Det skulle bli mitt sämsta nyår någonsin. Jag skulle spendera det ensam vilket kändes oväntat smärtsamt, planerade att tömma en flaska vin och insåg att jag knappast skulle kunna hålla borta tårarna, ångesten och självskadeimpulserna. Grabben hade inte hört av sig och jag antog givetvis att han inte ville träffa mig. Åt havregrynsgröt ur kastrullen, orkade inte lyssna på något annat än playlisten döpt till "Slaktarångest" (= Asleep på repeat), började nästan gråta när jag inte lyckades få upp den jäkla vinflaskan. Skulle in till stan för att betrakta fyrverkerierna ensam, kanske skulle jag i fyllan och ångesten lyckas gå ut framför en bil trots att jag lovat att inte göra något jättedumt.

 

 

Men någonstans vände allt. Jag läppjade på mitt kentvin, målade läpparna röda, klädde mig i svart och dunkade Terapi. Och sen skrev jag till honom. Vi sågs på trappen till Lady in Red innan tolvslaget och han höll min hand genom folksamlingen. Vi stod vid isen och hans armar om min kropp höll mig på benen, ovanför oss glittrade himlen i konstgjorda färger men jag hörde aldrig smällarna, det enda jag kunde höra var slagen av hans hjärta. Jag fick mitt livs första nyårskyss och tvåtusensjutton fortsatte med mitt livs bästa sex. 

 

Och även om jag ständigt kanske tvivlar på om jag är värd att må bra, värd att få hjälp - så är åtminstone han värd det. Vi är värd det. Snälla söta tvåtusensjutton, bli mitt år. Bli vårt år.