Jag kanske borde bli rädd vaksam backa. Men jag kan inte riktigt sluta le för hela världen glittrar och ingenting ska få röra mig. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att söka vård, lägga in mig, knapra tabletter tills jag kommer ner. Men hur skulle jag kunna göra det, när det här är enda gången någonsin som verkligen kan se allt det vackra i livet, all den styrka i mig, all kraft i varje rörelse. Jag kan inte bromsa (vill inte bromsa), kan inte ta hänsyn de som inte kan hantera mig när jag har speed i mina hjärtslag de får flytta på sig. Skydda er själv, våga inte skylla på mig.

 

Jag räknar tabletter, hur många har jag kvar, vad händer om jag tar alla, kan jag dö om jag skulle känna att jag måste dö? Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att ge askarna till honom, be honom vakta dem från mig själv tills jag inte agerar lika impulsivt. Men han har sagt att jag har kontroll över hur jag agerar, att jag bestämmer hur jag handlar - det är en lögn (för när orden flyr från mig finns det ingenting jag kan göra för att få makt över dem) men kanske är det sant när det gäller det här. Jag vet inte. Kanske kan jag hejda impulserna, tänka efter bromsa. Det kanske inte är patologiskt trots allt. Jag kanske är frisk jag kanske inte är sjuk som de säger att jag inte är.

 

Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att be honom hålla sig undan tills jag inte flyger så högt. Vill inte skada honom. Som jag skadar henne men det är hennes val att stanna kvar att inte dra sig undan som jag ber henne göra. Vill inte dra ner folk, vill inte att de ska dra ner mig hindra mig från göra allt det som nerverna skriker efter att få göra. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt tanken att ringa kuratorn (nu innan hon går på semester). Fråga vad fan som finns att göra för att bli lite lugnare lite stabilare utan att fallafallafalla ner i fucking kvävande mörka avgrunden orkeslösheten depressionen.

 

Men jag vet ju redan svaret. Det finns ingenting att göra. Jag är inte sjuk nog, är inte sjuk alls. Jag är inte farlig, inte för mig själv och inte för andra. Och om det finns en väg ner så finns det ingen chans att välja vilken nivå en ska stanna på, den leder bara ner och jag vill inte ner. Jag vill kunna kan alisera det här energin kreativiteten styrkan sjäölvförtroendet produktivitet till något bra. Men jag kan inte. Han säger att jag har kontroll men fattar han inte att det är det jag behöver hjälp med. Om jag kunde styra det jag känner skulle jag väl inte skada mig själv söka vård tappa andan av ångest?