldrig initiativ. Men jag tror att det går framåt för jag vågar äntligen lita på att han menar det han säger att han faktiskt vill ha mig på riktigt vill att jag ska må bra vill veta vem jag verkligen är, lita på att han ser naturkraften som jag vet finns i mina ådror, lita på att han tror att jag till slut kommer kunna ge tillbaka allt som han har gett mig, lita på att han faktiskt kan se en framtid för oss.

 

 

Jag ser ut att vara ledig hela sommaren. Vet att jag borde jobba, inte isolera mig, inte låta ångesten vinna, tjäna cash. Men försöker att inte vara så hård mot mig själv, försöker att se det som en möjlighet att äntligen andas in och andas ut, kunna samla lite kraft och motivation, fokusera på nytt och byggabyggabygga det som jag vet att jag är. Skolarbetet hänger fortfarande över mig, men jag tar min tabletter, jag äter, jag är ute, jag förbereder mig för sjukvårdsbesök, jag tränar, jag sover, jag träffar folk. Jag sätter upp mål för sommaren, mål som kanske ter sig patetiska men som faktiskt betyder något för mig, som faktiskt är utmanande men fortfarande uppnåeliga.