Sen sist har jag hunnit bli smått besatt av skateboarding. Jag hittade farsan gamla bräda i garaget, som han säger är en av Sveriges första och den dyraste på den tiden, och blev biten redan första gången jag gled runt på gatan och redan första gången jag smakade asfalt visste jag att det här är jag. Kanske är det bara min uppåtperiod som fått mig att falla för utmaningen - som jag sist fastnade för att täcka hela fönsterbrädan med odlingar - men jag vill bara flyta fram längs gatorna, låta omgivningen fånga mitt intresse, känna frihet och hela tiden se potential att utvecklas. Spela roll att jag är tjugoett och för gammal att hålla på med sånt här.

 

Jag har också hunnit med att seriöst planera att ta mitt liv och seriöst tänkt dumpa världens bästa människa. Jag är lite lugnare nu, men samtidigt rädd för mig själv. Att det ska bli som sist, att jag agerar på impuls i affektivt, att minsta lilla får mig att kliva över gränsen. Jag är rädd för att tappa kontrollen. Vet att han har rätt som säger att jag bestämmer hur jag agerar - men han har för höga krav, förstår han inte att jag inte har den styrkan kraften kunskapen ännu? Och jag förstår inte varför jag inte kan prata med honom. Jag vill ju bara kunna vara den jag är med honom, men vi har träffats typ ett år nu och jag stänger honom fortfarande ute, stänger mina tankar inne. Jag vill ju att han ska veta att jag är hög just nu, jag vill ju att han ska veta att jag är rädd för mig själv, jag vill ju att han ska veta hur jävla mycket han betyder för mig.

 

Och till veckan kommer finastefinaste Rymdstorm hit! Vi ska dricka vin, jag ska visa henne staden på sommaren, vi ska ha picknick, hänga i typmidnattssolen, hänga i ett världsarv, dricka mer vin, äta sötpotatis, lyssna på kent och typ bara vara. Jag saknar henne så och är så himla pepp på att få träffa henne igen.