Igår auskulterade vi lungor och jag drabbades som vanligt av den där ständiga känslan av att den här utbildningen inte är rätt, att jag inte gör vad jag egentligen vill; samtidigt gav mig läraren lite hopp och motivation, han har gjort och gör sådant jag vill göra, har en inställning som jag vill ha. Så jag tänker att om allt går skit, när jag blir ensam, så drar jag till någon krigshärd och lever och dör för mitt yrke. Läraren frågade om någon har sett en person hyperventilera, jag satt där tyst med en andningsfrekvens kring tolv men jag tänkte på hur det där har blivit min vardag. Jag vet att mina problem är lindriga men jag är så ofattbart trött ändå, på att få sådär stark ångest en-två gånger varje vecka och på att den ofta slår till nästan utan att jag förstår varför. Och när H vaknade igår kväll av att jag ligger bredvid och inte kan andas ordentligt så kände jag bara ännu mer att det fan räcker nu, det här funkar inte längre, jag kan inte ha det såhär mer, jag kan inte utsätta honom för det här längre. 

 

 

Något som jag alltid vet har tyngt mig är den där känslan av att jag alltid är den som känner, vill och bryr mig mest. Ingen har någonsin slagits för mig, kämpat för att ha mig kvar. Har fått bekräftat gång på gång att jag inte är värd det som folk har sagt att jag är värd. Det är kanske inte så jävla konstigt att jag blivit den jag är, att jag har så fruktansvärt svårt för att öppna mig för och för att lita på människor, att jag drar mig undan från relationer för att skydda mig själv. Han är den första som verkligen har gett mig tid, ansträngt sig för att ta sig igenom mitt kevlar, inte blivit rädd för mina issues. Jag kommer nog alltid vara den av oss som känner mer men det kanske jag kan leva med.