Jag skriker ju att det räcker nu, att jag inte orkar mer. Hur kan han tro att jag har bestämmer själv hur jag agerar, att jag kan hantera min ångest? Jag skulle väl inte sitta på golvet och blöda om jag kunde det, jag skulle inte ligga i sängen med den där skammen och rädslan inför hans besvikelse. Vet att jag borde kunna kontrollera mig själv, att jag egentligen har den kraften men jag har inte verktygen, kontrollen ännu. Fattar han inte att den enda anledningen till att jag försöker är för honom? Fattar han inte att jag är rädd för mig själv? 

 

Jag smsar honom men han är inte hemma, skriver att jag mår dåligt men det dröjer nog timmar mellan hans svar. Jag städar lägenheten och jag skriver brev, vattnar mina plantor och jag sprider ut mina kartor med läkemedel över sängen. Tar inte "tillräckligt" för jag har planerat allt. Min allra finaste vän i den här staden, som inte är i staden men som säger att han skulle varit det, ringer mig. Vi pratar nästan en timme, jag minns inte allt för direkt när han lagt på tror jag att jag däckar. Vaknar nästa eftermiddag, körd i huvudet och slut i kroppen.

 

Det blir kväll och jag skriver till honom igen. Han är inte hemma. Ritualen upprepas, jag blöder och jag förbereder. Jag skriver till Mind, lappen med numret till akutpsyk ligger framför mig liksom tabletterna. Jag skrikerskrikerskriker inombords att jag egentligen inte vill dö, jag bara orkar inte mer. Jag svarar honom inte direkt men sen frågar jag om jag borde åka in. Vi skriver med varandra, han påminner mig om mitt löfte och låter tabletterna ligga orörda. Jag tror inte att han fortfarande förstår hur maktlös jag känner mig men han säger saker som är för rationella. Jag tror inte han tar mina tankar/planer/hot på allvar, att han tänker att jag bara söker uppmärksamhet - och det gör jag ju (för jag vill inte jag bara orkar inte mer) men jag menar också vad jag säger, mina intentioner är verkliga. Skickar slutligen ett kort sms som kanske är lite för vasst, han svarar inte och jag kryper ihop i sängen och jag somnar till slut, varenda cell är bara så utmattad.

 

Och jag vaknar tidigt den trettioförsta och jag vill fortfarande ta slut på mig själv - men jag vet att jag inte kommer försöka på länge. Såtillvada att han inte lämnar mig, då går hela min värld under.