Jag längtar efter honom, vill bara möta hans läppar och känna att allt är okej igen, vill bara möta hans blick och känna att han menade sina ord. Han säger att vi ska fira att jag har avklarat första terminen men det är ingenting att fira, jag firar hellre att han har stått ut med mig i ett helt halvår. Jag sitter i min etta som är alldeles för kall och försöker fokusera på litteraturen men ingenting går in. Jag längtar efter honom, vill bara möta hans blick och möta hans läppar och känna att allt är okej igen. Läser om staphylococcus aureus och om salutogenes och undrar om jag verkligen gör vad jag vill. Han kallade mig målmedveten men när han säger att han är mer intresserad av ohälsa än av hälsa så kvider jag tyst att det är jag också.

 

 

På tal om något helt annat så har jag knappt tränat sen innan jul och det gör mig så himla ledsen att inte ens träningen känns rolig längre. Den har betytt så jävla mycket, varit en flykt från verkligheten, dämpat min ångest, hjälpt mig slåss mot ätstörningen och gett mig en så mycket bättre syn på mig själv. Men det ska bli ändring nu, jag ska hitta tillbaka och om min kropp vägrar styrkelyft så får jag väl bli en jävla kroppsbyggare då. Jag böjde lite i måndags och det kändes helt okej, var såklart extremt svag och tekniken kändes mer off än vanligt - men både foten och skuldran verkade palla med så jag håller tummarna för att det får fortsätta så.