Hans fingrar löper över höften, följer strecken på låren. Han sätter sig halvt, betraktar de röda linjerna. Han får mig att vända mig, granskar ärrvävnaden. Jag trodde att han visste men jag har aldrig sett honom såhär. Liksom sammanbiten, kanske orolig, kontemplativ. Väntar på att han ska säga något men egentligen behövs det inte, hans blick och hans omfamning säger allt.

 

Ångesten skenar ändå. Det hjälper inte ens att han håller om mig, stryker mig över håret och säger att det är okej. Jag vet hur jag kan kväva ångesten, hur jag kan få andningsfrekvens att bli normal men han håller fast mina händer. Det tar för länge och jag skäms och jag hatar mig själv men han verkar oberörd. Han ger mig tid och till slut hjälper det, med min panna mot hans nyckelben kan jag till slut andas i samma takt som honom.