I. Under någon timme i natt så trodde jag att jag var på väg in i något bättre, upp ur det här jävla mörkret. Jag tyckte mig känna smaken av speed på läpparna, gjorde saker jag skjutit upp i veckor, hela jag glittrade i övertygelse och beslutsamhet. Men jag vaknade av hunden som slickade mig på armen och insåg att allting fortfarande gjorde lika ont som morgonen innan och att orkeslösheten var exakt lika evig. Så hela januari har jag mest flutit mellan soffan och sängen, ätit för mycket, varit ute för lite, mest bara väntat på att det ska bli en acceptabel tid att gå och lägga sig.

 

II. Han hör inte av sig och i någon blandning av självhat och stolthet så låter jag också bli. Egentligen vet jag, rent logiskt och så, att allt är lugnt och att han inte kommer dumpa mig helt plötsligt men ändå dödar den här jävla ångesten mig. Jag antar att vi bara har olika behov av att skriva med varandra och av att träffas ofta men hur i helvete ska en hantera det? Vet inte hur jag ska orka med men samtidigt är det väl bara att stå ut tills vi flyttar ihop. (Jag har redan lovat hunden att hon ska få flytta härifrån i år, så det är bäst att han sätter lite fart). (Dessutom är min mens flera dagar sen, så om jag är dräktig behöver han också sätta lite fart).

 

III. Ibland behöver en kanske bara få bryta ihop i duschen, där ljudet av vattnet döljer ljudet av tårarna från oroliga hundöron; för när jag sitter i min säng, inlindad i tre handdukar och betraktar industrierna, så känns det självklart att jag ska skriva till honom. Och när jag sitter där med mobilen i handen och håller på att författa någonting så plingar det till och hela kroppen slappnar av lite grann. 

 

IIII. Annars så känner jag mig döende av frustration. Ingenting gör ondare än maktlöshet. Ibland tänker jag att kanske bara ställer för höga krav men nej, jag vet att jag har rätt och ärligt talat är jag fortfarande för feg. Borde ha ringt det där jävla samtalet för flera år sedan.