Det är minus tjugoåtta grader när vi träffas utanför arenan. Det är tre månader sedan jag var där sist; då höll jag min bästa väns hand för hårt och kramade en vit ros i den andra. Nu är golvet som vi stod på täckt av is och av gudarna finns inte ett spår. Han såg dem också då, för första och sista gången i sitt liv.

 

Hon skriver till honom och i samma stund blir mitt hjärta minus tjugoåtta. Jag drar mig undan så fort hans arm snuddar vid min, vill bara fly därifrån. Försöker fokusera på spelet men det går sådär; jag stänger av, omgivningen känns bara overklig. Och det kommande dygnet blir ett helvete. Ångesten är skyhög, mutismen ett faktum. Jag klunkar vin, jag kryper ur hans famn. Han undrar vad som är fel, han får inga svar. På något vis lyckas jag somna, det är en mur av is mellan oss. Vaknar på morgonen och gråter. Han lagar mat, han lånar mig sin morgonrock, han stryker mig över håret. Tro mig, jag vill svara på hans frågor, vill berätta vad som är fel, men det går inte. Jag vill dö, jag kommer dö, för det är sista gången jag ser honom; jag vet det lika väl som jag vet att vi är gjorde för varandra. Han håller om mig när vi väntar på våra bussar, undrar om jag kommer klara mig när jag är själv, försöker kyssa mig hejdå men jag vänder bort ansiktet.

 

 

Gråter när jag kommer hem. Skriver förlåt. Förklarar vad allt handlade om. Han skriver för fina ord. Förklarar vad allt handlade om. Och även om jag fortfarande är rädd så tror jag att jag känner mig lugn. Jag skäms men jag hoppas att det här kan stärka oss Han lovar att han inte kommer såra mig och jag lovar honom att jag aldrig ska tvivla på honom igen (men det säger jag aldrig högt). 

 

Snälla, rasera allt mitt motstånd nu.